Ibland händer det att jag saknar att blogga med Anton. Inte för att han på något vis var rolig eller intressant eller bra på att blogga - han var för bedrövlig - men för att han såg till att uppdatera och hålla bloggen vid liv när jag inte hade något att säga. Sen dog ju bloggen ändå. Hursomhelst. Anton har i alla fall fått en 25-årskris, sagt upp sig från sitt fashionjobb, hyrt ut Hornstull-ettan och stuckit till USA. Gör en ensamresa. New Orleans avklarat, nu är han påväg till San Francisco. Såhär kan det se ut när han är påväg till San Francisco:
Haha, jag tycker det är så gulligt allt det här. Att han GJORDE DET. Gick och klagade på sitt jobb i 1,5 år och såg så... uppgiven ut. Ville dra. Ville bort. Började drömma om AMERIKA. De öppna viddernas land. Öken, berg, coyotes, aliens, burritos. Förberedde en playlist ETT ÅR innan han stack. Ville BARA se roadtrip-filmer. Beställde kataloger och broschyrer, Lonely Planet-guider, skrev ut kartor, RITADE Amerika på en bit papper och ramade in skiten och hängde upp den i sovrummet. Den kysste han säkert varje natt innan han släckte lampan, "en dag, Amerika, en dag är det du och jag, för alltid".
Anton är nog lika känslig som jag. Om inte mer. Jag kan verkligen se hur han sitter vid Mississippi River. Gråten i halsen. Tittar på sina händer. Får ett "moment". Kör ner dem i den röda jorden. Silar sanden mellan fingrarna. Tänker "Det här är mina, Anton Strömbergs, händer, och jag... jag är här... i Amerika".
Gullunge.
Här är hans blogg. Läs och dröm er bort. Och låt er förföras av Antons skönhet och ypperliga musiksmak.
