Förväntningarna inför Jim Carreys tredje gästande av Saturday Night Live låg inte och dallrade på The Roxbury Guys-nivå utan vilade snarare lågintensivt på Dum och Dummare 2-nivå pga, well, Dum och Dummare 2.  

Kan Jim Carrey vara ensam med att göra så bisarr, fysisk humor på den kommersiella nivån? Det enda som flyter upp till ytan är Borat. Tänker på Amy Sedaris t.ex. som är känd för sin udda humor, märkliga sätt i intervjuer osv men vars karriär absolut inte motsvarar hennes begåvning. 

Tina Fey tog emot ett pris nyligen och dedikerade det till SNL-stjärnan Jan Hooks efter hennes bortgång, följt av vad som började som ett uppskattande minnestal och som mynnade ut i mer eller mindre en krigsförklaring mot rådande förhållanden. Hon rekryterade Jan som Jenna Maroneys mamma i 30 Rock (!) och beklagade sig över att det är the Rob Schneiders i världen som tillåts ta till extremerna och som ändå plockas upp av nöjesindustrin och når kommersiell framgång. 

 “Jan should have had a bigger career. Jan deserved a big movie career. Certainly as big as Rob Schneider's fucking career. She was a bigger star on S.N.L."

Mmmm! Finns nog inget jag älskar mer än truth telling som detta. För er som fått upp aptiten, ni kan ju se om när Cate Blanchetts tal höll på att kapas på SAG Awards och hon vände sig mot att Matthew McConaughey fått ordbajsa obehindrat och osammanhängande precis innan. Saknar henne på galor. 

Vad pratade vi om, SNL? Okej. 

Vi skulle få ett Halloween-avsnitt! Monologen kunde ha varit en, två, nej, tre minuter kortare, allt värt det för att få se Bobbi Moynihan som en motsägelsefullt levnadsglad smådjävul dock. 

Det märktes att de kläckt ordvitsen "Helvis", blev otroligt nöjda med den och sen fick kämpa med att bre ut det tunt, tunt över hela monologen om pecanpaj. Vågar gissa att gospelkören med djävulshorn gjort halva USA förbannade. 

När Jim Carrey gått med på att göra ett avsnitt bränner man givetvis 50 papp på att göra en Helvis-skylt också. 

I sketchen där the Carreys har släktträff på en bar och vi får alla Carreys karaktärer presenterade för oss hade man gjort det utsökta valet att låta Bobby Moynihan leka The Mask. Ja, jag måste göra något åt min besatthet av honom. 

Varning dock! Kyle Mooney blir mer och mer min favorit. Här på kontorets halloweentävling som valfri erogen zon. Visade sig senare vara en persika. 

Den erogena zonen toppades av två genier i beige body! Hade mycket hellre gått på Halloween-fest som kroppsknöl.

Av allt utlämnande både Jim Carrey och älskade Kate McKinnon gjort så måste detta vara topp fem, att klä sig i body och fejka underbarnet Maddie Zieglers performancedans i Sias Chandelier-video. Naket på alla sätt. Och roligare än hans eminenta spoof av den redan parodiskt skrattretande Lincoln-reklamen av Matthew McConaughey. 

Hahaha. Är glad för världshistoriens skull att detta hänt. 

En Lorne-cameo! Låt honom bli SNL-maskot på heltid!

Och det bästa vi fick se från - en i övrigt rätt obekväm? -  Iggy Azalea! 

Jeff Daniels dök upp en sväng, måste jag väl nämna. Visst skiter vi i att se Dum och Dummare 2? 

De sista dagarna i Italien semesterlästes Chevy Chase-boken. SNL-forskandet var oundvikligt. Har satt som överlevnadsmål för hösten och vintern att se alla 39 säsonger från början, har begravt mig i Andy Kaufman-info och sett om Jim Carreys "Man on the moon" om honom OCH! Har såklart upptäckt gems jag missat. Pga var 11 år gammal då. 

Ana Gasteyer och Maya Rudolph (ögonen fylls med tårar av tanken på dem) stod för Destiny's Child-parodiserandet på den tiden under namnet Gemini's Twin. Så tacksamt 00-talet måste ha varit för SNL.

Efter år där återkommande sketcher om Gemini's Twin sänts var det dags för Destinys Child att vara musikgäster på programmet (de uppträdde med Emotion! Och Girl!) under den 26:e säsongen, back in 2001, och givetvis deltog de i en sketch. Med Pierce fkn Brosnan. Vet inte riktigt vem han föreställer? Men det hade varit en lyckad Fabio. 

Det är nästan omöjligt att föreställa sig att Beyoncé varit en så pass lättillgänglig artist att hon 1. var musikgäst överhuvudtaget 2. gick med på att delta i en sketch med en Independent Woman-remake som går ut på att driva med henne/dem.

GULD

Förutom Single Ladies-klippet med Justin Timberlake, Andy Samberg och Bobby Moynihan (saknar honom) kommer jag inte på något lika bjussigt från senare år? Var god upplys mig annars.

Mer Gemini Twin då, här från 2002 med J Lo som värd och som den tredje nya medlemmen när MTV Cribs besöker deras etta på Manhattan:

Alltid sagt att J Lo är en fantastisk skådespelerska. 

Och här! Med Charlize Theron som den tredje medlemmen hos MTV:s TRL (minns ni!) och där Jimmy Fallon spelar Carson Daly:

Spoofen på Destiny's Childs "Say my name"-video, komplett med helröda rummet, glansiga fodral i plast, rymdfrisyrer, läppenna, strassdränkta lycrabyxor, magtröjor, pannband - en ren utopi. 

• Dudes upptäcker polisperks

Nick Miller och Coach (nja) har gjort en film om det där förlamande ögonblicket när man plötsligt står inför den tidigare så avlägsna gränsen man satt upp med sina kompisar om när det är dags att skärpa sig. Jag och min kompis Alex bestämde när vi var 19 att vi kunde harva runt på tillfälliga jobb, på tisdagar beställa tillbringare med öl på Star Bar i Fridhemsplan och bo hemma tills vi max, MAX, var 23. Då fick det räcka. Då skulle vi plugga och bli nåt. 

Boom: jag flyttade hemifrån några månader senare, fick ett fast jobb och han har köpt en lägenhet och pluggar. Egentligen är det bara en av oss som följde planen men det är helt okej. 

Jake Johnson och Damon Wayans satte gränsen till lite väl optimistiska 30-årsåldern och när de insett att de inte bara närmar sig den utan passerat den krävs drastiska åtgärder. Men först en utvärdering av deras situation: en reklam för genital herpes. Och sen en drastisk åtgärd: de blir poliser. 

Let's Be Cops ska jag se och älska, men inte förrän den 13 augusti. 

• Louis CK gör promo för helgens SNL

• De nya rollerna för Meryl

Drottningen i våra liv, Meryl Streep, har blivit bekräftad som huvudrollsinnehavaren i en Diablo Cody-skriven film! I och med Juno blev ju Diablo Cody synonym med den sortens snappy, syrlig dialog som vi nog aldrig sett Meryl spela?

Twist: regissören är Jonathan Demme, som tidigare gjort När lammen tystnar och Manchurian Candidate. 

Något som inte lär få "vad i helvete är det här för film"-känslan att avta: Meryl går från att spela den cancersjuka, pillerknaprande matriarken i (ÄLSKADE!!!) dysfunktionella familjedramat August: Osage County till att spela en tidigare rockstjärna som efter år av att ha försummat och till slut förlorat kontakten med sin familj försöker hitta tillbaka till dem igen. Genom sitt ena barns skilsmässa. 

Vi är in for a treat. 

Men rollerna Meryl ska spela under det kommande året tyder på en trend, eller åtminstone att en gräns passerats hos castingkontoren.

Bra tillfälle att citera ur Tina Feys och Amy Poehlers Golden Globes-monolog: "Meryl Streep, so brilliant in August: Osage County - Proving that there are still great parts in Hollywood for Meryl Streeps over 60." 

Här täcker hon in hela äldre kvinna i film-spektrat: dåtid, framtid och fantasytid. 

I Suffragette, skriven av personen bakom The Iron Lady, om de engelska kvinnorna som kämpade för rösträtt i början av 1900-talet. 

I sci fi-rullen The Giver, en ice queen. 

Och i Disneys Into The Woods, en häxa som läxar upp ett urval av karaktärer plockade från Grimm-sagorna. 

Faktumet att jag ligger två SNL-shower EFTER har känts som den stora rosa elefanten på denna URL. Uppfatta inte det som slackerism utan mer som att jag bryr mig lite mer om att resten av sajten är all that, t.ex. den feta nyheten vi kunde släppa nu i veckan. 

Vi börjar med Jonahs kväll.

1. Händelseutvecklingen i introt:

​

ÄE, Leo, pappigare än NÅGONSIN, är här och överraskar oss!

Här får en nedslagen Jonah höra från Leo att han måste sluta leka big shot.

Leo, det här KAN bara vara ett sammanträffande, men det är exakt vad jag har sagt? Påminnelse: min genomgång av den högtravande tönt han var i intervjun med Rolling Stone i somras. 

Till slut: trygghetsövningen där Leo stryker Jonahs bröstvårtor och vardera vårtgård genom skjorta och kavaj (och antagligen linne, han verkar vara en kille som bär linne under skjorta, vilket jag personligen hatar) för att slutligen stå i full blown Titanic-ställning. Petade ni också ner det i er bucket list?

2. Den bästa sketchen/inslaget:

Filmen "Her" (som jag såg igår! vi MÅSTE prata om den) taget till en selfienarcissistisk nivå: autokåtma i "Me".

Vad är sexigare än din egen självbild? Jo, världens längsta röv i de där byxorna, ett av få attribut som skulle signalera att Her utspelades i en annan tid. 

3. Den skamlösa jakten på Leo i slutgoset:

Innan SNL-kvinnorna började kasta lystna blickar på en man i basker (MAKES ZERO SENSE baserat på de här orden, men) förenas Jonah och Leo i en riktigt hjärtlig mentorkram där Leo utdelade en puss som placerades på det, well, opassande stället mellan hals och kind. Delar man inte ICA-kort tycker jag inte att det går an. 

SASHEER ON A MISSION! Under hennes korta tid som SNL-medlem har hon mestadels agerat repliklösa flickvänner i sketcher eller dansat/sjungit i musikbaserade inslag. Här kom hennes kompensation, när det absolut mysiga men tveklöst forcerade "skådisarna kramas i slutet"-segmentet tillät henne att bli fysisk med Leo.

De kramades i bakgrunden sen, men den här screenshoten var roligare. 

Näst på Leo-bollen var Vanessa Bayer och hennes främsta tillgång som skådis blev hennes största insats. SWOOOOOON! Ursäkta, men tiltar Leo på huvudet här? Han vet var han har the ladies. 

Vi gjorde ju en förhandsanalys inför Drakes SNL-gig som trots hans tidigare töntigheter slutade med ett "SJÄLVKLART" i frågan om han kommer kunna briljera som både värd och artist. 

Slutlig dom: känner inget annat än kärlek för Drizzy nu. Missförstå mig inte, allt hån han fått under min url här har varit välförtjänt. Men den modiga SNL-insats han bländade oss med i helgen är värd all praise! Fanns inte ett enda spår av rapmentalitet utan han vågade vara löjlig, för mycket och ful, mina två favoritegenskaper hos en bra värd. 

I början när Pierce Morgans squeaky röst öppnade programmet, innan Drake var det man omedelbart fäste blicken vid under varje sketch, visade Kate McKinnon upp en fulländad Bieber. Vågar säga att den poserande, pensionerade pubbungen hon har skapat tävlar med hennes Ellen-mästerverk.

Sen var det go time. 

Drakes intro avancerade till en liveflashback till hans bar mitzvah som son till en svart pappa och judisk mamma.

Kan det vara all white-skribenter till den här sketchen? Den svarta delen av hans släkt visades upp som otrogna och kriminella (det som åsyftas med att checken inte får tas ut på 90 dagar) och judarna snåla. Really? Amerikanerna älskar sin rashumor. 

Allt (nja) är förlåtet för rapversionen av klassiska Hava Nagila. 

Den näst bästa bar mitzvah jag sett i komedisammanhang, precis efter Werewolf Bar Mitzvah. 

Det här man omfamnar Drake helt och hållet. I "Before they were stars"-sketchen driver man vidare med faktumet att Drake var med i en kanadensisk såpa som kid och vi får se hiphopstjärnor i roller i klassiska tv-serier. 

Redan på pappret är det en succé, hur Drake spelar Lil Wayne som i sin tur spelar en om möjligt ännu mer skrattretande person, Steve Urkel. Det 90-talsekande "Did I do that?" följs upp av Lil Waynes ikoniska bebisgråtsskratt i en perfekt hybrid. 

I ett intro som vi gladeligen lämnar kvar i det förflutna utför en puffande Rihanna - av nytillskottet Sasheer! - Cake cake cake-dansen som för mig är handrörelsedansen klart superior Single Ladies-vickandet, pga lär mig aldrig vändningarna i den. 

Du ser rätt. Hiphop-farfar Rick Ross har gjort karriär som den röda teletubbien med catchprasen "ROSÉ!".

Drake som Jay-Z ger oss det gulliga chuckleskrattet OCH de tvångsmässiga "Brooklyn!"-utropen. 

Well, de utnyttjade fullt ut att Drake inte adderade en "no wigs"-klausul i kontraktet. Är det bara jag som tycker att Yohio-topparna är en good look för honom?!

Blir inte mer sympatiskt än en lengthy, ovärdig fyllerap*!

*som i när illaluktande gas otillåtet passerar munnen, inte prata snabbt till musik

Eller jo, i mitt favoritögonblick: Drake cosplayar i trollkarlsdräkt och ropar "lightning strike" för att efteråt runda av scenen med utdraget, nördigt eftersnack. 

Krisar nästan över min nyfunna kärlekkärlek (som ersatt den tidigare hatkärleken)? Här, en smooth pappadans i sleep over-sketchen. Är man villig att dansa som att man inte har gått ut sen 80-talet, i pullover dessutom, är man ett helgon i min bok. 

Korta shorts i Disney World-sketchen, now THATS självuppoffrande. Annars är nog den här sketchen där Drake ger allra mest, som kroniskt leende och stämningsbevarande värd på nöjespark trots en parkbesökare med utsökt persisk dialekt och obefintliga engelskakunskaper. 

I näsring bekänner han sin kärlek för att banga mature ladies. 

Det märks att SNL försöker komma ifrån den trötta banduppställningen vi sett alltför ofta på scen, t.ex. med Justin Timberlakes parodiskt arty uppställning programmet innan med ljusshow. Drake nöjde sig med en färgad spotlight och ett skvallerbäddande ögonblick med gästande stjärnan Jhene Aiko.

I grupphänget i slutet tackade han sin "new family on SNL!" och gjorde t.o.m. lite promo för Seth Meyers kommande show. Det fanns inte en sekunds tvekan i någon av Drakes karaktärer och jag kunde inte vara mer nöjd. Kom tillbaka snart!

Två glädjeämnen har jag att meddela er:

1. Om det undgått er: min hatälskling Drake har tagit på sig att utföra både värdskapet och musikunderhållningen i helgens SNL!

2. Om det undgått er: han heter Aubrey i verkliga livet. Aubrey! Testa att ropa Aubrey, man mår riktigt bra. 

Nu kanske frågar ni er, liksom jag gjorde när jag ställdes inför nyheten, är det här verkligen en person som besitter tillräcklig självdistans för att kunna göra bra ifrån sig i sketcherna?

Baserat på hela hans person fram tills ett par månader sen: nja.

Baserat på vad jag TOLKAR som tecken på nyfunnen bjussighet i hans cameo i Anchorman 2: KANSKE!

Och så slutligen det sista underlaget för bedömning innan själva showen, promo-klippet:

Och nu överraskar jag mig själv med att känna: SJÄLVKLART!!! Med lite hjälp av min hjälte Bobby Moynihan, en töntig high five, kattljud, osv. 

När det visade sig att nyrekryteringarna till höstens Saturday Night Live, efter Armisens, Sudeikis och Haders sista avsnitt, bestod av en handfull vita killar och en vit tjej var en tung suck på sin plats. 

När castmedlemmen Keenan Thompson slängde ur sig grodan om att inga svarta, kvinnliga komiker är bra nog var ett krav på sin plats. 

Och what do you know, producenten Lorne Michaels har till slut ansträngt sig för att se bortom de mest uppenbara kandidaterna!

Grattis Sasheer, glad to have you! 

PS. Avsnittet med Fallon och Timberlake gjorde mig misty eyed. 

Den konstanta känslan: ÄLSKAR DIG BOBBY MOYNIHAN

Reagerade med den starkaste tacksamhet jag kan känna när Kirby återigen berättade hur mycket han ska pussa sin katt Fuzz Aldrin. 

Bruce Willis Michael Kors-imitation i Lady Gaga-showen var så träffsäker att jag t.o.m. började gilla Michael Kors mer. 

Katy Perrys framträdanden var så fulla av klassiska sketchöverdrifter att de blev svåra att skilja från de faktiska sketcherna. Satt verkligen och väntade på att Bobby skulle svinga sig in i en leostring. Och det här kommer från den största konsumenten av djurmönstrat i Sverige (idag: tiger). 

När jag läste att den senaste månadens mest tacksamma spekulationsoffer, Miley Cirus, skulle agera både värd och musikakt på SNL reagerade jag med samma känsla som när jag såg att Hanne Kjöller självmant mött Janne Josefsson - vilket ingen, någonsin, borde göra - i en tv-sänd debatt: KUDOS. Med en side order-känsla av annalkande katastrof. Att vandra in i sin egen slaktfest på det sättet kräver mod. 

Så FEL jag hade. Inte angående Hanne och Janne. Ryser bara jag tänker på det.

Fel hade jag inte för att Miley på något sätt  backade upp roten till att hon blev internets huvudperson och main måltavla, hennes well, intensiva VMA-framträdande, på ett sätt som gjorde det oförklarliga rimligt eller t.o.m. beundransvärt. Inte heller för alternativet som jag la mina pengar på, att hon skulle outa att allt bara var en bluff med en underliggande, misslyckad konstnärlig ambition, lex Joaquin Phoenix I'm Still Here. 

Man kan koka ner det till att Miley fick tillfälle att visa annat än kropp (vilket i sig, looking at you Sinéad, inte är ett brott) som målats upp som det enda hon står för och lyckades påminna om att hon faktiskt är begåvad som skådis och sångerska också. Det är också värt att tänka på hur Miley hade mottagits om Bangerz var hennes absolut första tid i offentlighetens ljus. Någonstans mellan Rihanna och Kesha, gissar jag?

OBS, se Hanna Fahls karaktäristiskt lysande snack om Sinead/Miley-tråket från gårkvällens Aktuellt! 

Monologen: lyckades skämta om jättehanden OCH sin/vår fascination för magtröjor. Men det starkaste ögonblicket under hela programmet om inte min vecka var de få sekunder efter att hon annonserat att de ställt in Wrecking Ball-sketchen:

MOYNIHAN, JAG ÄLSKAR DIG, HÖR DU DET

Claes Elfsberg, män klär visst av sig nakna som du ser! Men utan att uppfattas/behandlas på samma sätt. 

Bonus: de många bruna perukerna levererade insikten om att Miley sitter på tunga Jolie-kvaliteter.

Over and OUT