När jag läste att den senaste månadens mest tacksamma spekulationsoffer, Miley Cirus, skulle agera både värd och musikakt på SNL reagerade jag med samma känsla som när jag såg att Hanne Kjöller självmant mött Janne Josefsson - vilket ingen, någonsin, borde göra - i en tv-sänd debatt: KUDOS. Med en side order-känsla av annalkande katastrof. Att vandra in i sin egen slaktfest på det sättet kräver mod. 

Så FEL jag hade. Inte angående Hanne och Janne. Ryser bara jag tänker på det.

Fel hade jag inte för att Miley på något sätt  backade upp roten till att hon blev internets huvudperson och main måltavla, hennes well, intensiva VMA-framträdande, på ett sätt som gjorde det oförklarliga rimligt eller t.o.m. beundransvärt. Inte heller för alternativet som jag la mina pengar på, att hon skulle outa att allt bara var en bluff med en underliggande, misslyckad konstnärlig ambition, lex Joaquin Phoenix I'm Still Here. 

Man kan koka ner det till att Miley fick tillfälle att visa annat än kropp (vilket i sig, looking at you Sinéad, inte är ett brott) som målats upp som det enda hon står för och lyckades påminna om att hon faktiskt är begåvad som skådis och sångerska också. Det är också värt att tänka på hur Miley hade mottagits om Bangerz var hennes absolut första tid i offentlighetens ljus. Någonstans mellan Rihanna och Kesha, gissar jag?

OBS, se Hanna Fahls karaktäristiskt lysande snack om Sinead/Miley-tråket från gårkvällens Aktuellt! 

Monologen: lyckades skämta om jättehanden OCH sin/vår fascination för magtröjor. Men det starkaste ögonblicket under hela programmet om inte min vecka var de få sekunder efter att hon annonserat att de ställt in Wrecking Ball-sketchen:

MOYNIHAN, JAG ÄLSKAR DIG, HÖR DU DET

Claes Elfsberg, män klär visst av sig nakna som du ser! Men utan att uppfattas/behandlas på samma sätt. 

Bonus: de många bruna perukerna levererade insikten om att Miley sitter på tunga Jolie-kvaliteter.

Over and OUT