Imorse såg jag då Anchorman 2 till slut, på en pressvisning. Vet inte hur mycket jag får avslöja om filmen/mina känslor då en man med sträng uppsyn och kavaj som han hellre hade bytt ut mot ett brottarlinne lyste på mig med en ficklampa när jag ägnade mig åt det misstänksamma beteendet att kolla hur mycket klockan var på min mobil. Ska se den bland fans på premiären igen, för att få skratta/skrika/applådera fritt.
Överraskade samtliga mig själv ingen med att skratta allra högst åt riktigt lågkvalitativ humor som t.ex. när Ron Burgundy och hans kumpaner själva skrek av skratt åt dumma saker som jag inte vågar skriva ut. Det var SMITTANDE skratt, till mitt försvar.
Det här påminde mig om tre av mina absoluta favoritscener och hur enkla, plumpa eller direkt stötande de är:
1. Will Ferrells Elf-karaktär blir Directioners-exalterad över att tomten ska komma. Tvingade min buddy Ida att loopa den här scenen i all oändlighet när vi såg om filmen senast.
2. Jack Blacks Nacho Libre-kollega försvarar sig med ett välriktat majskast. Älskar den här filmen villkorslöst och har sett det här klippet hundratals gånger, helt utan att överdriva. Beroendeframkallande!
3. En okonventionell metod med en skiftnyckel för att få Dodgeball-amatörer att fånga en boll. Att jag skrattar åt det här är är under all kritik.
