Imorse såg jag då Anchorman 2 till slut, på en pressvisning. Vet inte hur mycket jag får avslöja om filmen/mina känslor då en man med sträng uppsyn och kavaj som han hellre hade bytt ut mot ett brottarlinne lyste på mig med en ficklampa när jag ägnade mig åt det misstänksamma beteendet att kolla hur mycket klockan var på min mobil. Ska se den bland fans på premiären igen, för att få skratta/skrika/applådera fritt. 

Överraskade samtliga mig själv  ingen med att skratta allra högst åt riktigt lågkvalitativ humor som t.ex. när Ron Burgundy och hans kumpaner själva skrek av skratt åt dumma saker som jag inte vågar skriva ut. Det var SMITTANDE skratt, till mitt försvar. 

Det här påminde mig om tre av mina absoluta favoritscener och hur enkla, plumpa eller direkt stötande de är:

1. Will Ferrells Elf-karaktär blir Directioners-exalterad över att tomten ska komma. Tvingade min buddy Ida att loopa den här scenen i all oändlighet när vi såg om filmen senast. 

2. Jack Blacks Nacho Libre-kollega försvarar sig med ett välriktat majskast. Älskar den här filmen villkorslöst och har sett det här klippet hundratals gånger, helt utan att överdriva. Beroendeframkallande!

3. En okonventionell metod med en skiftnyckel för att få Dodgeball-amatörer att fånga en boll. Att jag skrattar åt det här är är under all kritik. 

Av någon anledning förhandsvisades Anchorman 2 i Sydney igår, världspremiären är satt till 20 december, och hela Channel 4 News Team tyckte att det var värt resan. 

Trehundra australier får ett exklusivt framträdande av "Afternoon Delight", jag kommer att bli hälsad välkommen av en nervös SF-anställd. 

En annan favorit-Ron besökte Coco häromdagen för att pusha sina memoarer, “Let Me Off at the Top!: My Classy Life and Other Musings.” (läs ett utdrag här!) och fastän all merchandise och massiv promotion - what with the bilreklamer och dylikt -  tyder på att de försöker kompensera för vad som kommer att vara en besvikelse till uppföljare kom det något gott ur det här besöket. 

Burgundy, som den kvarleva från en mindre upplyst tid (mäns fristad, alltså) han är, visade såklart sitt stöd för den senaste tidens mest skandalösa person med ett sång- och flöjtframträdande. 

Låten tillägnades alltså politikens mesta wild card Rob Ford, endast överträffad av den grekiska nazisten som örfilade sin motståndare under en direktsänd tv-debatt, som egenhändigt helt kan ha raserat bilden av kanadensaren som den mildare, mer socialt medvetne amerikanen. Han har, sen han lyckades bli vald som borgmästare i Toronto, lyckats med följande:

 - blivit filmad när han rökte crack. C R A C K. Matchar det med rasistiska och homofobiska uttalanden. 

 - filmats svinpackad. 

 - erkänner till slut, efter starka dementier, att han rökt crack. Vill inte erkänna att han ljugit dock, utan skyller på att frågorna inte varit tillräckligt tydliga. 

 - filmats svinpackad och hotfull.

 - han ska ha trakasserat en anställd och erbjudit henne oralsex, dementerar detta med att han har "enough to eat at home". 

 - och till sist, när han blir avsatt vrålar han statskupp och kutar in i en politikerkollega:

Väl värd en Google Alert, hörni. Gissar att han har sin egen MTV-show nästa vecka.