Foto: Kent Hallgren
Minns ni T-Livs? Den sista bastionen mot Andra Långgatans oundvikliga förfall. Varje gång jag gick förbi fasaden täckt med specialerbjudanden om lantchips, tvååttor och stockar med snus och öppet till 23 var det som att jag inte behövde se vad som hände runtomkring mig.
T-Livs var så genuint sunkigt att det gick att strunta i Andra Långdagen 2011, året då gatufesten gick från internt fylleslag till städad catwalk för modebloggläsare som övade inför Way Out West. När Benny Cruz uppförde sin mardrömstolkning av Håkan Hellström på strippklubben Wandas förr så hotfullt uppviglande, smutsvita fasader kunde man fortfarande rycka på axlarna och köpa ett flak Gainomax för 200 kronor. När pärlbandet av självmedvetna ölhallar växte upp där porraffärer, kuriosabutiker och barer med fokus på pengatvätt långsamt vittrat bort, då köpte vi ett sexpack snart utgångna folköl för 14.90, satte oss på Masthuggsberget och tittade på solnedgången. Vi kunde fortfarande ljuga för oss själva att Andra Lång var den där dåliga gatan.
Fram till den där dagen. De nya öppettiderna stirrade ned från T-livs vägg. ”18.00”. Sen gick det snabbt. Allt i affären (utom tobaken) reades ut, bara några månader senare stod lokalen tom och öde. Snart dök det upp en improvisationsteater och en Crossfit-anläggning.
När GTs Karl-Johan Karlsson några månader senare trendspanade att ”Andra Långgatan har blivit hipster-ställe” kunde ingen blunda längre. Andra Långgatan hade slutat vara hippt. Festen var över. Hushållens eskalerande medelinkomst runt långgatorna hade drivit fram en verklighet som var så långt från myten om ett levande, kreativt och stökigt hamnkvarter att det till slut bara brast. Karlsson klev in som läkaren som dödsförklarade liket. Den gamla gatans hjärta hade slutat slå helt.
Det är ingen mening att vara sentimental. Folk som en gång var unga har vuxit upp, slängt BD-stjärnor under ögonen och istället satt på sig färgglada glasögonbågar för att signalera ”vuxen men kreativ”, omvandlat hyresrätter till bostadsrätter och börjat prioritera intensiv fettförbränning och amerikanska mikrobryggerier framför prisvärd folköl, svartcigg och otroligt billigt smågodis.
Och dessutom. Bara några hundra meter bort, uppför Stigbergsliden, där bubblar det vidare. Små barer öppnar i detta nu på Stigbergstorget och på den långa Bangatan trängs alternativa konstgallerier bland begagnade stereoförsäljare och frisörer. I en gammal biograf tronar LIDL, med fasaden täckt av specialerbjudanden på billiga chips. Det är som de säger i Jurassic Park: Life will find a way.
