I Aftonbladets reportageserie #minhemmaplan beger sig tidningens skribenter ut i Sverige för att förstå varför deras barndomsbygder blivit sverigedemokratvänliga. Istället gör de ofrivillig satir som passar bättre på Avpixlat.
Tidningens reportrar kommer hem till den lilla orten, bokstavligen den förlorade sonen tillbaka från storstaden. De är där för att prata med bönder på bönders vis. Men de har glömt en sak. Aftonbladets täckningsområde sträcker sig utanför Stockholm. Tidningen har läsare i Torslanda, Kumla och Sölvesborg också. Läsarna där känner redan till sin vardag. De behöver en exotifierande reportageserie om sig själva lika lite som miljöpartisterna på Södermalm. Sverigedemokrater vet förstås varför de röstar som de gör.
Förutom enstaka ljusglimtar saknas också alternativa perspektiv. Det livsnödvändiga i att få fly får en ofta underordnad roll framför missnöjda pensionärer och arbetslösa ungdomar. Flyktens allvar drunknar i småstadsnostalgin. Öppet mål för den som vill ironisera över den godhjärtade medelklassen.
Sverigedemokraternas strategi är att framställa sig som sanningsägarna i underläge. Så förakt mot en överhet representerad av media och ”sjuklövern”. När ett parti har 13 % av folket stöd är det på tiden att ifrågasätta denna självuppfattning. Aftonbladet väljer med sin reportageserie istället att spä på bilden ytterligare.
#minhemmaplan är texter skrivna på en Macbook i en bostadsrätt i innerstan för andra att läsa på sin iPad på väg till veckans tredje yogapass. De är de enda som lever i en värld som kräver stödhjul för att fatta att man kan tänka sig att rösta på Jimmie Åkesson. Fatta. Sverigedemokraterna drog hem 8,7% av rösterna. På överklassglittrande, Svenskt Tenn-inredda Strandvägen i Stockholm.
Det finns inga hemligheter att avslöja på landet, mer än Aftonbladets självgodhet.
