FRAMTIDSRECENSION av Stefan Löfvens tal i Almedalen 2014
Att Socialdemokraternas desperata försök att pitcha Stefan Löfven som Fredrik Reinfeldt med ett mänskligt ansikte inte gett resultat bland väljarna skvallrar de dalande opinionssiffrorna om. 2014 vill ingen ha en ansvarstagande partiedare. Väljarna vill ha känslor och ideologi, inte budgettak och knutna slipsar.
Dagens magiska folkhemsshow var därför uppfriskande. Aningen oortodoxt, kanske, att släpa upp Olof Palmes gamla lastbil från 1968 på scenen och ställa Löfven där, komplett med partiets nygamla slogan ”Socialdemokratin, Framtidsgarantin”. Men så rätt. Olof Palme – med ett mänskligt ansikte. Folkhemsromantik utan rasism. Ideologi utan innehåll. Dimmiga löften uttalande med en varm, trygg stämma. Potential att nå besvikna väljare hela vägen från SD till FI. Ett genidrag.
Rent retoriskt var Löfven inte i toppform. Det är väl som man säger. Det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Har man en gång curlats till makten som en tom, mysig projektionsyta för hela arbetarrörelsens önskemål kan man inte ha en egen personlighet. Talskrivarens kloka idé att låta lastbilen stå på tomgång under talet så att bara hjärtevärmande floskler som ”Vi byggde detta land och vi ska fortsätta bygga detta land”, ”Välfärden är till för folket” och ”Skolan – vi kan bättre” hördes genom motorljuden var i sammanhanget klokt.
Det såg dock lite obekvämt ut för SSU Stockholm Stads strategiskt uppställda hejaklack som hostade fram sina hejarop genom avgasångorna. Visst, att partivänstern behöver kväsas, men kanske inte så bokstavligt?
Talet klockade in på tacksamt korta 30 minuter. Kvar – en vag känsla av framtidshopp från förr. Bättre går nog inte att få för ett parti med de bästa dagarna bakom sig.
Ikväll festar socialdemokraterna like it’s 1969.
