Jag tror inte att högljudda arga demonstrationer mot SD är rätt sätt att bemöta Jimmies turné av dålig stämning genom Sverige. Bilden som presenteras medialt blir då oundvikligen det demokratiskt valda partiet som försöker hålla tal men stoppas av en arg, ung, väldigt engagerad vänster.
Som idag, i Göteborg. Varför tror ni de lägger talet 11.30 en tisdag? För att samla ett maximalt antal åhörare eller för att de vet att de allra flesta är på jobbet? Men de riktigt engagerade motståndarna långt ut på vänsterkanten, de kommer ju alltid. Utrustade med bongotrummor och ägg. Sverigdemokraterna vill få motståndet att framstå som litet. Men det är det ju inte!
För visst är det vanligt folk på demonstrationerna också, men de hörs inte och det är inte heller meningen. Mitt bland de mest högljudda pågår nämligen en värdigare form av demonstration. De som värnar demokratin men ändå visar sin avsky. De vänder sig om och visar att de inte tänker lyssna. Det tror jag på.
Visst kan man förstå våldsamma protester. Ilskan är rättmätig! Men tyvärr skapar de bara en högre tröskel för de tysta att visa sitt missnöje. Och det riskerar att skrämma bort folk som kanske inte riktigt tänker på skillnaden på rasifiering och rasism varje dag och kanske till och med röstar på Alliansen men som ändå tycker det är för jävligt med invandrarfientlighet. De är många men hörs väldigt lite. Och det är ju just tystnaden som måste lyftas!
Eller? Vilken bild föredrar ni? En Jimmie som pratar i ösregn framför en hel stad som vänder honom ryggen? Eller krigsrubriker om avbrutna tal?
