Listor!

Mina 15 mest lästa inlägg under 2014

Amat Levin 11:22 7 Jan 2015
Läs mer

2014 års 50 bästa låtar

Amat Levin 16:30 31 Dec 2014


Ikväll är det nyårsafton. Det betyder att det för tredje året i rad är dags för min lista över årets 50 bästa låtar. Som vanligt är det svårt att rangordna låtar så här, speciellt när de tillhör olika genrer, men jag älskar listor så skitsamma. 2013 års lista hittar ni här och 2012 här. Hela denna lista (förutom de två låtar som inte finns på Spotify) hittar ni här. Som vanligt utgår ett pris till alla som orkar ta sig igenom hela det här inlägget. Let's go!


50. Mila J – Smoke, Drink, Break-Up
Jhené Aikos äldre syster Jamila Aiko, eller Mila J, har varit aktiv sedan mitten av nittiotalet men genombrottet har dröjt. Efter att 2006 ha gjort ett album som skrotades bytte hon namn till Japollonia, släppte ett populärt mixtape och återvände i januari i år som Mila J med Smoke, Drink Break-Up. En r’n’b-throwback om ett disfunktionellt förhållande som kräver smörjmedel i form av alkohol och weed för att fungera.


49. J. Cole – Fire Squad
History repeats itself and that's just how it goes
Same way that these rappers always bite each others flows/
Same thing that my nigga Elvis did with Rock n Roll
Justin Timberlake, Eminem, and then Macklemore/
While silly niggas argue over who gon' snatch the crown
Look around, my nigga, white people have snatched the sound/
 This year I’ll prolly go to the awards dappered down
Watch Iggy win a Grammy as I try to crack a smile/

 
Det finns bättre spår på J. Coles 2014 Forest Hills Drive, det album som bäst har kunnat matcha den potential som hördes på hans mixtape. Men Fire Squad är den mest intressanta, i synnerhet den tredje versen som kritiserar approprieringen av hiphop. J. Cole själv har sagt att det här inte ska tas som en diss mot någon av artisterna utan enbart är en observation. Hur som helst, minuspoäng för att han följer upp denna vågade spaning med den fega raden ”I’m just playing, but all jokes contain true shit”.
 

48. Röyksopp feat. Robyn – Do It Again
Denna trio visade sig ännu en gång jobba fantastiskt bra tillsammans. Resultatet var en låt som kommer att ligga färskt i minnet varje gång 2014 kommer på tal.
 

47. JaQe & Marcus Price – Feven
En dissonant synt av Marcus Price, digitala perkussioner i marginalen och JaQe som gör det han är bättre på än de flesta. Behövs uppenbarligen inte mer än så.


46. Jeremih feat. YG – Don’t Tell Em
Den här platsen hade egentligen kunnat innehas av Tinashes 2 On, TI:s No Mediocre eller några av DJ Mustards andra löpande-band-produktioner som har dominerat 2014. Men Jeremihs Don’t Tell ’Em (med inspiration från Snaps Rhythm is a Dancer) var nog trots allt min favorit.
 

45. Banks – Brain
Denna syntiga förstasingel från Banks debutabum Goddess är långsam, mörk och låter som att man befinner sig under vatten. En av årets finare ballader.
 

44. Nicki Minaj feat. Beyoncé – Feeling Myself
De måste sluta retas och bara släppa ett gemensamt album någon gång. Denna suggestiva och hotfulla basgång som ackompanjeras av Nickis självsäkra rap och Beyoncés hetsiga instick är förhoppningsvis bara en försmak.
 

43. FKA twigs – Two Weeks
Dramatiskt och bombastiskt, men ändå silkeslent och drömskt. En av årets nykomlingar visade upp sitt stora register på Two Weeks.
 

42. Rick Ross feat. Kanye West & Big Sean – Sanctified
Precis som på Big Seans I Don’t Fuck With You tag-teamar Kanye West och DJ Mustard i skapandet av ett beat som förenar souliga samplingar och mer trapiga element. Det är uppenbarligen ett vinnande recept.
 

41. Jessie Ware – Say You Love Me
Uppföljaren till förra årets grymma Devotion når inte riktigt upp till samma klass, men Jessie Ware sitter fortfarande på en av världens bästa röster och är en mästare på powerrefränger.


40. Wiz Khalifa – We Dem Boyz

Han är ändå ganska konsekvent. Jag kan nämligen lita på att varje Wiz Khalifa-album är högst mediokert, men trots det innehåller ett par spår som jag vill höra varje gång jag går ut. 2014 var det dels Ass Drop, dels den ännu bättre We Dem Boyz, som fanns i rotationen hos varje dj med självrespekt.
 

39. Chris Brown feat. Usher & Rick Ross – New Flame
Kommer nog alltid avsky Chris Brown som person och väsen, och då ska man veta att jag har gjort det sedan långt innan Rihanna-misshandeln (innan den var mitt hat mest grundat i hans bortskämda medverkan i MTV:s My Super Sweet 18). Jag kan dock inte sticka under stol med att New Flame är en väldigt bra låt. Men jag hade inte bangat på att behålla melodierna och låta någon annan sjunga in dem över det repeterande och rymdiga beatet.
 

38. PARTYNEXTDOOR feat. Drake – Recognize
Ska erkänna att jag inte riktigt förstår mig på PARTYNEXTDOOR. Han är väl en bra representant för Torontosoundet, men annars tycker jag inte han sticker ut nämnvärt. Men bakom en beroendeframkallande refräng fick han ändå till en av 2014 års bästa r’n’b-låtar.  Bonusinfo: När jag spelade den här låten för min kompis Jon och berättade vad artisten hette trodde han att jag sa ”Poverty Next Door”. Ändå bra namn.


37. Migos – Fight Night
Alltså, jag vet att den här låten egentligen är dålig. Lättförglömlig rap, simpelt beat… men kolla vad som händer när dj:n sätter på den innan ni dissar den.


36. TI feat. Young Thug – About The Money
En av sommarens bästa låtar. Ryckigt samplingsbeat från London On Da Track och bra skrytrap från TI. About The Money blir ännu roligare när man noterar Young Thugs oklara adlibs under verserna (han låter som en kyckling vid ett tillfälle).
 

35. Chris Brown feat. Lil Wayne & Tyga – Loyal

Det är nånting retsamt med Loyal. Som att några dagisbarn skulle kunna hitta på en retig ramsa till melodin. Kanske är det därför den fastnar så bra?


34. Seinabo Sey – Hard Time
Ännu en mastodontlåt från Seinabo Sey, vars stjärnglans är uppenbar trots att vi bara har fått en EP. Om det här bara är försmaken blir jag nästan rädd.


33. Big Sean feat. E-40 – I Don’t Fuck With You
Min första tanke när jag hörde I Don’t Fuck With You var ”ännu ett DJ Mustard-beat som kommer att spelas sönder på klubben”. Min andra tanke var ”men den här är nog FÖR bitter/småsint/allmänt hemsk för att kunna spelas ute.” Turns out att de flesta har ett ex de vill be dra åt helvete och Big Sean skapade det perfekta soundtracket.
 

32. Ghostface Killah feat. Kandace Springs – Love Don’t Live Here No More
Wildflower, Never Be the Same Again, You Know I’m No Good, Back Like That, Guest House… jag vet inte vad det är, men Ghostface har en fascination för att göra låtar om tjejer som har varit otrogna mot honom. Ändå uppfriskande då rappare vanligtvis hellre skryter om hur otrogna de själva har varit. Love Don’t Live Here No More är ännu en otrohetshistoria, om än en mer komplicerad sådan, i sällskap av fina körer och pianoplingande.


31. Ashanti feat. French Montana – Early In The Morning
Vet inte vad som är mest chockerande: att Ashanti fortfarande är relevant 2014 eller att jag frivilligt lyssnar på en sjungande French Montana. Men vad kan jag säga, de har skapat lite r’n’b-magi tillsammans.


30. Michael Jackson – Love Never Felt So Good
Nej, ingen överraskning att en bortglömd Michael Jackson-låt från Thriller-eran platsar på en topplista över 2014. Sådana låtar hade platsat på alla topplistor, alla år.


29. Cam’Ron & A-Trak feat. Juelz Santana – Dipshits
Storslagen comeback för Cam’Ron som borde ha blivit en större hit, speciellt med tanke på det triumferade beatet signerat A-Trak och Just Blaze.


28. Ghostface Killah feat. AZ – Double Cross
Andra medlemmar har haft högre toppar (GZA med Liquid Swords och Raekwon med Only Built For Cuban Linx till exempel), men Ghostface är utan tvekan den Wu-Tang-rappare som har varit bra längst. Efter förra årets formcomeback med konceptalbumet Twelve Reasons to Die återvänder han med en uppföljare som på samma sätt utgörs av en sammanhängande berättelse. En av flera höjdpunkter är Double Cross, där Ghostface, i rollen som Tony Starks, efter att ha övertygats att ”städa upp” sin stadsdel av barndomsvännen och numera polisen Raj (spelad av AZ), upptäcker att han blivit lurad. Storytelling-rap var inte särskilt efterfrågat 2014, men Ghost och AZ visade att det fortfarande kan göras både snyggt och fräscht.


27. Theophilus London feat. Kanye West – Can’t Stop Now
En av årets bästa refränger från Theophilus London, citatvänlig vers från Kanye och ett fantastiskt beat som lägger grunden för denna kärleksförklaring.


26. Common feat. Elijah Blake – Real
För två år sedan gästade Elijah Blake Game på låten Freedom från det väldigt underskattade albumet Jesus Piece. Och i år dök han upp på ännu ett souligt spår av en rapveteran man aldrig kan räkna bort.


25. Ison & Fille – Länge leve vi
Det här låter som det perfekta avslutet på det sista kapitlet av Ison & Filles magnifika karriär som duo. Så hur bortskämda är vi när det inte ens är ett slut, utan vi kommer fortsätta få musik från två av svensk hiphops största genom tiderna?


24. Madi Banja – Inga problem
Det känns lite som att Madi Banja har kommit på en egen genre här. Någon har beskrivit det som EDM möter trap och jag är nog beredd att hålla med. Stegringarna är snygga bredvid de låga partierna och både rösten och texten (med höjdpunkter som ”Vi kommer från två skilda världar/Jag lärde mig svenska ifrån Skilda världar”) lämnar inte mycket att önska.


23. Beyoncé feat. Nicki Minaj – Flawless (Remix)
Som sagt, fullängdssamarbete, make it happen. Denna remix av förra årets sjätte bästa låt saknar i stort sett struktur och spretar åt alla möjliga håll. Men Nicki Minaj lägger en av årets bästa verser, Beyoncé får mig fortfarande att önska att hon skulle rappa mer och vi bjuds på en blinkning till OutKasts legendariska SpottieOttieDopaLiscious – jag kan inte klaga.


22. Rikard ”Skizz” Bizzi feat. Frida Scar & Jeaff – Svett
Japp, när han är på humör är Rikard ”Skizz” Bizzi fortfarande bäst i Sverige på att göra klubbig hiphop. Tänk om han skulle göra en EP med enbart låtar i Lårpartis och Svetts anda?


21. Drake – Trophies
Ett överblivet spår från 2013 års Nothing Was The Same lyckades ändå bli en av detta års signaturlåtar. Det om något vittnar om Drakes kvaliteter. Hit-Boys framfart har slöats ned något, men på Trophies visade han (för alla som glömt bort Jay Z:s Roc Boys) att hiphop och blåsinstrument är en förträfflig kombination.


20. Bobby Shmurda – Hot Nigga
Då 19-åriga Bobby Shmurda hittar ett gammalt Lloyd Banks-beat och rappar över det. Inte så mycket händer. Sedan släpps en video där Shmurda dansar i några sekunder. Denna dans tycker folk är skitrolig och skapar tusentals vines som anspelar på den. Dessa vines sprider sig över världen, får upp folks (däribland min) uppmärksamhet för låten och resulterar i 32 miljoner YouTube-views, en meme och stjärnstatus för Shmurda. Internet är en konstig plats.


19. Rick Ross feat. The Weeknd – In Vein
Detta är helt och hållet The Weeknd och hans melodiers förtjänst.


18. Jessie Ware – Tough Love
Varm och polerad r’n’b utan att bli tillrättalagd eller förutsägbar. Är särskilt svag för den subtila basen som tar plats för att sedan försvinna i refrängen.


17. D’Angelo – Really Love
Den här läckte redan 2007, i mitten av en aborterad D’Angelo-comeback (minns Imagine och So Far to Go från samma år), men det hade jag missat/glömt bort, så den känns ny ändå. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om D’Angelos överraskningscomeback, men att Really Love är den bästa låten från albumet, det vet jag. Om det har att göra med att jag är löjligt svag för allt som har med spanish guitar att göra tänker jag varken bekräfta eller dementera. 


16. Drake – 0 To 100 / The Catch Up
Goldie, tidigare nämnda Fire Squad, den första halvan av denna – det finns en viss typ av beats som låter som Wu-Tang-beats om de hade förmågan att låta moderna istället för att harva runt bland generiska sjuttiotalssamplingar. Det här är ett ganska icke-melodiöst och irriterande upprepande beat – det borde inte fungera för den breda massan, men det är precis vad det gör. Drake är mästerlig på att rappa hookigt, även när själva instrumentalen saknar en hook. The Catch Up-delen visar att han även är en av de bästa r’n’b-artisterna vi har.


15. Drake – Draft Day
Boi-1da lånar från mellanspelet i Lauryn Hills klassiska Doo Wop (That Thing) och Drake droppar citat efter citat. Mer behövs egentligen inte. Jag hade dock, i vanlig ordning, klarat mig utan Drakes försök-till-tough-guy-hot som ”keep egging me on, and we gonna have to crack a shell just to prove to you, you ain’t hardboiled”. Håll dig till ditt Drake, vi älskar dig för det!
 

14. Beatrice Eli – I’ll Be Fine
Brutalt ärlig och lika bra skriven som resten av Beatrice Elis debutalbum. En låt som är lika svår att placera i ett fack som resten av hennes musik, men det är just det som är styrkan. Den behöver inget fack för att kännas.
 

13. Ghostface Killah feat. AZ & Rell – Here I Go Again
Ännu en höjdpunkt från 36 Seasons. Kronologiskt tar denna låt plats innan tidigare nämnda Double Cross, och det är här Tony Starks (Ghostface) möter upp Raj (AZ) och får uppdraget som han senare sätts dit för. Älskar låtar som utgörs av både bra musik och en bra minisaga.


12. Lorentz feat. JaQe, Duvchi, jj & Joy – Där dit vinden kommer
Det här kommer att för evigt framåt vara den enklaste låten att gissa rätt på i en introtävling. En av årets absolut bästa beats alla kategorier, bakom en fantastisk sampling av Jisas Yu Holem Hand Blong Mi från soundtracket till Den tunna röda linjen.
 

11. JaQe & Marcus Price – Malcolm
Hur följer man upp förra årets Oprah, en raplåt på svenska som låter som ingen annan rap på svenska? Med ännu en låt som är helt egen i sitt sound. Egentligen kan man säga detsamma om hela Eikon, en EP som utgjorde årets mest nyskapande hiphop, men Malcolm var den tveklösa höjdpunkten. Ett till hälften pulserande, till hälften lunkande beat med JaQes distinkta röst och en väldigt passande video.


10. Sam Smith – Stay With Me
En av 2014 års signaturmelodier. Långsam men full av crescendon, sårbar men kraftfull, poppig men med tydliga gospelinfluenser. Stay With Me har det mesta.


9. Beatrice Eli – Coward
En av årets sorgligaste och mest välskrivna låtar. Ibland blir låtar så mycket mer intressanta om de är skrivna ur ”förövaren” istället för ”offrets” ögon.
 

8. Future feat. Kanye West – I Won
Lite obekväm låt sedan det uppdagats att Future varit otrogen mot Ciara, trofén i det här fallet, bara månader efter att hon fött deras första barn. Men det förändrar inte faktumet att det var fint och rätt romantiskt i stunden, om man bara kan bortse från det smått objektifierande och allt det där.


7. Jay Electronica feat. LaTonya Givens – Better In Tune With The Infinite
Jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att ett debutalbum någonsin kommer att släppas, men blir ändå lika glad varje gång jag får ett livstecken från Jay Electronica. Better In Tune With The Infinite öppnar med citat från Elijah Muhammad och 1939 års version av The Wizard of Oz och vecklas sedan ut till att bli en trumlös, inåtriktad och självutlämnande nästan pianoballad om att tveka på sig själv och hoppas på det bästa. Album eller ej, Jay Electronica är fortsatt en av hiphopens absolut bästa målande berättare.


6. Popcaan – Everything Nice

En låt som på många sätt liknar I LOVE MAKONNENS Tuesday – en hyllning och klapp på axeln till de som kämpar på med livet, även om jag har en känsla av att Popcaan sjunger lite mer till innehavare av vanliga jobb. Jag är hursomhelst besatt av hans matta men trotsiga röst.


5. Action Bronson – Easy Rider
Världens bästa kock-turned-rappare (nej, Raekwon The Chef kokade upp helt andra saker) bjuder som vanligt på abstrakta men tekniskt fulländade verser och bevisar att elgitarrer och hiphop kanske inte är så dumt som det låter. Den enda hiphoplåten som får mig att vilja åka motorcykel genom Nevadaöknen.
 

4. YG feat. Tee Flii – Do It To Ya
Det är någonting med det här leksakspianot, snott från The Dogg Pounds Let’s Play House, som är omöjligt att stå emot. Det, och Tee Fliis refräng gjorde Do It To Ya till vårens soundtrack för mig. Varning: byt låt innan skitet sätts igång i slutet för undvikning av pinsamma stunder.
 

3. Parham – I skuggan av hjältar
Parhams Pojk är ganska överlägset årets bästa svenska hiphopalbum. Och även om det är en skiva som innehåller många bra spår är I skuggan av hjältar den låt jag håller närmast. Det är en fruktansvärt vacker berättelse om de tankar och den yttre och inre kamp de allra flesta första- och andragenerationsinvandrare kan känna igen sig i.
 

2. Dej Loaf – Try Me
Ännu ett av internets mysterium. Dej Loafs Try Me var på väg mot obskyritet när Drake instagrammade en bild med ett citat från låten. 12 miljoner YouTube-klick senare är fenomenet ett faktum och Dej Loaf Detroits stolthet. Även om Drake uppmärksammade allmänheten om Dej Loafs storhet är Try Me utan tvekan hennes egen förtjänst, tillsammans med producenten DDS. Det konstigt luftiga beatet? Kontrasten mellan Dej Loafs röst och det hon rappar om? Videon där rap-iförd-morgonrock-ståendes-på-en-bil förekommer? Jag älskar allt med Try Me. 




1. I LOVE MAKONNEN feat. Drake – Tuesday
Drake igen? Ja, det har på många sätt varit hans år, trots att han inte släppt ett album. Med hans tidigare upptäckter, eller åtminstone uppmärksammande, av The Weeknd och PARTYNEXTDOOR och nu Dej Loaf och I LOVE MAKONNEN, har han en strålande karriär som skivbolagsboss att vänta sig. Men innan Drake bidrog med sin vers hade ju I LOVE MAKONNEN både beatet och melodierna till Tuesday klara. Och det är en på många sätt fenomenal låt. En fantastisk refräng, en enkel men annorlunda instrumental, I LOVE MAKONNENS distinkta röst och sätt att sjunga och en text som lyckas vara relaterbar, trots att den handlar om att festa på en tisdag för att man säljer droger alla andra kvällar (byt bara ut knarklangandet mot ett vanligt jobb så funkar det!). Tuesday besitter något magiskt – den har förmågan att få mig på bra humör oavsett hur jag kände innan jag tryckte play.
 

Läs mer

RIP James Avery: De fem bästa Uncle Phil-scenerna

Amat Levin 15:37 9 Jan 2014



På nyårsafton 2013 dog skådespelaren James Avery, känd som rösten bakom Shredder i Teenage Mutant Ninja Turtles, men framförallt som Uncle Phil i The Fresh Prince of Bel Air. Uncle Phil var, bland väldigt hård konkurrens, en av de bästa karaktärerna i serien och fungerade lite som en extrapappa för många av oss som växte upp på nittiotalet. Jag kunde självklart inte låta hans död passera utan att lista hans fem bästa scener i The Fresh Prince of Bel Air.

Bubblare: Carlton tar amfetamin

Scenen där Carlton tar amfetamin och fuckar ur på dansgolvet är fantastisk i sig själv. Men det är i den efterföljande, när det visar sig att drogerna kom från Will, som Uncle Phil får visa sin bredd – sträng och förlåtande på samma gång.

5. Will, Phil och Malcolm

Första avsnittet på den första säsongen sätter prägeln på hela serien. Det tidiga nittiotalet var fyllt av Malcolm X-renässanser, ”keep it real”-tankar och frågeställningar om huruvida man automatiskt sålde ut om man som svart gjorde en ekonomisk eller kulturell klassresa. I den här scenen visade Uncle Phil att det inte fanns några motsättningar mellan att vara framgångsrik och att vara äkta.

4. Random Selection

För att fortsätta på samma tema: en sak jag alltid har uppskattat med The Fresh Prince of Bel Air är att den, trots att den till störst del är en tramsig komediserie, inte är rädd för att ta upp seriösa ämnen som många av de unga tittarna säkert funderar på. I det här fallet strukturell diskriminering. Uncle Phil får tillfälle att läxa upp både poliser och sin bortskämda/naiva son.

3. Vote Philip Banks

Uncle Phil har ställt upp i valet som Superior Court Judge och Will tar saken i egna händer och ”hjälper till” genom att klippa ihop en egen valfilm. Och som någon skrev i YouTube-klippets kommentarsfält: hur sjukt är det att Will typ uppfann .gif-en i och med den där valfilmen?

2. Pool Hall Hustle

Ett återkommande tema i The Fresh Prince of Bel Air är Uncle Phils bakgrund som bondpojke och ghettoungdom. Med orden ”break out Lucille” demonstrerar han att han fortfarande kan sina gamla knep.

1. Will, Phil och den återvändande pappan

Avsnittet där Wills pappa kommer tillbaka är kanske seriens allra bästa. Pappan, som i serien övergivit Will i tidig ålder, återvänder, lovar att nu vara en del av sin sons liv innan han sviker igen genom att banga på en road trip han har lovat honom. In kommer Uncle Phil som ger pappan en välbehövlig lektion i vad faderskap innebär. Såg den här scenen nu och blev fan rörd igen. Sjukt känslosam för alla som har varit med om något liknande. Bonusfakta: Will Smith improviserade fram hela sin rant i slutet, genom att inspireras av egna erfarenheter. Det är antagligen det som gör den här scenen så levande och genuin.

Läs mer

Mina tio mest lästa inlägg under 2013

Amat Levin 11:38 7 Jan 2014



Dags för en sista årssammanfattning. Nämligen den över den här bloggens mest lästa inlägg under 2013.

10. Hur vi får män att sluta våldta, del 2 – 30 september

9. Hur vi får män att sluta våldta – 11 mars

8. ”Jag är färgblind!” Grattis, eller? – 8 maj

7. Kung Timbuktu – 4 december

6. Sju ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet – 2 september

5. Modevärlden fortsätter att visa långfingret – 27 februari

4. Brunkrämsgate: Till er som inte förstår vad Berns har gjort för fel – 2 augusti

3. Om man vill spränga världen nu är det okej med mig – 15 maj

2. Om du blir för full får du räkna med att bli våldtagen – 20 mars

1. Naturens största douchebag – 25 januari, 2012 (!)

Jag kommer aldrig toppa det där jävla kattinlägget. För andra året i rad tog den hem topplaceringen. Vad i?

Läs mer

2013 års 50 bästa låtar

Amat Levin 15:50 31 Dec 2013

Precis som förra året har jag fått för mig att göra en massiv lista över årets 50 bästa låtar. Det som kännetecknar årets lista är att mycket svensk rap är med (på grund av det historiska svenska rapåret) och att många låtar från samma album är med, vilket jag antar betyder att jag gillade fler hela album i år i jämförelse med förra då listan bestod av fler enskilda låtar. 

Det är så klart vanskligt att rangordna låtar på det här sättet, men jag gjorde ett försök. Och det var verkligen inte meningen att inlägget skulle bli så här långt, men jag fick någon slags flipp igår natt och kunde inte sluta. En medalj kommer på posten till alla som orkar ta sig igenom det. Hela listan (förutom de låtar som av olika anledningar inte finns på Spotify) finns här.


50. Lilla Namo feat. Linnea Henriksson & JaQe – Alla fel på samma gång

”Det är betong och allt det där kompis, dom önskar att dom visste/Men är glada att dom inte bott i höghus hela livet.”

När jag intervjuade Lilla Namo i somras var det den här låten som låg till grund för vad mycket av samtalet kom att handla om. Ett år efter genombrotten med Haffa guzz släppte Lilla Namo äntligen sin debut-EP och det bästa spåret var Alla fel på samma gång – ett långfinger till den förortsromantik som kan urskiljas i samhället i stort, och på tidningsredaktioner med bristande mångfald i synnerhet. Dessutom bjuder JaQe på en av årets bästa gästverser.


49. Arctic Monkeys – I Wanna Be Yours

Ibland vill man bara lyssna på musik som gör en ledsen. Och Arctic Monkeys I Wanna Be Yours, som bygger på en dikt av John Cooper Clarke, gör jobbet. Hela låten är symbolisk för skivan i stort som till skillnad från tidigare låter sig inspireras av hiphopens trummaskiner.


48. Rikard ”Skizz” Bizzi – Kapitel 15-27 (Botkyrka)

Precis som Lilla Namo säger sig Rikard ”Skizz” Bizzi vara trött på förortsromantik, något han inleder Kapitel 15-27 med att klargöra. Men medan Lilla Namo mer fokuserade på de som bor i förorter och de som tittar in, väljer Rikard ”Skizz” Bizzi att måla upp grådystra bilder av förorternas vardagsproblem och effekterna de får på invånarna, samtidigt som den klassiska skolramsan ”Botkyrka, vilken underbar plats du är!” samplas i bakgrunden. I ett omvandlingsår för Rikard ”Skizz” Bizzi var Kapitel 15-27 (Botkyrka) den bästa blandningen av Stockholmssyndromets knarkiga beats och Kärlek, funk & solidaritets hoppfullhet och mognad.


47. Seinabo Sey – Younger

Ibland kan ett par bra öppningsrader göra hela skillnaden. De flesta av oss hade ”bara” hört Seinabo Sey köra bakom andra artister, men när hon introducerade sig själv som huvudakt över ett syntigt organ var vi många som fastnade vid hennes, i brist på bättre ord, vuxna röst. Jag insåg plötsligt hur mycket jag har saknat sångare som inte sjunger med bebisröst. Den låter som att hon har levt ett helt liv och sjunger utifrån egen erfarenhet. Och samplingen i refrängen gör det hela till en självklar hit.


46. Kelela – Bank Head

Hennes debutalbum var ett lyckat bevis på att r’n’b inte måste låta mjukt. På Bank Head kombinerade hon de rappa trummorna med en röst som får mig att tänka på svävande moln.


45. ATU – You Wanna

Vet ungefär ingenting om ATU förutom att den reverbiga sången och det fina plingandet skapar ett perfekt stycke modern elektronisk r’n’b.  


44. Ciara – Body Party

Det här är egentligen ingen nyskapande Ciara-låt. Men ingen är bättre på att göra just den här typen av sängkammar-r’n’b just nu.


43. Pusha T – S.N.I.T.C.H.

Klassisk storytelling, den bästa rappen om avlyssning sedan The Firms Phone Tap och en magisk hihat som jag, när den går som snabbast, blev förälskad i.


42. Kanye West – Bound 2

Det enda spåret på annars medelmåttiga Yeezus som inte känns som att den är gjord för att stöta bort lyssnaren. Beatet är College Dropout-Kanye doppat i 2013-färg och att det är en kärlekslåt vars text inte låter så (traditionellt) kärleksfull gör att den sticker ut.


41. Rhye – The Fall

Första gången jag hörde Rhye trodde jag att det var Sade som sjöng. Sedan att det var en kvinna som LÄT som Sade som sjöng. Sedan insåg jag att sångaren är en man. Det androgyna inslaget i Rhye är otroligt uppfriskande i en värld där lyssnarens uppfattning om sångaren påverkas så starkt av vilket kön hen tillhör. The Fall är silkeslen pianopop.


40. Lady Gaga feat. R. Kelly – Do What U Want

Jag tror inte ens att jag lyssnade på låten första gången jag hörde den. Jag var för upptagen med att bevittna det katastrofala uppträdandet på Saturday Night Live. Lyckligtvis repade sig duon med ett extremt bra framträdande på American Music Awards några dagar senare. Jag älskar åttiotalsproduktionen, Lady Gagas skriksång och inledningen på den andra versen, även om jag från och med decembers Village Voice-intervju aldrig kommer att kunna nämna R. Kelly utan att samtidigt rekommendera det här och här som läsning.


39. Drake feat. Sampha – Too Much

Drake delar med sig av sina bästa livsråd och visar ännu en gång att han är en väldigt bra rappare med ett flow som kan mäta sig med de flesta. Men låten ägs helt av Sampha, vars sorgsna röst tar över refrängen och ekar genom verserna. 


38. Janelle Monaé feat. Solange – Electric Lady

Electric Lady hade med sitt soulfunkiga driv, självklara melodier och typiskt OutKast-iga blåsarrangemang passat utmärkt på Andre 3000:s The Love Below. Med tanke på att det är min favoritskiva från nollnolltalet är det ett rätt fint omdöme.


37. Jordan Bratton – The Grey

Allt jag vet om Jordan Bratton är att han är från New York, producerar all sin musik själv och påminner om Frank Ocean. Jag vet även att han har skapat denna elektroniska r’n’b-dröm som ingen borde missa.


36. Tokimonsta feat. MNDR – Go With It

Los Angeles-producenten Tokimonsta hör till en av världens mest intressanta. Efter att ha anslutit till Flying Lotus skivbolag Brainfeeder (som även huserar Thundercat, en annan favorit) släppte hos sin debut 2010. I år återvände hon med ett nytt album där hon på Go With It fick hjälp av MNDR:s Amanda Warner. Med influenser från mängder av olika genrer och den starka sången är det skivans bästa spår.


35. Jhené Aiko feat. Kendrick Lamar – Stay Ready

Jhené Aiko och hennes debut-EP Sail Out var en av årets stora positiva överraskningar. Stay Ready inleds som en rätt traditionell slow jam, men övergår sedan i rap innan sången kommer tillbaka och låten blir allmänt mer weedad och screwad ju längre den fortlöper. Den är nyskapande i all sin enkelhet och förväntningarna är höga på Aiko inför 2014.


34. Justin Timberlake feat. Dress On – Dress On

Den här har ett av årets bästa intron. Synten, andetagen och Justin Timberlakes röst som efter ett par sekunder får sällskap av 2013 års fetaste bas. Dress On hade varit ännu högre upp på listan om det inte var för refrängen, där låten tappar energin, och den extremt onödiga rappen på slutet.


33. Stor – När man é liten vill man vara stor…

Kaxig, talangfull och uppbackad av Dogge-samplingar och ett bra Salazar Brothers-beat skrev Stor ett brinnande svar till alla tvivlare, nejsägare och hatare. Massa pluspoäng för ett lyckat skit i outrot (ett av många sådana på Shere Khan XIII). Undra om man kan programmera så att den här börjar spelas varje gång någon hatkommenterar på Nöjesguiden.


32. Tamar Braxton – All the Way Home

Efter att hennes solodebut floppade år 2000 droppades Tamar Braxton från sitt skivbolag. Men 13 år senare gjorde hon comeback, först via reality showen Braxton Family Values och sedan via välgjorda albumet Love and War. Bästa låten var All the Way Home där hon visade hon att hon behärksar modern r’n’b bättre än många av sina yngre kollegor och undanröjde alla funderingar om att hon skulle vara en ny Dannii Minouge.


31. Big Sean feat. Kendrick Lamar & Jay Electronica – Control

Årets mest omtalade raplåt. Bra verser från Big Sean och Jay Electronica överskuggades totalt av Kendrick Lamars utmaning till ungefär hela rapeliten. En av hiphophistoriens bästa och mest självsäkra verser, som även fick uppemot 20 rappare att spela in svar. Inga var dock lika bra som originalet.


30. K-Ci & JoJo – Knock It Off

Nittiotalsduons comeback verkar inte ha skapat särskilt stora ringar på vattnet, men jag älskar K-Ci & JoJos härjade röster på detta klassiska r’n’b-spår. Jag kanske bara är nostalgisk.


29. Beyoncé – Rocket

”Let me sit this aaaaaass on you”, sjunger Beyoncé. Sedan gör hon en Untitled (How Does It Feel) för tiotalet. Behövs inte mer än så.  


28. Abidaz – Livstid

Dimman/vill kan/vill fram/bim bam/finkan/min chans/ingenting fanns/häromkring trams/real man/pinsamt/finns guns/chill fan/fil. kand./still am/pimp hand/. Där har ni orden Abidaz använder i sin dubbelrimsbuffé på andra versen på Livstid. Den hiphopgubbigaste låten på skivan, komplett med cuts och allt, är också en av de starkast lysande och sammanfattar Abidaz rapstil kanske bäst av alla. Rimmen hade inte fått godkänt av en svenskalärare, men framförs med en sådan tyngd att de är omöjliga att ifrågasätta.


27. Phosphorescent – Song for Zula

Matthew Houck förlorade både sin studio och sin tjej när han turnerade alldeles för länge med sin förra skiva. Nedslagen spelade han inte in musik på ett helt år. Men sedan återvände han med Muchacho och Song For Zula där han trängs med ekande trummor, och blödande stråkar. En av årets vackraste låtar. 


26. Rhye – Last Dance

Jag blev nog såld redan vid samplingen av Curtis Mayfields Tripping Out. Men Rhye lyckas göra sin egen tolkning, en inte helt lätt bedrift när man försöker närma sig ett redan så perfekt material, och jag kan lyssna på Mike Milosh mjuka sång i timmar.


25. Common feat. Cocaine 80’s – Congratulations

En låt om det bitterljuva i att se sin bästa kompis gifta sig med en kvinna man vet är dålig för honom. Gitarren låter som en ledsen solnedgång och temat får mig att tänka på låten som ett svar till Kanye Wests White Dress.


24. The Bullitts feat. Jay Electronica, Lucy Liu – Murder Death Kill

Jag har ingen som helst aning om i vilket fack The Bullitts (en favorit i den här bloggen) ska placeras i. Och det är det som är charmen. Konstig stämsång? Gästvers från den annars så skygge Jay Electronica? Stämningssättande intro från Lucy Liu? Murder Death Kill låter som om cowboys i gamla westernfilmer skulle lyssna på hiphop.


23. Pusha T – Nosetalgia

Ännu en fantastisk berättad historia om de dubbla sidorna av drogvärlden. På den ena, Pusha T som rappar utifrån en kokainlangares ögon, på den andra Kendrick Lamar som rappar från synvinkeln av ett barn som får se sin pappa snorta drogerna Pusha T säljer. Det är en bedrift att det trasiga beatet kan låta så ”helt” trots sin ovanligt avskalade natur.


22. Thundercat – Heartbreaks + Setbacks

När han uppträdde på Lydmar i Stockholm i somras slarvade han bort setet med ett visserligen väldigt imponerande men alldeles för långt jammande med sitt band. I musikstudions ramar hålls han dock i schack och kunde demonstrera varför han inte bara är en magiker med basen utan också har talang för drömsk sång om längtande, förhoppningar och besvikelser.


21. MØ feat. Diplo – XXX 88

Danska 17-åringen (!?) inledde att samarbete med Diplo för att leverera detta aggressiva och pulserande popmonster. Om hon är så här bra redan nu? Hjälp.


20. Beyoncé – Partition

Den här basen är allt.


19. Mack Beats feat. Julia Spada – Lägg dig ner

Blir alltid lika imponerad av Julia Spadas snabba falsettsång som på sina ställen övergår i något slags raptempo. En av de bästa svenska sångprestationerna i år och med en väldigt bra text som grund.


18. Jay Z – Somewhereinamerica

Jag ÄLSKAR de sällsynta gånger Jay Z vågar bli politiskt. 2011 gjorde han det genom att prata om våld mellan unga svarta och hur svarta blir allt sällsyntare ju närmre toppen han kommer, på mästerliga Murder to Excellence. 2013 gjorde han det genom att ta upp det paradoxala i att svarta (även rika) är fortsatt diskriminerade i USA samtidigt som amerikaner fortsätter att omfamna afroamerikansk kultur (i sig inte ett nytt fenoment) – därav Miley Cyrus-shout outen.


17. Mapei – Don’t Wait

SOM folk hade väntat på en rapcomeback från Mapei. Så återvände hon och… sjöng. Men vad gör det när hon gör det så här pass bra? Vill ge en stor applåd till de dubbla rösterna i verserna.


16. Abidaz – Kvalitet & kvantitet

Jag upptäckte Kvalitet & kvantitet när jag fick en förhandsvisning av videon skickad till mig. Första halvan utgjordes av spökliga, och också väldigt bra, Benägen. Men precis när jag var på väg att deppa ihop bröt en smattrande trumvirvel in i sällskap av ett triumferande blås. Och sedan promenerade Abidaz runt med en kamel i Hagalund. Klart jag älskade det.


15. Janelle Monaé feat. Miguel – Primetime

Janelle Monaé passionerade duett med Miguel bjuder på en av årets bästa refränger, komplett med elgitarrer, körmattor och ett instrument jag inte riktigt kan identifiera (1:28 in). Som att lyssna på en ung, kvinnlig Prince.


14. Jay Z feat. Rick Ross – Fuckwithmeyouknowigotit

”I just landed in Europe, nigga!” Det är definitivt topp 10 mest obildade öppningsraderna i hiphophistorien, och konkurrensen är stenhård. Liksom, VAR i Europa? Haha. Varför jag och andra gillar Rick Ross så mycket förblir en gåta omöjlig att lösa. Men Fuckwithmeyouknowigotit, med sin tjatiga men beroendeframkallande refräng, har lyft alla klubbkvällar under året och utgjorde soundtracket till en kryssning (inga följdfrågor) jag var på i september. Det kommer man långt på.


13. Abidaz feat. Cherie – En dag

Den som inte blir känslosam av Abidaz brev till sin dotter har inget hjärta.


12. Beyoncé – Blow

Det här låter som något som Michael Jackson hade kunnat sjunga på 1979, även om han aldrig hade vågat framföra en sån här ”vågad” text. Det är så klart ett fantastiskt betyg. Jag älskar den här nya utmanande och mer personliga Beyoncé.


11. A$AP Ferg feat. A$AP Rocky – Shabba

Ni börjar kanske förstå grejen. Jag har svårt för de här klubblåtarna om jag inte hör dem i rätt element. Men med två verser visade A$AP Ferg att han både är kapabel att förstöra nattklubbarnas ljudsystem och utmana A$AP Rocky om vem i gruppen som ska springa sista sträckan med stafettpinnen.


10. JaQe – Oprah

En låt som jag i ärlighetens namn ogillade när jag hörde den för första gången via sunkiga hörlurar på redaktionen. Synten var liksom för enerverande ihärdig. Det var först när jag var ute och hörde den spelas som jag insåg vilket klubbmästerverk Oprah är. JaQe rappar med en sådan outtröttlig energi, har skrivit en text fullproppad av hooks och låten påminner om en ständigt stegrande refräng. Kan knappt komma på ett bättre betyg.


9. Abidaz – Game Over/Migos feat. Drake – Versace (Remix)

Fegar ur här och väljer både Migos Versace (Remix) och Abidaz remix på samma låt, kallad Game Over. Det gör jag för att spårets verkliga stjärna är beatet, även om både Drakes och Abidaz verser hör till årets absolut bästa.


8. Ace Hood feat. Future & Rick Ross – Bugatti

Ännu en av dessa låtar jag inte förstod grejen med förrän jag hörde den spelas ute. Men testa själv att befinna dig i en folkmassa när refrängen slår till – du kommer garanterat spilla din drink/göra illa dig. Den utgjorde soundtracket till det väldigt lyckade Hotell Nöjesguiden på Way Out West och hade mycket att göra med det som Mack Beats refererade till som Livets Fest.


7. Justin Timberlake – Strawberry Bubblegum

”It was such a mellow, mellow, mellow, mellow, mellow, melloooooow day.” Herregud, vad jag har spelat det introt många gånger i år. Men till skillnad från Dress On följs det upp av verser, bryggor och refränger så bra att man till och med kan bortse från de lökiga Strawberry Bubblegum/Blueberry Lollipop/könsorgan-liknelserna.


6. Beyoncé feat. Chimamanda Ngozi Adichie – Flawless

Det är så ofattbart mäktigt att Beyoncé stoppar in ett feministiskt brandtal från Chimamanda Ngozi Adichie som separerar de båda halvorna av Flawless. Det är exakt såna ställningstaganden jag älskar när våra största artister tar. De med störst röst måste våga/kunna skrika ifrån ibland. Hon gör sig verkligen bra när hon låter så här arg. Sen är Flawless som låt något av det hårdaste Beyoncé någonsin har gjort, med en fenomenal video och koreografi.


5. Rhye – Open

Den sparsmakade basen? De ledsna men ändå längtande melodierna? Och den där jävla rösten? För att citera John C. Reilly i Step Brothers: ”That is the voice of an angel. I can’t even make eye contact with you right now. Your voice is like a combination of Fergie and Jesus.”. En av årets finaste kärlekslåtar.


4. Drake – Hold On, We’re Going Home

När Drake gjorde Hold On, We’re Going Home siktade han och producenterna på ett Quincy Jones/Michael Jackson-sound, inte för att de trodde att de skulle kunna göra något lika bra, utan för att de ville ha en låt utan rap som kunde spelas på bröllop om tio år. Och de lyckades. Hold On, We’re Going Home låter tidlös, men kommer för alltid att påminna mig om 2013.


3. Abidaz – Röd, blå, grön

Jag förstod att Abidaz hade något speciellt på gång när jag hörde honom spela den på sitt första uppträdande på flera år på Nöjesguidens smygläsning i början av sommaren. Stress har producerat ett beat hårt som betong och Abidaz flowar som en gud över det. Den lyckas med konststycket att prata om det hårda livet på Stockholms bakgator, samtidigt som det är en klubblåt, samtidigt som den får en att vara stolt över att bo på någon av huvudstadens tunnelbanelinjer. Jag har till och med sett folk som inte kan svenska gå loss till den här. Så universell är Abidaz charm. 


2. Beyoncé feat. Jay Z – Drunk in Love

Beyoncé är vår största artist just nu och har snart ett oräkneligt antal hits. Jag har dock alltid uppfattat henne som lite tillrättalagd. FÖR perfekt liksom, vilket särskilt har skinit igenom i intervjuer (jämför bara med hennes syster Solange, som hela tiden spottar ur sig lite vadsomhelst). Men hennes nya skiva, som hon chockade världen med att släppa helt utan förvarning, är inte bara en historisk kommersiell och marknadsföringsmässig succé, utan också en inblick i den ”riktiga” Beyoncé. Drunk in Love är i stort sett en redogörelse för hur hon och Jay Z har sex, vilket en del av mig upplever som FÖR personligt (haha), men som ändå funkar. Det är en otrolig låt som går att spela i alla möjliga sammanhang och som blandar ett luftigt men ändå tungt beat, rå sång och en svinbra andra vers av Beyoncé där hon mer eller mindre rappar fram sången. Efter Flawless och Drunk in Love skulle jag faktiskt inte banga på ett rapalbum från Beyoncé


1. Daft Punk feat. Pharrell Williams – Get Lucky

Det svåra med att göra sådana här listor är att man med ganska stor sannolikhet har hunnit spela sönder de bästa låtarna när det är dags att sammanfatta året. Jag försöker bortse från det nu. Det är ungefär samma som att jag tycker att det känns tjatigt när en dj spelar Michael Jackson ute, trots att ett stort antal MJ-låtar skulle inneha topplaceringarna om jag under pistolhot tvingades lista världens bästa låtar någonsin. Men nog om det. För när Daft Punk i april, efter en oerhört tröttsam PR-kampanj, till slut släppte Get Lucky var den värld all hype. Den frenetiska gitarren, studsande basen och Pharrells röst dominerade sedan hela sommaren i stora delar av världen. Det är inte en lika självklar vinnare som förra årets Get Free, men jag har spelat den pinsamt många gångar och den får mig fortfarande på bra humör. Den påminner om odödliga klassiker som Oliver Cheathams Get Down Saturday Night och Talking Heads This Must Be the Place. Det är futuristisk rymddiscofunk.

Bubblare:

50 Cent feat. Kendrick Lamar – We On
1999 – Bedrövad
Action Bronson – 9.24.13
Action Bronson – Strictly For My Jeepz
Action Bronson – No Time
Action Bronson – Alligator
ASAP Rocky – Fashion Killa
Big Sean – Nothing is Stopping You
RA The Rugged Man – Bang Boogie
Charlie XCX – You (Ha Ha Ha) (Av videon att döma borde den varit soundtrack till spring breakers.
Hiatus Kaiyote feat. Q-Tip – Nakamarra
Jhené Aiko feat. Vince Staples – The Vapors
Ison & Fille feat. Natty Silver – Vår sida av stan
Mack Beats feat. Mohammed Ali – Tre legender
Mack Beats & JaQe – I centrum
Stor feat. Seinabo Sey – Lite kärlek
Stor – Idiot (min broder)
Stor feat. Linda Pira – Psycho
Sampha – Can’t Get Close
Gold Panda – Reprise (T_ Hemingway Remix)
The-Dream – IV Play
Kelela – Cut 4 You
ASAP Rocky – 1Train
Pusha T – Numbers on the Board
Thundercat – Oh Sheit It’s X
YG – My Nigga
Drake – Started from the Bottom
Linda Pira – Bäng Bäng
Shlohmo feat. Jeremih – Bo Peep (Do U Right)
Rhye – 3 Days
Abidaz – Benägen
Abidaz – Lucida drömmar
Abidaz – Nitti5
Kanye West – New Slaves
Kanye West – Blood on the Leaves
John Legend feat. Rick Ross – Who Do We Think We Are?
Newtimers – Waterfall Sky
The Bullitts – World Inside Your Rainbow
J. Cole – Power Trip
TLC – Meant to Be

 

Juljazz och julsoul till alla!

Amat Levin 17:32 17 Dec 2013



I takt med att jag har blivit äldre har jag haft allt svårare att komma in i det som brukar kallas julstämning. Men i år ska det bli ändring på det! Jag har nämligen satt ihop en Spotify-lista med den bästa juljazzen och julsoulen (jag råkar tycka att jullåtar kommer till sin rätt allra bäst då). En massa Nat King Cole, Dean Martin, Ella Fitzgerald, Mariah Carey, The Ink Spots och Dianne Reeves alltså . Precis så cheesy som man kan förvänta sig.

Ladda ner den du med här!  

Läs mer

7 ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet

Amat Levin 14:33 2 Sep 2013


Det här är Robin Thicke, mannen vars kontroversiella Blurred Lines just nu toppar Billboards Hot 100 för tolfte veckan i rad.

Det här är Thicke och hans fru, skådespelerskan Paula Patton.

Så här såg Robin Thicke ut när han 2002 släppte sin Beethoven-samplande debutsingel When I Get You Alone. Hur gick han från det till att bli en av 2013 års mest populära artister, med tidigare nämnda Blurred Lines, VMA-debaclet och nysläppta Give It 2 U som en triangel av omatchad sliskighet? Här är Robin Thickes sliskigaste tillfällen – se det som bevis på varför Blurred Lines inte borde ha kommit som en överraskning för någon.


7. Wanna Love You Girl (2006)

Mitt första möte med den moderne Robin Thicke och det tog LÅNG tid innan jag förstod att det här var samma person som fyra år tidigare hade agerat cykelbud på Manhattan. Jag föll för låten rätt omgående, men satt förundrad framför videon. Jag slogs av hur ovanligt det var med 1. en artist som aldrig kollar in i kameran (det här var före Drake) och 2. när han väl kollar in i kameran gör det med sådana hundögon.



Det nonchalanta i att inte bry sig om kameran kombinerat med det nöjda leendet som ibland skymtades fick mig att förstå att Thickes sliskighetspotential var hög.

Och shit, glöm inte vattenfallshånglet.

6. Intervjun (2011)

”I like to try to get her into double-digit orgasms as much as possible. It doesn’t happen all the time, but when I’ve got my mojo and my swag, it happens. Every few months it’s just like bam -- repeated. Repeated!”

Jag har skrivit om den tidigare, den jättekonstiga intervjun i Essence. Förutom de intima detaljerna berättar även Thicke att han aldrig har varit på dejt med en vit kvinna och att han har 20 svarta kompisar.

5. It’s in the Morning (2009)

”I wait for you to open your eyes, look at me and smile – you know what I want to do.”

”Let me put some cream in your coffee.”

Två rader som ganska bra sammanfattar själva essensen av Robin Thicke. Förövrigt är det en ganska obehaglig inledning på videon. Tänk dig att du vaknar upp och den du sov med är vaken och stirrar på dig. Du vet inte hur länge detta har pågått. Ganska creepy, right? Tänk dig nu att den du sov med är påklädd, står lite lätt lutad mot fönstret och knäpper med fingrarna i takt till musiken som av någon oförklarlig anledning är på – så är det att vakna upp med Robin Thicke varje dag.

4. Dansen till Shakin’ It 4 Daddy hos Letterman (2010)

Det finns en anledning till att vi sällan får se Robin Thicke dansa. Cirka en minut in i klippet förstår ni varför. 2:25 in förstår ni varför ingen vuxen människa bör Slicka Sig Sexigt Om Läpparna på scen.

3. Teach U a Lesson (2006)

En fantastisk låt, där vi även (tyvärr?) får en inblick i vad för typ av rollspel Thicke föredrar.

”You can call me professor, but baby, you broke the rules/
You wont get the grade you want, unless you stay after school”

Igen, varför kom Blurred Lines som en överraskning för folk???

2. Fan Interaction (2013)

Från efterfesten till årets MTV Video Music Awards. Kommentar överflödig.

1. Sex Therapy (2009)

Den här viden är allt. Den är ett under av ofrivillig humor och slår något slags rekord över flest suggestiva blickar. För er som inte orkar klicka, tillåt mig att sammanfatta.



17 sekunder in i videon är alldeles för tidigt för ett sånt här klipp.



Aldrig sett en nöjdare människa.



Okej då, NU har jag aldrig sett en nöjdare människa.



!!!!!!!!



Behöver den här vägg-posen i mitt liv.



Tittut!



Thicke kan det här med att sjunga med känsla.



Det tar liksom aldrig slut.



Sjukt att fler inte har anammat slå-sig-för-bröstet-för-att-visa-exakt-hur-mycket-man-vill-idka-älskog-medan-ens-coola-polare-hänger-i-bakgrunden-rörelsen. Utanför bild: en käpp.



R. Kelly – nästa drag är ditt!

Läs mer

New & Improved

Amat Levin 14:04 15 Feb 2013

Hallå, har ni sett att Nöjesguidens bloggar har fått taggar nu? Under varje inlägg finns nu taggar som gör att man lättare kan hitta till inlägg skrivna på samma ämne. Rätt så smart. Jag har inte hunnit tagga alla mina inlägg än (de är SÅ många), men jag tar det lite vartefter.

 

Under det här inlägget har jag skrivit in ett par taggar – testa att klicka!

Läs mer

Mina tio mest lästa inlägg under 2012

Amat Levin 14:19 4 Jan 2013

En sista årssammanfattning. Gör nämligen som Emelie och avslöjar vilka tio av den här bloggens inlägg som lästes flest gånger under 2012.

10. Herregud ångesten! – 18 juni

9. Om svartingar och fotboll och varför man inte behöver krångla till det – 8 oktober

8. GQ ballar ur – 11 oktober

7. Om reklam och omöjliga kroppsideal – 10 februari

6. Påminn mig att ALDRIG skaffa hund – 8 december (2011!)

5. Pulling the old switcheroo – 6 december

4. Om #stopkony och retweetandet – 7 mars

3. Best of Nöjesguidens kommentarsfält just nu – 1 mars

2. Öppningen av Apple Store i Täby eller det läskigaste ni har sett – 17 september

1. Naturens största douchebags – 25 januari

Sammanfattningsvis: ni gillar när jag skriver om saker som irriterar mig och när jag ger er en inblick i min gif-samling. Kan som bonus avslöja att jag blev uppringd av en av upphovsmännen bakom inlägg #10, som ifrågasatte min kritik men avslutade med att ge beröm för inlägg #1.

Läs mer

2012 års 50 bästa låtar

Amat Levin 17:10 31 Dec 2012


50. The Left – The Melody
En rätt standardiserad text, men samplingen av Freda Paynes A Song For You gör The Melody till en av årets bästa beats.


49. Alicia Keys – Fire We Make
Den bästa låten från Alicia Keys annars rätt mediokra Girl on Fire. En fin duett som mest påminner oss om varför vi behöver mer musik från Maxwell.


48. Raekwon – A Pinebox Story
Ännu en av Raekwons klassiska kriminalromaner. Men den verkliga vinnaren är producenten 9th Wonder, och den här listans andra fantastiska sampling av en Freda Payne-låt, denna gång Suddenly It's Yesterday.


47. Schoolboy Q – Hands on the Wheel
Sacrilegious är mer unik, men Hands on the Wheel är ett bättre exempel på hiphopens växande förmåga att se utanför soul, funk och jazz för sina samplingar. Schoolboy Q, den första av tre Black Hippy-medlemmar att slå sig in på min lista, kan ibland låta generisk, men när han får till det – se upp!


46. Gotye – Somebody That I Used to Know

Somebody That I Used to Know släpptes egentligen förra året, men hittade inte utanför Australien och Nya Zealand förrän 2012. Jag vet inte ens varför jag gillar den, introt är enerverande i sin trallvänlighet och melodierna blir stundtals alldeles för lekfulla. Men videon kräver ens uppmärksamhet och refrängens igenkänningsfaktor är hög för alla som någonsin har gjort slut.


45. Future – Turn on the Lights
Basiga kicks, snabba hihats, fulsnygg sång, syntar och autotune – Future känns som det naturliga hopkoket av hiphopens alla trender de senaste åren. Ibland blir det lite för mycket av en gimmick för mig, men på Turn on the Lights flyter allt ihop perfekt, och hans stundtals obegripliga sång och kalla rösteffekter blir ett perfekt komplement till hans vilsna letande efter sin drömkvinna.


44. El Perro Del Mar – Home is to Feel Like That
Change of Heart var min favoritlåt från El Perro Del Mars senaste skiva, därför blev jag glad att hennes Pale Fire kändes besläktad med den. På Home is to Feel Like That är tempot högt, synten snudd på irriterande i mitt ansikte och basen höjdpunkten. Den enkla sången är perfekt ovanpå.


43. Sam Flax – Child of Glass
Flummigt, avdomnat och åttiotal är bara några ord som poppar upp i mitt huvud när jag hör Child of Glass. Jag vet inte mycket om Sam Flax, annat än att Child of Glass fortsätter att bli bättre för varje lyssning.


42. M.I.A. – Bad Girls
Som den naturliga fortsättningen på Paper Planes – ännu en anthem som får en att vilja kross en ruta… eller i alla fall skrika högt medan man likear någon välgörenhetsgrej på Facebook. Lyftes ytterligare av videon, som var en av årets bästa.


41. Friends –  A Thing Like This
Läser man den här listan blir det uppenbart att jag är tokig i basar. Det är mitt favoritinstrument, det som kanske inte utmärker sig direkt, men som växer på en i ens undermedvetna tills det blir omöjligt att bortse från den. A Thing Like This påminner om Talking Heads This Must Be The Place i sättet den fångar mig med sin bas på.


40. First Aid Kit – Emmylou
När jag såg First Aid Kit på Popaganda 2010 fastnade jag inte för låtarna, men slogs av deras säkra röster och vackra stämsång. Med deras andra album växte de ytterligare och på Emmylou hittas några av årets bästa melodier.


39. Nas – Stay
Tillsammans med Kanye West har No.ID redan samplat L.A. Carnivals Seven Steps to Nowhere för en rätt fet låt till CyHi Da Prynce. Men han gillade den så pass mycket att han använde den igen. Den här gången lät han dock saxofonen få flyta fritt och tog bort trummorna för att ge plats åt Nas utforskande av förhållandet mellan skönhet och ytlighet, och det beroende hat framkallar.


38. Toni Holgersson – Svärmar av fåglar

Toni Holgersson tog hjälp av sin son Dante, som gjorde en av förra årets bästa svenska soullåtar, för att skapa en av 2012 års bästa svenska soullåtar. Modern och klassisk på samma gång och en av de finaste låtarna på svenska jag har hört på mycket länge.


37. The Recipe
När jag upptäckte Kendrick Lamar förra året blev jag direkt kär i hans intelligenta rap, men samtidigt övertygad om att hans stil var för krånglig för att han skulle slå som mainstreamartist. Enter Dr. Dres välsignelse, Scoop DeVilles Twin Sister-sampling och Kendricks hyllning till kvinnor, weed och LA. Det här var precis den topplisteskjuts som Kendrick behövde för att han skulle få förtroende att skapa sitt debutalbum i fred.


36. Jessie Ware – Running
Debuterande Jessie Ware stod för årets bästa mix av r'n'b och pop. Det bästa exemplet är kanske klubbiga Running.


35. John Cale – Mary
Jag har varit svag för John Cale ända sedan jag upptäckte Dying on the Vine för en massa år sedan. Mary är hans, i mitt tycke, bästa låt sedan dess, en sentimental och mörk låt som förstärks ytterligare av det subtila filtret på hans röst.


34. BJ The Chicago Kid – The Big Payback
Årets bästa albumdebut på r'n'b-himmelen stod underskattade BJ The Chicago Kid för. Med en återgång till mitten av nittiottalets soulsound lät han syntarna stå i bakgrunden och sin D'Angelo-liknande röst få rampljuset. En av Pineapple.Now.Laters höjdpunkter är bastunga The Big Payback, där han, med sina egna ord, har gjort en knullåt för den blyge.


33. Ariel Pink's Haunted Graffiti – Baby
Förstod ungefär ingenting av Ariel Pink's Haunted Graffitis Mature Themes. I alla fall tills jag nådde albumets sista spår, en cover av Donnie & Joe Emersons Baby från 1979. Ariel Pinks version är minst lika bra som originalet och är en av årets bästa och mest otippade soullåtar.


32. Labyrint – Ortens favoriter (Remix)

Svensk hiphop är just nu inne i sin största guldålder någonsin och det blir aldrig enklare att förstå varför än på Ortens favoriter (remix). Från Masses triumferande men ändå ledsna produktion till den trotsiga refrängen, Aleks sångrap, Dani M:s rapsång, Allyawans Farsta-shoutout och Jaccos avslutande vers – årets svenska hiphoplåt!


31. Rihanna – Diamonds
En bra refräng har alltid haft förmågan att göra en medioker låt spektakulär. På Diamonds utnyttjar Rihanna hookens fulla potential då hon får hela låten att låta som en enda lång refräng. Bra betyg i min bok. Och den gör sig ännu bättre live.


30. Chief Keef – I Don't Like
När jag och några kompisar var i New York tidigare i år hängde vi med några snubbar från Brooklyn. Med jämna mellanrum kunde man höra dem svara på en fråga eller ett påstående med "That's that shit I don't like" eller till och med "That's that shit I DO like". Jag fattade ingenting och frågade vad som var grejen. Då utbrast en av dem "Har du inte hör CHIEF KEEF!?". Jag lyssnade men avfärdade det ganska snabbt. Snart skulle jag dock också fastna för Chief Keefs pubertala energiutbrott som på gott (ungt och talangfullt) och ont (våldsglorifierande i en stad där antal mord har nått 500 för första gången sedan 2008) sammanfattar det nya hiphop-Chicago


29. Ab-Soul – The Book of Soul
The Book of Soul ger en personlig inblick i Ab-Souls liv och inleds med hans hanterande av Stevens-Johnsons syndrom, en sällsynt sjukdom som kan vanställa en ganska rejält. Men det är mot slutet som Ab-Soul berättar om hans flickvän, sångaren Alori Joh, som tog självmord i februari genom att hoppa från ett radiotorn i Los Angeles. Det är några av årets mest smärtsamma rader.

"Seven whole years, seven whole years
It was supposed to end with our grandkids
Luckily for me I'm used to being cut short
But I'm such a nice guy, why Lord?
Why Lori? Why'd you have to take her from me?
Guess you needed your angel face for all of heaven to see
Your picture still on my mirror and it's so scary
I swear I still ain't looked at your obituary
So now I'm so doped up I think I'm flying
I hope the spliff will never finish
I guess the Mayans wasn't lying
2012 my world ended
You used to say that I could see the future
You was wrong, cuz you was in it
And I was just with you the day before
You said you loved me, I said I loved you more
And as much I wanna cower and bid the mic adieu
And fall off a fucking tower tryna find you
I gotta stay cuz I remember that day I looked you in the face and told you nothing can stop me
Not even you
Stick to the plan, I'll meet you at our spot
If reincarnation is true and we don't get too lost
Even if you forget me and everything you left behind
I never lied, I love you in a place where there's no space and time"


Kontrasten som uppstår mellan det jazzigt lättsamma beatet och texten gör Ab-Souls rader bara ännu mer hjärtskärande.


28. Grimes – Oblivion
Den loopade elektropoppen på Oblivion samsas perfekt med den drömska sången. Kanadensiska Grimes blir bara bättre och bättre.


27. Lana Del Rey – Ride
Samma skrivpartner som låg bakom Video Game, stråkar och trummor från Rick Rubin och en på samma gång försiktig och stark refräng från Lana Del Rey själv – självklart är Ride en av årets höjdpunkter.


26. Frank Ocean – Pyramids
Frank Oceans epos om en person som går från aktad till bespottad är inte hans bästa låt. Men det är den låt som bäst demonstrerar varför han befinner sig i ett helt eget fack. Ingen annan hade försökt sig på en tiominuters singel i två delar, den ena med en drivande synt, den andra med långsamma och flytade pads. Mer såna här experiment, tack!


25. BJ The Chicago Kid – Good Luv'n
Introts syntiga trumpet och plastiga stråkar följt av versens avslappnade basgång var allt som krävdes för att jag skulle stjärnmarkera Good Luv'n. Och BJ The Chicago Kid och hans fantastiska röst visade att det fortfarande går att göra fantastisk soul med klassiska medel.


24. Nas – Loco-Motive
"For my trapped in the 90's niggas" avslutar Nas Loco-Motive med. Och det är väl det som har präglat Nas karriär mest – lyssnarnas vilja och hans oförmåga att nå samma, i ärlighetens namn ofattbara, nivå som på Illmatic. Men på Loco-Motive får vi ett smakprov på hur det skulle låta om han försökte 2012. Och visst gav det mersmak. Ett hårt, repetitivt beat, på-gränsen-till-falskt-piano och Nas rap om hans slagna fiender som skryter om ärren han gett dem. Kan avslöja att den växte ytterligare när jag lyssnade på den på tuben i New York.


23. The xx – Angels
Avskalade Angels är en flödande ballad med minimalistisk men effektiv produktion och en enkel men stark refräng. En av årets finaste kärlekslåtar.


22. Usher – I.F.U.
Torra claps, okonventionell bas och en hetsig fiol? I.F.U. är den intressantaste Usher-produktionen på år och dar. Ushers egna sång och hjärnfastnande melodier gör inte saken sämre.  


21. G.O.O.D. Music – Clique
Om 2011 var året för Hit-Boys verkliga genombrott (Niggas in Paris!) var 2012 året han visade att han inte bara var en fluga. Så fort basen sätter igång vet man att det är en hit och då är Big Seans Wu-Tang-liknelse, Jay-Z:s crew-boastande och Kanyes oklara skryt om sin framtida baby mamas väg till kändisskap bara en bonus.


20. Jai Paul – jasmine (demo)
Jai Paul hör till en av musikvärldens mest mystiska figurer. Förra året släppte han fantastiska BTSTU (som Drake snodde till Dreams Money Can Buy) och 2012 fick vi också bara nöja oss med ett officiellt släpp – den lika intressanta och nyskapande jasmine (demo). Jag får huvudvärk av att försöka definiera vad den låter som, så nöjer mig med att konstatera att den sparsmakade sången, tryckande basen och konstiga gitarrerna bildar en utomordentlig kombination.


19. Kendrick Lamar – Swimming Pool (Drank)
Hela Kendrick Lamars debutalbum handlar om striden mellan att göra det man vet är rätt, och det ens omgivning vill eller förväntar sig att man ska göra. Allra tydligast blir det på Swimming Pool (Drank), vars refräng spontant låter som en hyllning till boozen, medan verserna berör ämnen som alkoholism och grupptryck. Det är även en låt demonstrerar Kendricks förmåga att behärska både komplicerad rap och hookig sång.


18. Beatrice Eli – Definite Mistake
Är väl lite partisk, men 2012 släppte Beatrice äntligen sin debut-ep och den var precis så bra som jag alltid har tänkt att den skulle vara. Jag hade kunnat välja It's Over eller The Conqueror här också, men de låtarna hörde jag för första gången för så längesedan så de räknar jag inte riktigt till 2012. Och om lika bra Violent Silence exploderar i en explosiv refräng behåller Definite Mistake lugnet genom hela. Åtminstone i musiken. För texten, som hör till det bästa en svensk artist skrivit i år, växer och växer för att till slut bli ett brutalt avståndstagande. Är stolt.


17. Kendrick Lamar – The Art of Peer Pressure
På den antika hiphopsajten Hiphopgame.com finns en intervju med Wu-Tangs GZA/Genius, där han bättre än de flesta sammanfattar vad det är som utgör ett intressant och kreativt textförfattande. Det är egentligen bara en variant av "show, don't tell"-mantrat som används inom manus- och författarvärlden:

"It's about describing things. Nas had a line where he said 'sipping on crushed grapes'. See how simple that is? But you know he's sipping on wine. He doesn't have to talk about the bottle, the way it looks, how it tastes…"

The Art of Peer Pressure visar Kendick Lamar att han hanterar den här tekniken fullt ut. I den sista versen beskriver han hur ett husrån resulterar i en biljakt med polisen. Lamar vill avsluta med att han skakade av sig polisen, men istället för att säga, typ, "we got away", kommer han på ett snyggare och mer kreativt sätt att säga det på.

"I hit the back window in search of any Nintendo
DVD:s, plasma screen TV:s in the trunk
We made a right, then made a left, then made a right
Then made a left, we was just circling life
My mama called:
– Hello, what you doin'?
– Kicking it.
I should've told her I'm probably 'bout to catch my first offense, with the homies
But they made a right, then made a left, then made a right
Then another right…. one lucky night with the homies."


Lamar är en av ytterst få rappare kapabla att skriva så här och det är en av de främsta anledningarna till att hans konceptalbum blev så strålande.


16. Miguel – Pussy is Mine
Emelie Thorén trodde att jag skojade när jag instagrammade en Spotify-bild på den här låten och skrev att jag hade den på repeat. Men jag var helt seriös. Jag älskar den! För det är lite uppfriskande att en låt med den här titeln inte är tänkt att fungera som självförtroendeboost utan egentligen framställer sångaren som rätt krävande och osäker. Och en av årets r'n'b-höjdpunkter är när Miguel glider in i falsett på refrängen.


15. RZA & Kanye West – White Dress
RZA beskrev White Dress som en Ghostface Killah-påminnande låt i sättet Kanye skippade refrängen och lät sin vers fortlöpa i nästan tre minuter. Men till skillnad från Ghostface behöver man inte anstränga sig och ta sig igenom en mur av ovanliga slanguttryck för att förstå vad Kanye pratar om. White Dress är simpel, ett romantiskt beat som ackompanjeras av Kanyes historia om kärlek, uppbrott och återförening. Årets vackraste raplåt.


14. BJ The Chicago Kid – His Pain II
Det står BJ The Chicago Kid här ovan, men His Pain II skulle från början ha varit med på Kendrick Lamars Section.80 och är av allt att döma hans låt. Men den hamnade på BJ:s Pineapple.Now.Laters och är ett ytterligare exempel på att dessa två artister förtjänar all hype de kan få. Temat, om att inte förtjäna all den lycka man får (eller som Gud ger en), kommer ännu närmre till ytan av Kendricks gråtfärdiga rap.


13. Frank Ocean – Forrest Gump
Låten som, genom ett användande av "boy" istället för "girl", fick Frank Ocean att bekräfta gay-, eller i alla fall inte-enbart-hetero-ryktena. En av årets största händelser i r'n'b- och hiphopvärlden och något som (tyvärr?) gjorde att mycket av diskussionerna kring channel ORANGE handlade om det, istället för musiken. Men Forrest Gump är förstås en oerhört fin gitarrig modern Motown-låt oavsett vem den handlar om.  


12. G.O.O.D. Music – New God Flow
New God Flow samplade Kanye West trummorna och en rad från Ghostface Killahs klassiska Mighty Healthy. Och i absolut sista sekund (Pusha T hade ingen aning) bjöd han in Ghostface själv, som svarade med att lägga en av årets bästa gästverser. New God Flow är ren energi. Om ni nånsin hamnar i en diskussion med nån i keps och ryggsäck som tjafsar om att det inte görs "riktig hiphop" 2012 – sätt på den här låten och luta er tillbaka.


11. Usher – Climax
2012 var verkligen falsettens år. Och med den som vapen sjöng Usher felfritt om ett förhållande som har gått så långt som det någonsin kan gå, istället för en hyllning till orgasmen. Det låter otippat för att komma från Diplo, men med Climax möttes de båda och skrev en fin elektronisk quiet storm-historia.


10. Santigold – Disparate Youth
Jag måste erkänna att musiken i versen på Santigolds Disparate Youth påminner rätt mycket om Thomas Rusiaks Hiphopper. Det gör egentligen till eller ifrån, för Santigolds kampsång för unga får en på revolutionärt humör. Santigold fortsätter att vara en av världens mest svårstämplade artister och hennes obrydda sång skapar en intressant kontrast till Disparate Youths text.


9. Bettye LaVette – Whole Lotta Lonely
Råa bluessångerskan Bettye LaVette har en 50 år lång musikkarriär och är en av två artister på den här listan som felfritt har lyckats kombinera sin klassiska sång med produktion som känns fräsch 2012. Allra tydligast blir det på stämningsfulla Whole Lotta Lonely.


8. Miguel – Adorn
När Miguel släppte sin debut 2010 lät han som en kapabel r'n'b-artist som tyvärr inte stack ut på något sätt. Men med egenproducerade Adorn hittade han, bakom den pulserande synten, en egen nisch och en låt som för all framtid kommer att vara förenad med 2012. Så här ska modern r'n'b låta.


7. Bobby Womack – Please Forgive My Heart
Den andra artisten som har lyckats med samma kombination som Bettye LaVette är Bobby Womack. Att han, 60 år in i sin karriär, fortfarande är relevant är förstås uppseendeväckande. Och med Please Forgive My Heart, producerad tillsammans med den gamla Blur-frontaren Damon Alburn, fortsätter Womack att klättra mot toppen på all time-listan över världens största soulsångare.


6. Solange – Losing You
Solange har alltid stått i skuggan av sin storasyster Beyoncé, men har i mina ögon alltid framstått som den LITE mer intressanta. Hon verkar inte vara lika medietränad, säger ibland otippade saker i intervjuer och har, 2012, växt till en artist som kan stå bredvid och inte i bakgrunden av Beyoncé. Losing You är en luftig, melankolisk och new age:ig r'n'b-låt som, trots att den kom i oktober, påminner mig om sol och utomhusfester. Synd bara att den släpptes så sent, hade den kommit ett par månader tidigare hade den blivit en av årets definitiva sommarlåtar.


5. Jessie Ware – Wildest Moments
Att sjunga i duschen, allsång eller festival-encore – Wildest Moments funkar nog som det mesta. Som en av årets mest storslagna låtar funkar den också som den bästa introduktionen till Jessie Ware, som förtjänar all mainstream-succé i världen.


4. ASAP Rocky – Goldie
Att Goldie inte fungerade på klubben var en av årets största överraskningar. Basen, som man anade i sina datorhögtalare, var som bortblåst när den spelades ute och resulterade i fler avstannande dansgolv än man vill erkänna. Men det är ändå, vid sidan om Trilla, ASAP Rockys bästa låt hittills och årets bästa användande av en nedpitchad röst. Hit-Boys okonventionella produktion levererar igen med både trummor och melodi. Och ASAP själv står för årets raprefräng.


3. G.O.O.D. Music  – Mercy
En så fruktansvärt konstig låt, var mitt första intryck. Men så mycket mer 2012 kan hiphop inte låta. En nedpitchad röst, toast från bortglömd dancehall, ett discobreak, rövrap från Big Sean, ett populariserande av ord som "swerve" och "thirsty" och – självklart – 2Chainz. Dessutom fick den sällskap av en video som bör hamna högt uppe på alla ofrivillig-humor-listor. Årets raplåt.


2. Frank Ocean – Thinking Bout You
Falsettens år, ja. Ingenstans har den varit vackrare än här, på Frank Oceans syntiga ballad om ånger, längtan och what if?s. Årets bästa refräng!


1. Major Lazer & Amber Coffman – Get Free
Åh, vad kan jag skriva om Get Free som jag inte redan har skrivit. Den simpla men beroendeframkallande rytmen? Melodislingan som återkommer med ett par olika instrument genom låten? Amber Coffmans röst och melodier som är så okonventionella att det tar ett par lysningar innan man inser hur geniala de är? Influenserna, som kommer från så många olika håll att låten bildar en egen genre? Ingen annan musik väcker så många minnen och känslor, och Get Free är utan tvekan den låt jag främst vill minnas 2012 med.

Hela listan går att lyssna på här!

Läs mer

Amat Levin

Amat Levin är en 28-årig journalist och är före detta chefredaktör och ansvarig utgivare på Nöjesguiden. Denna blogg är numera inaktiv, men han kan höras på The Power Meeting Podcast.
 
Best of Amat:

Intervjuer

Seinabo Sey sprider sina vingar

Den anonyma världsmästaren

Nöjesguiden <3 Alexandra Pascalidou

Linda Pira: Matriarken levererar

George Scott har funnit ro

Kung Abidaz mot alla

Lilla Namo tar över i egen takt

Mack Beats står i centrum

Stor lever drömmen

Rikard "Skizz" Bizzi har hittat hem

Petter börjar om

Kendrick Lamar är hiphopens framtida kung

RZA fortsätter expandera

Reportage

Krogpersonalen avslöjar

Nybörjarens guide till Illuminati

Var ska vi bo?

När sex gör ont

Den tysta cannabisdebatten

Blogginlägg

7 ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet

"Jag är färgblind!" Grattis – eller?"

Rasism och En oväntad vänskap

Om svartingar, fotboll och varför man inte behöver krångla till det

En studie i dålig smak

De 21 bästa Chappelle’s Show-klippen

Hiphopens 10 bästa ”uh”

Neger eller choklad?

Nöjesguidens kommentarsfält just nu

Om reklam och omöjliga kroppsideal

Naturens största douchebag

8 anledningar till att älska apor

Påminn mig att aldrig skaffa hund

Ett besök i könsrollernas högborg

Amy, Amy, Amy

Om #stopkony och retweetandet

Är världen redo för en svart James Bond?

2012 års 50 bästa låtar

"Om du blir för full får du räkna med att bli våldtagen"

Amat når du direkt på amat.levin@nojesguiden.se

Sugen på att RSS:a Amats blogg? Klicka här.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla