Ännu en Oscarsgala har passerat, vilket betyder att jag precis som förra året ska sammanfatta kvällen. Dock bara de kategorier jag bryr mig om och de händelser jag fastnade för. Vi börjar med vinnarna!

Bästa film:
Birdman

Övriga nominerade: American Sniper, Boyhood, The Grand Budapest Hotel, The Imitation Game, Selma, The Theory of Everything, Whiplash

Det är här jag tvingas erkänna att jag har sett pinsamt få av dessa filmer. Birdman har legat högst upp på önskelistan i flera veckor, mest för att jag älskar Michael Keaton (hallå, har ni sett The Other Guys?), men av någon anledning har jag dragit mig för att gå och se den. Den verkar lite… jobbig, liksom? Hur som helst, Boyhood älskade jag och Selma ska jag se så fort den släpps i Sverige (hoppas den sistnämnda undviker vi-måste-få-med-hela-medborgarrättsrörelsen-i-en-film-på-två-timmar-problematiken som präglade The Butler). I övrigt är jag glad att American Sniper inte prisades.



Bästa regi:
Alejandro González Iñárritu – Birdman

Övriga nominerade: Richard Linklater – Boyhood, Bennet Miller – Foxatcher, Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel, Morten Tyldum – The Imitation Game

Priset för årets regissör går till en mexikan för andra året i rad! Ska vi tänka på mångfald, vilket vi ska, är den en av ytterst få ljusglimtar på en gala som år efter år fortsätter att misslyckas med representationen. Och den bristande representationen fungerade som inspiration för Neil Patrick Harris bästa skämt.



Kul! Får vi också se er göra något åt saken nästa år?

Bästa manliga huvudroll:
Eddie Redmayne – The Theory of Everything

Övriga nominerade: Steve Carell – Foxcatcher, Bradley Cooper – American Sniper, Benedict Cumberbatch – The Imitation Game, Michael Keaton – Birdman

Inte så mycket att säga här annat än att jag inte trodde att en Oscar fanns på horisonten när jag såg Redmayne i det moderna tortyrverktyget Lés Misérables (kolla själva om ni inte tror mig).

Bästa kvinnliga huvudroll:
Julianne Moore – Still Alice

Övriga nominerade: Marion Cotillard – Två dagar, en natt, Felicity Jones – The Theory of Everything, Rosamund Pike – Gone Girl, Reese Witherspoon – Wild

Jag får fortfarande obehagskänslor av bara tanken på Rosamund Pike i Gone Girl, så hade hellre sett henne vinna. Har aldrig riktigt fastnat för Julianne Moore.

Bästa manliga biroll
J.K. Simmons – Whiplash

Övriga nominerade: Robert Duvall – The Judge, Ethan Hawke – Boyhood, Edward Norton – Birdman, Mark Ruffalo – Foxcatcher

Haha, tar tillbaka allt jag sa om obehagskänslorna inför Rosamund Pike. De är rena kärlekskänningar i jämförelse med vad jag känner för J.K. Simmons. Det har gått över ett decennium, men för mig såg det fortfarande ut som att det var Schillinger från OZ som tog emot priset.

Bästa kvinnliga biroll
Patricia Arquette – Boyhood

Övriga nominerade: Laura Dern – Wild, Keira Knightly – The Imitation Game, Emma Stone – Birdman, Meryl Streep – Into the Woods

Väldigt välförtjänt! Spelade rollen med en sådan övertygelse att jag aldrig reflekterade över att det var Arquette som läste upp rader hon memorerat från ett manus. Finaste betyget man kan få kanske. När hon tog emot priset levererade hon även ett tal som, med all rätt, redan har hunnit hyllas och få en backlash. Ger mig inte in i debatten just nu.

Bästa manus på annan förlaga:
The Imitation Game

Övriga nominerade: American Sniper, Inherent Vice, The Theory of Everything, Whiplash

Igen, så länge inte American Sniper vann är jag nöjd. Istället vann The Imitation Game och vi fick ett fint tal av Graham Moore.

Bästa originalmanus:
Birdman

Övriga nominerade: Boyhood, Foxcatcher, The Grand Budapest Hotel, Nightcrawler

Tja, det bästa med Boyhood var knappast manuset, så här har jag ingen direkt åsikt.

----------

Annars då? Det mest uppseendeväckande var kanske John Travoltas agerade. Förra året bjöd han på en av de värsta namnslakterna någonsin, när han uttalade Idina Menzel som Adele Dazeem, vilket nu skulle skämtas om. Upplägget var simpelt: Idina Menzel skulle presentera Travolta och medvetet uttala hans namn fel, publiken skulle skratta, Travolta skulle skratta och allt skulle avslutas med att Travolta sa något småroligt. Men icke. Istället fick vi följande:

Och då hade han redan på röda mattan närmat sig Scarlett Johansson bakifrån för lite avslappnat tafs.

You had one job!

En annan höjdpunkt inträffade när Common och John Legend vann bästa originallåt för den mäktiga Glory från Selma. Common flög ur stolen och började high five:a stolsgrannarna. Men vad hände sen? I århundradets största misstag lämnade han självaste Oprah ”hangin’”, det vill säga undvek att möta hennes hand.



Och vid närmare analys kan vi konstatera att det ser högst medvetet ut – han tittar henne i ögonen, tänker sedan (antagligen) ”fuck it” och kramar istället om Selma-skådisen David Oyelowo. Vad i!? Visst, för några år sedan hade de beef om Commons användande av n-ordet, men har sedan dess begravt stridsyxan (Oprah är dessutom en av Selmas producenter). Är det här Commons sätt att säga att han nu är för stor, eller att han hatar…

… Oh, nevermind. Att Oprah till slut fick sin kram förklarar varför Common överlevde kvällen. Och tur var det för tillsammans med John Legend stod han för galans mest tårfyllda moment.

Tänker lämna denna recap med några välbehövliga ord från John Legend och Commons tacktal. Gillar när kändisar drar sitt strå till politikstacken:

"We live in the most incarcerated country in the world. There are more black men under correctional control than there were under slavery in 1850. When people are marching with our song, we want to tell you we see you, we love you and march on."

(Vill ni läsa mer om detta kan jag rekommendera Michelle Alexanders The New Jim Crow.)

Här hittar du den kompletta listan på alla vinnare. Och får du inte nog av Oscars, kolla in Svantes tankar om galan här.

Tårar har spillts, mammor har tackats och Jennifer Lawrence har snubblat – Oscarsgalan är avklarad för det här året. Till störst del var det både väntade och värdiga vinnare. Här kommer pristagarna i de kategorier jag bryr mig om:

Bästa film
12 Years a Slave

Övriga nominerade: American Hustle, Gravity, The Wolf of Wall Street, Dallas Buyers Club, Her, Nebraska, Philomena, Captain Phillips.

En värdig vinnare och den bästa skildringen av det amerikanska slaveriet sedan Roots. Den verkar drabba folk på lite olika sätt. Vissa tycker att det är det mest hemska det någonsin sett, andra verkar bli uttråkade av att det faktiskt inte händer så mycket i den. Men som jag skrev i min recension, jag tycker nog att det är lite av poängen. Annars tycker jag nog att de fegar ur här genom att ha med så många nominerade här. Tänker att Philomena, Captain Phillips och American Hustle lätt hade kunnat strykas.

Best manliga skådespelare
Matthew McConaughey – Dallas Buyer's Club

Övriga nominerade: Christian Bale – American Hustle, Bruce Dern – Nebraska, Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street, Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave.

Stackars Leo får leta vidare efter sin Oscar. Varken The Wolf of Wall Street eller Dallas Buyer’s Club gjorde mycket för mig, men både DiCaprio och McConaughey stod för strålade insatser. Och McConaughey höll ett tacktal som var som om någon hade skrivit en parodi på ett McConaughey-tacktal. Och det är absolut ingen diss. McConaughssansen är officiell!

Bästa kvinnliga skådespelare
Cate Blanchett – Blue Jasmine

Övriga nominerade: Amy Adams – American Hustle, Sandra Bullock – Gravity, Judi Dench – Philomena, Meryl Streep – August: Osage County.

Kvällens mest självklara vinnare. Cate Blanchett är en av få skådisar som lyckas med konststycket att göra en Woody Allen-film helt till sin egen. Tror att hennes vinst här aldrig var allvarligt hotad.

Best manliga biroll
Jared Leto – Dallas Buyer's Club

Övriga nominerade: Barkhad Abdi – Captain Phillips, Bradley Cooper – American Hustle, Michael Fassbender – 12 Years a Slave, Jonah Hill – The Wolf of Wall Street.

Vet inte varför, men har alltid haft svårt för Jared Leto. Kanske för att hans 30 Seconds to Mars-band verkar vara så töntigt/tråkigt/ointressant. Han var dock bra i Dallas Buyer’s Club, men jag hade föredragit både Michael Fassbenders vidriga slavägare från 12 Years a Slave eller Bradley Coopers inte-så-smart-som-han-själv-tror-agent från American Hustle. Men de kommer att få fler chanser. Barkhad Abdi var, i sin debutfilm, sjukt obehaglig som piratledare och det var kul att han blev nominerad. Ska bli intressant att se hur hans filmkarriär utvecklar sig.

Bästa kvinnliga huvudroll
Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave

Övriga nominerade: Jennifer Lawrence – American Hustle, Sally Hawkins – Blue Jasmine, Julia Roberts – August: Osage County, June Squibb – Nebraska.

”Vem ÄR det där?” var frågan som fyllde mitt huvud under stora delar av 12 Years a Slave. Lupita Nyong’o var sagolik i den utmanande rollen som Patsy och det är smått ofattbart att det här var hennes långfilmsdebut. Om jag älskade hennes tacktal? Ja!

I övrigt går kvällens bästa tweet till ovanstående.


Bästa regi
Alfonso Cuarón – Gravity

Övriga nominerade: David O. Russell – American Hustle, Steve McQueen – 12 Years a Slave, Alexander Payne – Nebraska, Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street.

På något sätt påminde Gravity mig om Avatar. Som filmer var de inte mycket att bli exalterade över – som visuellt konstverk, däremot? Jag har ingen aning om hur Alfonso Cuarón fick ihop Gravity. Allt jag vet är att det var så snyggt att jag satt och gapade under hela filmen.

Bästa manus
Spike Jonze – Her

Övriga nominerade: American Hustle, Blue Jasmine, Dallas Buyers Club, Nebraska.

Her verkar vara en av årets största vattendelare. Vissa gillar den, andra hatar den. Jag tyckte att den var mysig. Visst, samhällskritiken och de filosofiska frågorna den väckte var inte särskilt avancerade, men jag är svag för såna här tankeexperiment i semi-sci-fi-världar.

Bonus: 
Läs förresten Sebastian Lindvall om den ständigt aktuella problematiken med Oscarsgalan här. 

Såg The Place Beyond the Pines idag, en ny film från Blue Valentine-regissören Derek Cianfrance och som återigen har Ryan Gosling i en av huvudrollerna. The Place Beyond the Pines är egentligen tre filmer i en – först bjuds vi på Goslings bankrånande motorcykelstuntman (ja, den här påminner lite om Drive), sedan följer Bradley Cooper och hans kamp mot en korrumperad poliskår och sist av allt får vi (undviker spoilers här) se vilka konsekvenser Gosling och Coopers val får ett antal år senare.

Det är en väldigt välspelad film, den är spännande och känns originell i sitt upplägg. Samtidigt upplevde jag den extremt spretande, vilket drar ned betyget. Men vad som höjer betyget igen är Ray Liotta och hans fantastiska creepyness. Liotta är väl mest känd för huvudrollen i Goodfellas (min favoritfilm!), och det är synd att han inte riktigt har levt upp till den gigantiska potential som man kunde skåda där. Men visst har han använt sin talang för att gestalta en rad, nästan uteslutande, creepy roller. Typ:

Stirrande polis i Identity.

Stirrande korrupt polis i Cop Land.


Seriemördande våldtäksman i Turbulance.


...

Att han blir mer och mer lik Jokern för varje år gör inte direkt hans olustiga aura mindre obehaglig. Även när han spelar snäll är han obehaglig. Så gå och se The Place Beyond the Pines när den släpps. Ja, Gosling är bad ass och Cooper är douche, men se den också för Liottas skull.

Recension kommer i Nöjesguiden #3.

OBS, DEN HÄR TEXTEN INNEHÅLLER SPOILERS

Jag såg Django Unchained förra veckan, och som med alla filmer Quentin Tarantino har gjort gillade jag den. Jag var dock lite på min vakt med tanke på all kontrovers den har skapat i USA (kontrovers främst ledd av Spike Lee som LÖJLIGT NOG har tagit avstånd från filmen trots att han inte har sett, eller kommer att se, den). Men… Jag hade inga problem med den alls. Det är en film som tar sig EXTREMT stora friheter med historien och ska därför inte betraktas som en korrekt återgivning av ett historiskt förlopp. Lite som Inglorious Basterds alltså. Lee är ute och cyklar när han påstår att Tarantino inte har rätt att förvandla slaveriet till en spaghettiwestern. Då borde han, för att åtminstone vara konsekvent, samtidigt förbjuda Dave Chappelle från att skämta om det.

Django Unchained är bra för att den är snygg, välskriven och lyckas vara underhållande, trots sin (för?) långa längd. Den är också bra för att den över huvud taget handlar om slaveriet (i spaghettiwesternform, men ändå) eftersom det är ett ämne som har ägnats alldeles för lite uppmärksamhet. Mest av allt är den bra för att den har ett par fantastiska skådisprestationer. Här kommer betyg för alla inblandade:

Jamie Foxx

Funkar bra som hjälte. Både inledningsvis när han är tystlåten och aningen tafatt, och mot slutet när han blir sitt vanliga kaxiga jag. Rollen känns dock inte vidare djup, så det fanns inte speciellt mycket utrymme för Foxx att växa och göra något spektakulärt skådespelarmässigt. Väl godkänd, men jag grämer mig fortfarande för att Will Smith tackade nej till rollen.

Betyg:  betyg: 4

Samuel L. Jackson

Oj! Samuel L. Jackson är fantastisk som husslaven Stephen. Det är en modig roll eftersom han dels är den kanske vidrigaste karaktären i filmen, dels spelar en typ av person som har ofattbart låg status bland svarta i post-slaveri-USA. Här, Malcolm X förklarar den infekterade kopplingen mellan field negro-Foxx och house negro-Jackson.

Betyg: betyg: 6

Christoph Waltz

Spelar, precis som i Inglorious Basters, en man som döljer sin farliga sida under en vältalig och gentlemannaaktig yta. I Inglorious Basters var det dock ännu effektivare eftersom manuset var bättre skrivet (här kändes det ibland som att han höll långa monologer bara för att Tarantino gillar att höra honom prata) och kontrasten mellan det vältaliga och vidriga var större. Men Waltz var så klart väldigt övertygande och hade en bra avvägd roll som mentor, comic relief och moraliskt kompass.

Betyg: betyg: 5

Leonardo DiCaprio

Ännu en spektakulär insats från en av världens allra, allra bästa skådisar. Man har anat det tidigare genom hans gestaltningar av plågade karaktärer i The Departed och Revolutionary Road, men nu blev det bekräftat en gång för alla – DiCaprio är sensationell som bad guy. Här väcker han både avsky och fascination och hans förmåga att gå från lugn till explosiv är beundransvärd. Han lyckas också fånga den okultiverade snobbigheten som Tarantino planterat genom kopian av Nefertitis byst som befann sig i huset och karaktarens besatthet av Frankrike, men ovilja att kommunicera på franska. Bonusfakta: Ni vet middagsscenen, filmens bästa scen, när DiCaprio slår näven i bordet och börjar blöda? Han skadade sig på riktigt och det är alltså hans riktiga blod han gnuggar i Kerry Washingtons ansikte. Alla var kvar i sina karaktärer, Tarantino lät kamerorna rulla och vi fick ett stycke improviserad konst. Sånt älskar jag.

Betyg: betyg: 6

Kerry Washington

Hmm. Jag gillar Washington. Men den här rollen hade inte så mycket att bjuda på. Hennes enda funktion var att bli plågad och räddad – det är svårt att bygga något minnesvär på det. I den fem timmar långa versionen av Django Unchained, som Tarantino har någonstans i sin gömma, ska Washingtons roll ha varit betydligt större och inte så hjälplös. Synd att det inte fick vara med i slutversionen.

Betyg: betyg: 3

Bonus:

Don Johnson

Haha. Tog ett tag innan jag vande mig. Är så van vid att se honom ackompanjerad av åttiotalsmusik och solnedgångar i Miami. 

En oväntad vänskap, årets feel good-film, har haft premiär i Sverige och som väntat har rasismanklagelser riktats mot den även här. Filmen handlar om svinrike änklingen Philippe som är förlamad från nacken och neråt och är på jakt efter en ny personlig assistent. Förortskillen Driss har nyligen släppts ut ur fängelset och, fullt medveten om att han aldrig kommer att få jobbet, söker han det för att hålla arbetsförmedlingen lugn. Men trots att andra sökande är mer kvalificerade anställs Driss. Deras olika världsbilder krockar, sedan utvecklar de en mot-alla-odds-vänskap, blabla – ja, ni fattar.

Men eftersom Driss är svart och Philippe vit börjar många skruva på sig. Det har pratats om att Driss anställs eftersom han är den enda som har sneakers och träningsbyxor på sig på intervjun, han är den enda som är en ”skön snubbe”. Men Philippe väljer inte Driss för att han är ute efter en ”skön” (svart) snubbe. Han väljer Driss för att det är den enda personen som behandlar honom som vem som helst. Vilken av de andra tåtippande assistentaspiranterna hade vågat driva med honom, höja rösten till honom? Och det är det som är Philippes drivkraft genom hela filmen, att få känna sig som en (vanlig) människa igen och slippa andras medlidande. Här är faktumet att Driss är svart helt oviktigt – det är hans roll som fattig förortare med bristande respekt för ”eliten” som betyder något.



Det har även pratats om det stereotypa i att Driss får lära sig the value of hard work hos en äldre, vit man. Som att det automatiskt skulle bli problematiskt att skildra en svart man som lat eller oförmögen att tjäna ihop sitt leverbröd på lagligt vis. Om ALLA svarta i filmen skulle skildras så blir det farligt, men vi får samtidigt se Driss mamma, som genom att slita ut sig på ett par olika jobb försöker hålla ihop familjen. Jag tycker inte En oväntad vänskap säger något negativt om svarta, jag tycker att den säger något om platsen fattiga bor på. Hur svårt det är att känna hopp och förbättra sig när man ständigt har neddragande händer på sina anklar.

På något sätt blir nästan oron för att det ska vara rasistiskt, rasistiskt. Som att man som svart (eller annan minoritet?) förvägras vissa roller eller ett visst beteende på grund av sin hudfärg. Som att det återtigen finns någon jury som sitter och bedömer huruvida man beter sig trovärdigt eller inte. Det finns en scen när Driss avbryter Philippes klassiska musik, sätter på Earth, Wind & Fire och får alla i rummet att dansa. Är bilden av den svarta mannen med rytmen i blodet stereotypisk? Ja. Men stereotyper går åt båda hållen. Om jag, av någon sjuk anledning, skulle vilja få ett rum fullt av vita människor att börja dansa, skulle jag känna mig som en stereotyp. Jag skulle, trots att jag av någon sjuk anledning ville få dem att dansa, inte göra det. Hade jag varit vit hade jag antagligen inte brytt mig. Förstår ni? Jag skulle gå emot min egen vilja på grund av en stereotyp. DET är jävligt begränsande. Att ständigt försöka dansa runt och känna efter hur man skildrar svarta blir problematiskt i längden. För det gör vi aldrig med vita. Och det är DÄR vi vill hamna. Precis som att jag inte vill gå på bio och se svarta bara skildrade som hårda/lata/softa vill jag inte se dem skildras som bara hjälpsamma/positiva/flitiga – det hade varit minst lika konstigt. Svarta måste, precis som vita, kunna uppvisa ett helt känsloregister, både positiva och negativa egenskaper, utan att vi automatiskt börjar höja våra protesterande fingrar.



Men – jag förstår var det här kommer ifrån. Det finns ett helt fenomen, The Magical Negro, dit filmer som Driving Miss Daisy, The Green Mile och The Defiant Ones sållar sig. Tätt besläktad med Den ädle vilden går det kort och gott ut på att en svart karaktär finns med i filmen, enbart för att med sin vishet/street smartness/allmänna softhet, lära en vit (oftast man) någon lektion om livet (”släpp loss!”/”bli snällare!”/”ta vara på tiden!”). Det är alltså lätt att titta på En oväntad vänskap och känna samma sak, Driss är ju trots allt den fattiga, obildade slumkillen som anställs för att hjälpa den förmögna vita mannen. Men till skillnad från exemplen ovan finns Driss inte till för Philippes skull. Det är Driss som är den riktiga huvudrollen. Det är han vars familj vi får följa och det är han som genomgår den största förändringen.

Det är klart att filmen använder sig av stereotyper (vilken film gör inte det?). Och det är klart att regissörerna hade kunnat välja att framställa Driss som en ambitiös juriststudent som tog tjänsten som ett sätt att tjäna lite extra pengar vid sidan om skolan. Men ta det för vad det är – en ”sann” historia som handlar om vänskap mot alla odds. Motsättningarna blir så klart högre om Driss är en dagdrivande kåkfarare än en driven universitetsstudent. Det är sannolikt också anledningen till att Driss spelas av en svart man (den verkliga Driss är nordafrikan), även om regissörerna hävdar att färgbytet gjordes för att de så gärna ville ha med skådisen Omar Sy. Och dessutom, bara för att något är stereotypiskt blir det inte osant. Jag skulle kunna åka ut till Farsta där jag har växt upp och peka ut tio stycken Driss, som alla lever som en stereotyp på ”förortskillen”. Skulle det göra mig rasistisk eller min film stereotypisk om jag skildrade det? Hell, skulle jag själv få anställning hos någon fisförnäm Östermalmsperson skulle jag inte bli förvånad om jag ”lärde” hen om Nas och Jay-Z medan hen ”lärde” mig om segling och rävjakt, eller vad det nu än är rika människor håller på med. Betyder det att jag är en stereotyp?



Någonstans påminner det om diskussionen kring Play, där många gick i fällan att kalla filmen rasistisk och fördomsfull bara för att den skildrar ett rasistiskt och fördomsfullt samhälle. Man kan med all rätta klaga på En oväntad vänskap för att den är ooriginell, gråtmild och tar alldeles för lätt på frågor som prostitution. Man kan till och med tycka att den inte tar tillräckligt mycket ansvar eftersom den inte bryr sig om att gå in på den bakomliggande problematiken – varför finns det så många som Driss (svarta och vita) och hur det kan vara okej med sådana gigantiska klasskillnader i en och samma stad? Men att identifiera Driss som underlägsen/skön och Philippe som överlägsen/oskön och därför kalla den rasistisk är att göra det alldeles för enkelt för sig.