NBA-slutspelet har hittills, med några få undantag, varit rätt förutsägbart. Nu är det klart att finalen spelas mellan Golden State Warriors, som försöker vinna sin första titel sedan 1975, och hemvändande LeBron James Cleveland Cavaliers som hoppas vinna sin första titel någonsin.
En av höjdpunkterna med slutspelet har varit Warriors stjärna Steph Curry. Och hans dotter Riley Curry, som förutom att vara en kopia av sin farsa på regelbunden basis har våldgästat presskonferenserna efter matcherna.
Älskar henne!
Bonus:
Här är Steph Currys och hans pappa Del Curry på en NBA-match någon gång på nittiotalet.
Obesegrade Floyd ”Money” Mayweather gör skäl för sitt namn när han den 2 maj, efter fem års väntan, äntligen ska möta Manny Pacquiao i vad som ser ut att bli en av boxningshistoriens största matcher. När han kliver upp i ringen har han nämligen ett specialdesignat munskydd gjort av diamanter, guld och riktiga 100-dollarsedlar. Priset för skyddet? 25 000 dollar, eller cirka 227 287 svenska kronor enligt dagens växelkurs.
Förutom funderingar på om ett sådant skydd verkligen minskar chansen att få sina tänder utslagna, är det mest uppseendeväckande att det på riktigt är fickpengar för Mayweather. För oavsett om han vinner eller förlorar kommer han få 120 miljoner dollar för matchen. För att sätta det i perspektiv får alltså Mayweather för denna max 36 minuter långa match mer än en tredjedel av vad Kevin Garnett, NBA:s högst betalda spelarenågonsin, tjänat ihop under sin 19 år långa karriär.
Och vem sa att boxning var död?
Mer boxning: Kolla in min intervju med svenska före detta världsmästaren George Scott.
Det finns tre stora sätt du kan bli bortgjord på inom basket. Det första är att bli dunkad på:
Det andra är att få sin egen dunk eller sitt eget skott blockat:
Det tredje är att bli utsatt för en så kallad ankle breaker – när motståndarens kroppsfint är så bra att dina egna ben trasslar ihop sig och du faller omkull.
I natt bjöds vi på ett prima exempel på det sistnämnda när NBA:s just nu bästa lag Golden State Warriors spelade mot Los Angeles Clippers. Chris Paul, en av världens bästa point guards någonsin, trodde att han hade fångat sin yngre rival Steph Curry, som överraskade alla med en fint som förvandlade mina knän och vrister till stoft bara av att titta på den. Chris Paul nöjde sig dock med en spontan break dance:
Och internet har så klart inte låtit det här gå obemärkt förbi. Twitter-användaren @UncleHemp var särskilt flitig.
Min utomhusbasketsäsong tog slut alldeles för fort förra året då jag för första gången i mitt liv stukade foten. Gjorde inte så farligt ont, men kommer aldrig glömma knäckljudet som uppstod när jag landade med hela min vikt på min felvinklade fot. Ouch.
Men snart är det april och det betyder att en ny säsong närmar sig. Blev inte direkt mindre peppad av klippet ovan. Skulle säga att jag har mött 100 procent av dess stereotyper.
Det är just nu den lugnaste perioden på NBA-året. Free agent-säsongen, där lag har chans att signera nya spelare, är i stort sett över och försäsongen har ännu inte börjat. Men det betyder inte att det inte finns guldkorn för den som letar.
Miami Heat, mitt favoritlag, tog hem sitt andra raka NBA-mästerskap i juni efter ett av baskethistoriens mest ofattbara skott.
Herregud, vad jag njöt av att gnugga den vinsten i folks ansikten. Men Miami Heat, ligans mest hatade lag, fortsätter sin kamp om att bli den doucheigaste klubben någonsin. Bara under de senaste veckorna har de:
Signerat Micheal Beasley, snubben som draftades av Miami 2008 och sedan dess har bytt klubb tre gånger. Han hade enorm potential, men gillar marijuana lite för mycket. Han gillade örten så pass mycket att Phoenix Suns, hans senaste klubb, betalade honom sju miljoner dollar för att få honom att lämna laget. Självklart var Miami snabba på att ge honom en ny chans.
Igår utannonserade ligan att Miami Heat blir ett av två lag (Brookly Nets är det andra) som antagligen kommer att få spela ett par matcher under den kommande säsongen med smeknamn, istället för efternamn, på linnena. Ray Allen har redan sagt att det kommer att stå ”Shuttlesworth” på hans (efter hans karaktär Jesus Shuttlesworth i filmen He Got Game). Gud. Det enda som är värre än att bli slagen av LeBron James är att bli slagen av honom när det står ”King James” på hans rygg.
Igår utannonserade Miami Heat att de kommer att hålla årets träningsläger på Atlantis Paradise Island Resort på Bahamas. Ni vet, stället som har en vattenrutschbana som åker igenom en shark tank.
Så hände det till slut. För första gången har en aktiv manlig spelare i en av USA:s fyra stora sporter (basket, amerikansk fotboll, baseboll och ishockey) kommit ut som gay. Jason Collins har under sin tolvåriga NBA-karriär spelat för sex olika lag, tagit sig till slutspel nio gånger och nått finalen vid två tillfällen. Han har aldrig varit en särskilt framstående spelare men har utmärkt sig som en fantastisk lagkamrat och varit både professionell och vältalig.
Nu när hans Washington Wizards inte nått slutspelet och hans kontrakt har upphört har han alltså valt att komma ut. Han är naturligtvis inte den första NBA-spelaren att vara gay, ELLER den första att komma ut (det var John Amaechi), men han är den första att komma ut samtidigt som han spelar, eller planerar att fortsätta spela.
Vissa läsarkommentarer på ESPN var av typen ”big deal, vem bryr sig om vem Collins vill ligga med?”, men det flesta av oss inser vilken gigantisk betydelse Collins val att komma ut har. Tolerans för homosexualitet är, eller har varit, extremt liten inom idrotten. Och den har varit ännu mindre i en sådan macho lagsport som basket. Dessutom har den afroamerikanska kulturen ryktet om sig att vara extra intolerant, vilket, huruvida det är sant eller inte, säkert har gjort Collins val ännu tuffare.
Före detta NBA-spelaren Larry Johnson.
Reaktionerna på hans utannonserande har dock till störst del varit positiva, vilket vittnar om att vi trots allt kommer någon vart. Förhoppningsvis vågar nu ännu fler atleteter vara öppna med sina sexualiteter. Nuvarande NBA-spelaren Kobe Bryant.
Läs Sports Illustrated-artikeln där Collins kommer ut här.
Lyssna på The B.S. Report där NBA-experten Bill Simmons diskuterar betydelsen för Collins, NBA och amerikansk idrott med den Pulitzer-vinnande (svarta och öppet homosexuella) Wesley Morris här.
Historia: 1970 förärades Ohios största stad, Cleveland, med ett eget basketlag. Ägarna döpte det till Cavaliers, trots att stadens invånare föredrog Foresters och Presidents. Traditionsenligt haltade klubben under sitt första år och lyckades bara skrapa ihop 15 vinster mot 67 förluster. Följande säsonger pendlade mellan pinsamhet och mediokert spel och det dröjde ända till säsongen 1975/1976 innan de vann fler matcher (49) än de förlorade (33). Den säsongen vann dock deras tränare Coach of the Year-priset, laget tog hem divisionstiteln och med hjälp av veteranen Nate Thurmond tog det sig ända till semifinal i slutspelet där de, som så många andra klubbar genom historien, slogs ut av Boston Celtics.
Nate Thurmond.
Under följande år lyckades Cleveland inte återskapa samma semifinalsbedrift och 1980 fick laget en ny ägare, Ted Sepien. Sepien tog dock en rad usla beslut och lyckades, genom spelarbyten, slarva bort klubbens draftval (mer om den viktiga NBA-drafter här) under flera år. Ägarens fatala misstag såg till att Cleveland inte skulle få förstärkning av unga lovande spelare under de kommande åren, och för att förhindra andra klubbar att göra samma idiotiska tabbar instiftade NBA en regel. Regeln kallas för The Ted Sepien Rule och går ut på att lag inte får byta bort sina draftval under två år i rad. Bra grej att tänka på: får man en regel uppkallad efter sig har man antingen gjort något jättebra eller hemskt dåligt. Sepiens kaotiska ledarskap orsakade förvirring på planen och under större delen av åttiotalet tillhörde Cavaliers ligans bottenskrap.
Brad Daugherty.
1986 landade dock klubben Brad Daugherty, årets mest lovande collegespelare, och parade ihop honom med point guarden Mark Price, framtida Chicago Bulls-mästaren Ron Harper och 1984 års vinnare av dunktävlingen, Larry Nance. Denna grund ledde till en rad slutspelskampanjer, men klubben verkade alltid förlora på de mest hjärtekrossande sätt när det verkligen gällde. Ta bara detta exempel, från förstarundan i 1989 års slutspel där de slogs ut av Michael Jordan och vad som kom att kallas ”The Shot”.
Ett par säsonger senare, 1991/1992, lyckades de vinna hela 57 matcher men slogs även denna gång ut mot Michael Jordans Chicago Bulls i slutspelets semifinal. Under hela nittiotalet slogs de antingen ut tidigt i slutspelet eller tog sig inte ens dit och experiment med spelare som Terrell Brandon, Shawn Kemp och Wesley Person ledde aldrig till några titlar.
En ung LeBron James mot en ung Carmelo Anthony.
I början av nollnolltalet ryktades det om att en spelare med omätbar potential gjorde väsen av sig i närliggande staden Akron. Redan på högstadiet hade hans talang varit bländande och när han började på gymnasiet fick han sina medspelare att se ut som mellanstadieelever. Spelaren hette LeBron James och det vinsttörstande Cleveland Cavaliers hade identifierat sin frälsare.
LeBron James.
Eftersom ligans sämsta lag har störst chans att få välja först i NBA-draften gjorde Cleveland inga försök till att vinna under säsongen 2002/2003 (mer om hur drafter fungerar här). Den sommaren fick de chansen att välja först i draften och till ingens förvåning föll valet på Ohiosonen LeBron James. Döpt till King James transformerade han laget under sin rookie-säsong och lyckades på något ofattbart sätt överträffa de redan gigantiska förväntningarna. Efter två mjukstarssäsonger gjorde Cavaliers äntligen väsen av sig igen och tog sig ända till slutspelets semifinal 2005. Året efter tog de sig till final för första gången i klubbens historia, bakom historiskt bra spel från LeBron James. Trots att de förlorade mot veterantäta San Antonio Spurs såg det unga Cavaliers ut att bli NBA:s framtid.
Cleveland Cavaliers, 2009.
2007/2008 tog dock klubben ett steg bakåt. Skador och misslyckade spelarbyten skapade disharmoni och de slogs ut redan i kvartsfinal mot Boston Celtics (som skulle vinna titeln). De studsade tillbaka under efterföljande säsong, vann 66 matcher mot 16 förluster och kunde stoltsera med att vara den bästa versionen av Cleveland Cavaliers någonsin. LeBron James var ligans bästa spelare och de krossande motståndet under slutspelets två första rundor. I semifinal slogs de dock överraskande ut mot Orlando Magic, trots fortsatt bra spel från James.
LeBron James & Delonte West.
2009 fick de (desperat) förstärkning i form av Shaquille O’Neal, James valdes till ligans bästa spelare för andra året i rad och Cavaliers slutade som säsongens bästa lag. Av diverse anledningar brakade dock allt sammans när de ställdes mot Boston Celtics i kvartsfinalen. LeBron James såg deprimerad och distanserad ut på planen (det ryktas om att en av hans lagkamrater, Delonte West, hade en affär med hans mamma, vilket påstås ha bidragit till James bleka spel) och ett förvånansvärt tamt Cavaliers slogs ut.
LeBron James matchtröja bränns av upprörda fans sedan han utannonserat sitt lagbyte till Miami.
Den sommaren tog LeBron James kontrakt slut. Frälsaren från Ohio hade gjort klubben relevant och utvecklats till ligans bästa spelare, men troféskåpet stod tomt. Trött på att inte nå hela vägen fram till titeln och trött på att lagets management inte omringat honom med tillräckligt bra spelare valde han att lämna Cleveland och skriva på för Miami Heat där han anslöt med sin största rival, Dwayne Wade. Omedelbart gick James från att vara ligans populäraste spelare, till att bli dess mest hatade, hans matchtröja brändes på Clevelands gator och Miami blev ligans mest hatade lag (mer om allt detta här). Cleveland, en av sport-USA:s mest otursdrabbade städer stod ännu en gång lottlös.
Kyrie Irving, Clevelands framtid.
Sedan LeBron James avhopp har Cavaliers satsat på nybygge. Men den här gången ser det ut att göras på nyktert vis. 2011 draftade de Kyrie Irving, en av ligans mest spännande unga spelare, och det har parat ihop honom med andra lovande talanger som Tristan Thompson och Dion Waters. Säsongen 2012/2013 har Cavaliers hört till ett av ligans sämsta, men individuellt har spelarna, speciellt Irving, visat stor potential. Ännu en gång ser framtiden ut att ligga för Clevelands fötter. Vi får se om de lyckas ta tillvara på den.
Anledning att följa: Kyrie Irving!! Och hans Uncle Drew!
Anledning att inte följa: Historien talar emot allt som har med Cleveland att göra.
Våren 2001 var Allen Iverson det hetaste NBA hade att bjuda på. Sedan debuten 1996 hade han bländat ligan med sin förmåga att göra poäng, trots att han var knappt 1,80 lång och vägde runt 75 kilo. Men under våren 2001 tog han sitt Philadelphia 76ers, ett lag som nästan uteslutande, åtminstone offensivt, bars upp av honom själv genom hela slutspelet.
I finalen ställdes de mot storfavoriterna Los Angeles Lakers, som vunnit elva slutspelsmatcher i rad och hade giganterna Shaquille O’Neal och Kobe Bryant i högform. Alla trodde att 76ers skulle bli överkörda på Lakers hemmaplan. Och mycket riktigt tog Los Angeles tidigt ledningen med 21-9 och utklassningen såg ut att bli ett faktum. Men bakom 48 poäng från Iverson lyckades Philadelphia sno åt sig en underdog-vinst.
Klippet ovan är från första finalmatchen. Jag stannade uppe till tidig morgon för att se matchen på flimrig Canal+-bild, och när den lille Iverson sätter ett svårt skott och sedan trotsigt kliver över sin försvarare framför hela Lakers bänk var det omöjligt att inte bli frälst. För mig sammanfattar de där sekunderna Allen Iversons karriär allra bäst – den otroliga talangen, attityden och vägran att ge upp.
En ung Iverson mot Michael Jordan.
Lakers vann dock de fyra resterande finalmatcherna och tog hem titeln, men Iversons spel skapade en mängd nya 76ers-fans runtom i världen. Bortset från själva spelet hade han även ett gigantiskt inflytande på basket som livsstil. Flätorna? Tatueringarna? Armskydden? Allt populariserades av Iverson. Han tjänade mer än 150 miljoner dollar under sig karriär, enbart på sina basketkontrakt, och fick betydligt mer i sponspengar. Och idag är han pank.
Allen Iverson i den kinesiska ligan, förra året.
I Washington Post finns en väldigt läsvärd artikel om Allen Iversons liv efter basketen. Alkoholproblemet, skilsmässan, de misslyckade comebackförsöken och de destruktiva mönstren som gör det svårt för honom att ta tag i sitt liv. Missförstått geni med bristande självinsikt och dåligt stöd från välvilliga under uppväxten? Eller egotrippad narcissist som slarvat bort alla sina chanser? Säkert lite av båda. Sorglig läsning är det hursomhelst.
Hallå, har ni sett att Nöjesguidens bloggar har fått taggar nu? Under varje inlägg finns nu taggar som gör att man lättare kan hitta till inlägg skrivna på samma ämne. Rätt så smart. Jag har inte hunnit tagga alla mina inlägg än (de är SÅ många), men jag tar det lite vartefter.
Under det här inlägget har jag skrivit in ett par taggar – testa att klicka!
Historia: Ligans 24:e lag startades i Charlotte 1988 och fick, trots att de flesta tvivlade på stadens förmåga att sluta upp bakom laget, en lojal publik. Klubben valde turkos som sin primära färg, vilket orsakade något av en modechock, och deras randiga uniformer skulle komma att inspirera andra NBA-lag som Chicago Bulls, Indiana Pacers, Orlando Magic, Toronto Raptors och Houston Rockets. Hornets hade alltså en viss hippfaktor, trots att deras första tre säsonger var floppar på basketplanen.
Larry Johnson, Muggsy Bogues & Alonzo Mourning
1991 skulle dock turen vända då de rekryterade det explosiva fenomenet Larry Johnson med draftens förstaval. Johnson, som ett par år senare skulle göra sig känd för mig som en av skurkarna i Whoopi GoldbergsEn värsting till coach, vann Rookie of the Year, men Charlotte misslyckades med att ta sig till slutspelet för fjärde året i rad. Året efter hade de återigen tur då de lyckades vinna draftens andraval och rekryterade en av nittio- och nollnolltalets bästa centrar i Alonzo Mourning. Tillsammans med Kendall Gill och Muggsy Bogues, NBA:s kortaste spelare någonsin (endast 1,60 lång!), formade de ett av ligans mest spännande lag och fick plötsligt stora förväntningar. Klubben motsvarade dem genom att ta sig till den andra rundan i slutspelet 1993, där de föll mot New York Knicks.
Glen Rice
Efterföljande år präglades av ljummet spel och en kombination av missade playoffs och tidiga utslagningar från de slutspel man lyckades kvala in sig till. Johnson och Mourning hade svårt att komma överrens, vilket resulterade i att Mourning skickades till Miami Heat 1995 i utbyte mot prickskytten Glen Rice (som för övrigt ska ha haft en one night stand med Sarah Palin på slutet av åttiotalet) 1996 draftades gymnasieeleven Kobe Byrant, som skulle utveckla sig till att bli en av historiens 15 eller 10 bästa spelare , men ovetandes om detta skickades han, utan att ha spelat en enda match, till Los Angeles Lakers i utbyte mot den serbiska centern Vlade Divac. Kortsiktigt saknades dock inte Bryant, Glen Rice blev en av ligans största stjärnor och Charlotte slutade året med 54 vinster och 28 förluster, sin överlägset bästa säsong hittills. Säsongen efter tog de sig återigen till slutspelet men blev, som så många andra lag, stoppade av Michael Jordans Chicago Bulls.
Eddie Jones
I ett försök att avancera längre in i slutspelet skickades Glen Rice till Los Angeles Lakers 1998 i utbyte mot stjärnguarden Eddie Jones och Elden Campbell, men kring millennieskiftet började tomma säten kunna skådas i lagets arena för första gången. Johnson skickades till New York Knicks och klubbens popularitet dalade ytterligare när Hornets ägare, George Shinn, anklagades för våldtäkt och drogs in i en mediestormande rättegång. Trots att han friades hade Shinn gjort sig ovälkommen i staden och valde därför att flytta laget till New Orleans 2002 (att lagets arena hade blivit föråldrad bidrog också).
Baron Davis & Chris Paul
I New Orleans leddes laget av den unga och spektakulära Baron Davis, sedan Eddie Jones skickats till Miami Heat. De tog sig till slutspelet under sina två första säsonger i den nya staden, men slogs tidigt ut av Philadelphia 76ers respektive Miami. 2005 draftade de supertalangen Chris Paul som direkt tog över ledarskapet och gjorde Hornets till Western Conferences (dit de hade flyttat) näst bästa lag 2008. Men trots att Paul var ligans bästa point guard slogs de ut i kvartsfinalen och klubbens mål att ta sig till final skulle aldrig materialiseras, trots några tappra försök. Mellan 2005 och 2007 spelade Hornets sina hemmamatcher i Oklahoma City, eftersom orkan Katrina gjorde det omöjligt att spela i New Orleans.
Eric Gordon
2010 köpte NBA själv upp New Orleans Hornets från George Shinn, något som har orsakat en hel del intressekonflikter och konspirationsteorier. När Lakers och Hornets respektive managers kom överens om att skicka Paul till Los Angeles i utbyte mot Pau Gasol, klev NBA-direktören David Stern in och förklarade bytet ogiltigt. På rätt oklara grunden. Skandalen var ett faktum och i kaoset skickades Paul istället till Los Angeles Clippers. Tillbaka fick man guarden Eric Gordon, som man hoppades kunna bygga kring.
Anthony Davis
Gordon inledde dock säsongen 2011/2012 med att åka på en allvarlig knäskada och missade stora delar av året. Det gjorde New Orleans till ligans sämsta lag, vilket dock förde med sig lite tur då de vann förstavalet i draften. I somras föll valet på den unga forwarden/centern Anthony Davis, som ses som någon slags försvars-savant och ser ut att bli en väldigt bra spelare. Hornets har omringat honom med trepoängsspecialisten Ryan Anderson, underskattade centern Robin Lopez och överraskande point guarden Greivi Vásquez. Kan Gordon hålla sig skadefri kan New Orleans bli ett riktigt bra lag i framtiden. Men i år är de för oerfarna och i skrivande stund befinner de sig näst sist i Western Conference.
Säsongen 2013/2014 får vi New Orleans Pelicans
New Orleans har fått en ny ägare och nästa år kommer de att byta namn till Pelicans. Troligen/förhoppningsvis återlämnas namnet Hornets till Charlotte, som fick ett nytt basketlag (Charlotte Bobcats) två år efter att Hornets flyttat. Om nu bara Utah Jazz kunde lämna tillbaka sitt lagnamn till New Orleans skulle allt vara i sin ordning.
Anledning att följa: Super Bowl har visat att New Orleans är en utmärkt stad att håla finaler i.
Anledning att inte följa: Det verkar som att Eric Gordon inte trivs och vill flytta. Hornets/Pelicans har nog en lång väg kvar.
Amat Levin är en 28-årig journalist och är före detta chefredaktör och ansvarig utgivare på Nöjesguiden. Denna blogg är numera inaktiv, men han kan höras på The Power Meeting Podcast.
