Jay Electronica

"I'm on my Lupita Nyong'o!"

Amat Levin 14:21 24 Mar 2014



Ouff, nu börjar det hända grejer. Jay Electronica släpper sin andra låt på en vecka, denna gång visserligen bara en freestyle tillsammans med Jay Z över Drake och Soulja Boys We Made It. Men kanske ändå ett tecken på att Roc Nation äntligen förbereder sig för ett albumsläpp? Det skulle så klart (antagligen) bara kunna vara en sån här situation igen:

Roligast med låten är annars att Jay Z låter hungrigare än på länge och läxar upp Drake som nyligen droppade några rader i Rolling Stone där han kritiserade Jay Z:s fascination för konst (”It's like Hov can't drop bars these days without at least four art references. I would love to collect art at some point, but I think the whole rap/art world thing is getting kind of corny.") Lyssna på låten nedan!

0 Kommentera Läs mer

”Staring out the windows is for love songs and house flies”

Amat Levin 20:11 18 Mar 2014



I pause, take a step back, record all the setbacks
Fast forward towards the stars in a jetpack

Nej, jag ger inte upp hoppet om ett album från Jay Electronica. Och ja, jag inser att min väntan är smått patetiskt. Efter att ha tillbringat de senaste åren med brittisk adel (läs mer om det här) gav han mig i dagarna i alla fall en liten belöning för mitt tålamod.

2012 släpptes en låtlista från hans (även då) kommande debutalbum. Eftersom inget har hänt sedan dess har de flesta avfärdat listan som fejk, men under SXSW-festivalen i Austin nyligen twittrade ett fan:

Jay Electronica, som själv hängde runt på festivalen, var tydligen på bra humör, för han bestämde sig för att släppa låten.

Och resultatet? En trumlös, inåtriktad och självutlämnande nästan pianoballad om att tveka på sig själv och hoppas på det bästa. Jag gillar det. Jag tror inte ens att jag kan förklara det längre. Hans ord talar till mig på ett sätt som väldigt få andra rappare har gjort. Han skapar rap som låter som ingen annan.

Saknar man trummorna och vill slippa talen från Elijah Muhammed och Professor Marvel från Trollkarlen från OZ har Cookin’ Soul kokat upp en remix.

0 Kommentera Läs mer

2013 års 50 bästa låtar

Amat Levin 15:50 31 Dec 2013

Precis som förra året har jag fått för mig att göra en massiv lista över årets 50 bästa låtar. Det som kännetecknar årets lista är att mycket svensk rap är med (på grund av det historiska svenska rapåret) och att många låtar från samma album är med, vilket jag antar betyder att jag gillade fler hela album i år i jämförelse med förra då listan bestod av fler enskilda låtar. 

Det är så klart vanskligt att rangordna låtar på det här sättet, men jag gjorde ett försök. Och det var verkligen inte meningen att inlägget skulle bli så här långt, men jag fick någon slags flipp igår natt och kunde inte sluta. En medalj kommer på posten till alla som orkar ta sig igenom det. Hela listan (förutom de låtar som av olika anledningar inte finns på Spotify) finns här.


50. Lilla Namo feat. Linnea Henriksson & JaQe – Alla fel på samma gång

”Det är betong och allt det där kompis, dom önskar att dom visste/Men är glada att dom inte bott i höghus hela livet.”

När jag intervjuade Lilla Namo i somras var det den här låten som låg till grund för vad mycket av samtalet kom att handla om. Ett år efter genombrotten med Haffa guzz släppte Lilla Namo äntligen sin debut-EP och det bästa spåret var Alla fel på samma gång – ett långfinger till den förortsromantik som kan urskiljas i samhället i stort, och på tidningsredaktioner med bristande mångfald i synnerhet. Dessutom bjuder JaQe på en av årets bästa gästverser.


49. Arctic Monkeys – I Wanna Be Yours

Ibland vill man bara lyssna på musik som gör en ledsen. Och Arctic Monkeys I Wanna Be Yours, som bygger på en dikt av John Cooper Clarke, gör jobbet. Hela låten är symbolisk för skivan i stort som till skillnad från tidigare låter sig inspireras av hiphopens trummaskiner.


48. Rikard ”Skizz” Bizzi – Kapitel 15-27 (Botkyrka)

Precis som Lilla Namo säger sig Rikard ”Skizz” Bizzi vara trött på förortsromantik, något han inleder Kapitel 15-27 med att klargöra. Men medan Lilla Namo mer fokuserade på de som bor i förorter och de som tittar in, väljer Rikard ”Skizz” Bizzi att måla upp grådystra bilder av förorternas vardagsproblem och effekterna de får på invånarna, samtidigt som den klassiska skolramsan ”Botkyrka, vilken underbar plats du är!” samplas i bakgrunden. I ett omvandlingsår för Rikard ”Skizz” Bizzi var Kapitel 15-27 (Botkyrka) den bästa blandningen av Stockholmssyndromets knarkiga beats och Kärlek, funk & solidaritets hoppfullhet och mognad.


47. Seinabo Sey – Younger

Ibland kan ett par bra öppningsrader göra hela skillnaden. De flesta av oss hade ”bara” hört Seinabo Sey köra bakom andra artister, men när hon introducerade sig själv som huvudakt över ett syntigt organ var vi många som fastnade vid hennes, i brist på bättre ord, vuxna röst. Jag insåg plötsligt hur mycket jag har saknat sångare som inte sjunger med bebisröst. Den låter som att hon har levt ett helt liv och sjunger utifrån egen erfarenhet. Och samplingen i refrängen gör det hela till en självklar hit.


46. Kelela – Bank Head

Hennes debutalbum var ett lyckat bevis på att r’n’b inte måste låta mjukt. På Bank Head kombinerade hon de rappa trummorna med en röst som får mig att tänka på svävande moln.


45. ATU – You Wanna

Vet ungefär ingenting om ATU förutom att den reverbiga sången och det fina plingandet skapar ett perfekt stycke modern elektronisk r’n’b.  


44. Ciara – Body Party

Det här är egentligen ingen nyskapande Ciara-låt. Men ingen är bättre på att göra just den här typen av sängkammar-r’n’b just nu.


43. Pusha T – S.N.I.T.C.H.

Klassisk storytelling, den bästa rappen om avlyssning sedan The Firms Phone Tap och en magisk hihat som jag, när den går som snabbast, blev förälskad i.


42. Kanye West – Bound 2

Det enda spåret på annars medelmåttiga Yeezus som inte känns som att den är gjord för att stöta bort lyssnaren. Beatet är College Dropout-Kanye doppat i 2013-färg och att det är en kärlekslåt vars text inte låter så (traditionellt) kärleksfull gör att den sticker ut.


41. Rhye – The Fall

Första gången jag hörde Rhye trodde jag att det var Sade som sjöng. Sedan att det var en kvinna som LÄT som Sade som sjöng. Sedan insåg jag att sångaren är en man. Det androgyna inslaget i Rhye är otroligt uppfriskande i en värld där lyssnarens uppfattning om sångaren påverkas så starkt av vilket kön hen tillhör. The Fall är silkeslen pianopop.


40. Lady Gaga feat. R. Kelly – Do What U Want

Jag tror inte ens att jag lyssnade på låten första gången jag hörde den. Jag var för upptagen med att bevittna det katastrofala uppträdandet på Saturday Night Live. Lyckligtvis repade sig duon med ett extremt bra framträdande på American Music Awards några dagar senare. Jag älskar åttiotalsproduktionen, Lady Gagas skriksång och inledningen på den andra versen, även om jag från och med decembers Village Voice-intervju aldrig kommer att kunna nämna R. Kelly utan att samtidigt rekommendera det här och här som läsning.


39. Drake feat. Sampha – Too Much

Drake delar med sig av sina bästa livsråd och visar ännu en gång att han är en väldigt bra rappare med ett flow som kan mäta sig med de flesta. Men låten ägs helt av Sampha, vars sorgsna röst tar över refrängen och ekar genom verserna. 


38. Janelle Monaé feat. Solange – Electric Lady

Electric Lady hade med sitt soulfunkiga driv, självklara melodier och typiskt OutKast-iga blåsarrangemang passat utmärkt på Andre 3000:s The Love Below. Med tanke på att det är min favoritskiva från nollnolltalet är det ett rätt fint omdöme.


37. Jordan Bratton – The Grey

Allt jag vet om Jordan Bratton är att han är från New York, producerar all sin musik själv och påminner om Frank Ocean. Jag vet även att han har skapat denna elektroniska r’n’b-dröm som ingen borde missa.


36. Tokimonsta feat. MNDR – Go With It

Los Angeles-producenten Tokimonsta hör till en av världens mest intressanta. Efter att ha anslutit till Flying Lotus skivbolag Brainfeeder (som även huserar Thundercat, en annan favorit) släppte hos sin debut 2010. I år återvände hon med ett nytt album där hon på Go With It fick hjälp av MNDR:s Amanda Warner. Med influenser från mängder av olika genrer och den starka sången är det skivans bästa spår.


35. Jhené Aiko feat. Kendrick Lamar – Stay Ready

Jhené Aiko och hennes debut-EP Sail Out var en av årets stora positiva överraskningar. Stay Ready inleds som en rätt traditionell slow jam, men övergår sedan i rap innan sången kommer tillbaka och låten blir allmänt mer weedad och screwad ju längre den fortlöper. Den är nyskapande i all sin enkelhet och förväntningarna är höga på Aiko inför 2014.


34. Justin Timberlake feat. Dress On – Dress On

Den här har ett av årets bästa intron. Synten, andetagen och Justin Timberlakes röst som efter ett par sekunder får sällskap av 2013 års fetaste bas. Dress On hade varit ännu högre upp på listan om det inte var för refrängen, där låten tappar energin, och den extremt onödiga rappen på slutet.


33. Stor – När man é liten vill man vara stor…

Kaxig, talangfull och uppbackad av Dogge-samplingar och ett bra Salazar Brothers-beat skrev Stor ett brinnande svar till alla tvivlare, nejsägare och hatare. Massa pluspoäng för ett lyckat skit i outrot (ett av många sådana på Shere Khan XIII). Undra om man kan programmera så att den här börjar spelas varje gång någon hatkommenterar på Nöjesguiden.


32. Tamar Braxton – All the Way Home

Efter att hennes solodebut floppade år 2000 droppades Tamar Braxton från sitt skivbolag. Men 13 år senare gjorde hon comeback, först via reality showen Braxton Family Values och sedan via välgjorda albumet Love and War. Bästa låten var All the Way Home där hon visade hon att hon behärksar modern r’n’b bättre än många av sina yngre kollegor och undanröjde alla funderingar om att hon skulle vara en ny Dannii Minouge.


31. Big Sean feat. Kendrick Lamar & Jay Electronica – Control

Årets mest omtalade raplåt. Bra verser från Big Sean och Jay Electronica överskuggades totalt av Kendrick Lamars utmaning till ungefär hela rapeliten. En av hiphophistoriens bästa och mest självsäkra verser, som även fick uppemot 20 rappare att spela in svar. Inga var dock lika bra som originalet.


30. K-Ci & JoJo – Knock It Off

Nittiotalsduons comeback verkar inte ha skapat särskilt stora ringar på vattnet, men jag älskar K-Ci & JoJos härjade röster på detta klassiska r’n’b-spår. Jag kanske bara är nostalgisk.


29. Beyoncé – Rocket

”Let me sit this aaaaaass on you”, sjunger Beyoncé. Sedan gör hon en Untitled (How Does It Feel) för tiotalet. Behövs inte mer än så.  


28. Abidaz – Livstid

Dimman/vill kan/vill fram/bim bam/finkan/min chans/ingenting fanns/häromkring trams/real man/pinsamt/finns guns/chill fan/fil. kand./still am/pimp hand/. Där har ni orden Abidaz använder i sin dubbelrimsbuffé på andra versen på Livstid. Den hiphopgubbigaste låten på skivan, komplett med cuts och allt, är också en av de starkast lysande och sammanfattar Abidaz rapstil kanske bäst av alla. Rimmen hade inte fått godkänt av en svenskalärare, men framförs med en sådan tyngd att de är omöjliga att ifrågasätta.


27. Phosphorescent – Song for Zula

Matthew Houck förlorade både sin studio och sin tjej när han turnerade alldeles för länge med sin förra skiva. Nedslagen spelade han inte in musik på ett helt år. Men sedan återvände han med Muchacho och Song For Zula där han trängs med ekande trummor, och blödande stråkar. En av årets vackraste låtar. 


26. Rhye – Last Dance

Jag blev nog såld redan vid samplingen av Curtis Mayfields Tripping Out. Men Rhye lyckas göra sin egen tolkning, en inte helt lätt bedrift när man försöker närma sig ett redan så perfekt material, och jag kan lyssna på Mike Milosh mjuka sång i timmar.


25. Common feat. Cocaine 80’s – Congratulations

En låt om det bitterljuva i att se sin bästa kompis gifta sig med en kvinna man vet är dålig för honom. Gitarren låter som en ledsen solnedgång och temat får mig att tänka på låten som ett svar till Kanye Wests White Dress.


24. The Bullitts feat. Jay Electronica, Lucy Liu – Murder Death Kill

Jag har ingen som helst aning om i vilket fack The Bullitts (en favorit i den här bloggen) ska placeras i. Och det är det som är charmen. Konstig stämsång? Gästvers från den annars så skygge Jay Electronica? Stämningssättande intro från Lucy Liu? Murder Death Kill låter som om cowboys i gamla westernfilmer skulle lyssna på hiphop.


23. Pusha T – Nosetalgia

Ännu en fantastisk berättad historia om de dubbla sidorna av drogvärlden. På den ena, Pusha T som rappar utifrån en kokainlangares ögon, på den andra Kendrick Lamar som rappar från synvinkeln av ett barn som får se sin pappa snorta drogerna Pusha T säljer. Det är en bedrift att det trasiga beatet kan låta så ”helt” trots sin ovanligt avskalade natur.


22. Thundercat – Heartbreaks + Setbacks

När han uppträdde på Lydmar i Stockholm i somras slarvade han bort setet med ett visserligen väldigt imponerande men alldeles för långt jammande med sitt band. I musikstudions ramar hålls han dock i schack och kunde demonstrera varför han inte bara är en magiker med basen utan också har talang för drömsk sång om längtande, förhoppningar och besvikelser.


21. MØ feat. Diplo – XXX 88

Danska 17-åringen (!?) inledde att samarbete med Diplo för att leverera detta aggressiva och pulserande popmonster. Om hon är så här bra redan nu? Hjälp.


20. Beyoncé – Partition

Den här basen är allt.


19. Mack Beats feat. Julia Spada – Lägg dig ner

Blir alltid lika imponerad av Julia Spadas snabba falsettsång som på sina ställen övergår i något slags raptempo. En av de bästa svenska sångprestationerna i år och med en väldigt bra text som grund.


18. Jay Z – Somewhereinamerica

Jag ÄLSKAR de sällsynta gånger Jay Z vågar bli politiskt. 2011 gjorde han det genom att prata om våld mellan unga svarta och hur svarta blir allt sällsyntare ju närmre toppen han kommer, på mästerliga Murder to Excellence. 2013 gjorde han det genom att ta upp det paradoxala i att svarta (även rika) är fortsatt diskriminerade i USA samtidigt som amerikaner fortsätter att omfamna afroamerikansk kultur (i sig inte ett nytt fenoment) – därav Miley Cyrus-shout outen.


17. Mapei – Don’t Wait

SOM folk hade väntat på en rapcomeback från Mapei. Så återvände hon och… sjöng. Men vad gör det när hon gör det så här pass bra? Vill ge en stor applåd till de dubbla rösterna i verserna.


16. Abidaz – Kvalitet & kvantitet

Jag upptäckte Kvalitet & kvantitet när jag fick en förhandsvisning av videon skickad till mig. Första halvan utgjordes av spökliga, och också väldigt bra, Benägen. Men precis när jag var på väg att deppa ihop bröt en smattrande trumvirvel in i sällskap av ett triumferande blås. Och sedan promenerade Abidaz runt med en kamel i Hagalund. Klart jag älskade det.


15. Janelle Monaé feat. Miguel – Primetime

Janelle Monaé passionerade duett med Miguel bjuder på en av årets bästa refränger, komplett med elgitarrer, körmattor och ett instrument jag inte riktigt kan identifiera (1:28 in). Som att lyssna på en ung, kvinnlig Prince.


14. Jay Z feat. Rick Ross – Fuckwithmeyouknowigotit

”I just landed in Europe, nigga!” Det är definitivt topp 10 mest obildade öppningsraderna i hiphophistorien, och konkurrensen är stenhård. Liksom, VAR i Europa? Haha. Varför jag och andra gillar Rick Ross så mycket förblir en gåta omöjlig att lösa. Men Fuckwithmeyouknowigotit, med sin tjatiga men beroendeframkallande refräng, har lyft alla klubbkvällar under året och utgjorde soundtracket till en kryssning (inga följdfrågor) jag var på i september. Det kommer man långt på.


13. Abidaz feat. Cherie – En dag

Den som inte blir känslosam av Abidaz brev till sin dotter har inget hjärta.


12. Beyoncé – Blow

Det här låter som något som Michael Jackson hade kunnat sjunga på 1979, även om han aldrig hade vågat framföra en sån här ”vågad” text. Det är så klart ett fantastiskt betyg. Jag älskar den här nya utmanande och mer personliga Beyoncé.


11. A$AP Ferg feat. A$AP Rocky – Shabba

Ni börjar kanske förstå grejen. Jag har svårt för de här klubblåtarna om jag inte hör dem i rätt element. Men med två verser visade A$AP Ferg att han både är kapabel att förstöra nattklubbarnas ljudsystem och utmana A$AP Rocky om vem i gruppen som ska springa sista sträckan med stafettpinnen.


10. JaQe – Oprah

En låt som jag i ärlighetens namn ogillade när jag hörde den för första gången via sunkiga hörlurar på redaktionen. Synten var liksom för enerverande ihärdig. Det var först när jag var ute och hörde den spelas som jag insåg vilket klubbmästerverk Oprah är. JaQe rappar med en sådan outtröttlig energi, har skrivit en text fullproppad av hooks och låten påminner om en ständigt stegrande refräng. Kan knappt komma på ett bättre betyg.


9. Abidaz – Game Over/Migos feat. Drake – Versace (Remix)

Fegar ur här och väljer både Migos Versace (Remix) och Abidaz remix på samma låt, kallad Game Over. Det gör jag för att spårets verkliga stjärna är beatet, även om både Drakes och Abidaz verser hör till årets absolut bästa.


8. Ace Hood feat. Future & Rick Ross – Bugatti

Ännu en av dessa låtar jag inte förstod grejen med förrän jag hörde den spelas ute. Men testa själv att befinna dig i en folkmassa när refrängen slår till – du kommer garanterat spilla din drink/göra illa dig. Den utgjorde soundtracket till det väldigt lyckade Hotell Nöjesguiden på Way Out West och hade mycket att göra med det som Mack Beats refererade till som Livets Fest.


7. Justin Timberlake – Strawberry Bubblegum

”It was such a mellow, mellow, mellow, mellow, mellow, melloooooow day.” Herregud, vad jag har spelat det introt många gånger i år. Men till skillnad från Dress On följs det upp av verser, bryggor och refränger så bra att man till och med kan bortse från de lökiga Strawberry Bubblegum/Blueberry Lollipop/könsorgan-liknelserna.


6. Beyoncé feat. Chimamanda Ngozi Adichie – Flawless

Det är så ofattbart mäktigt att Beyoncé stoppar in ett feministiskt brandtal från Chimamanda Ngozi Adichie som separerar de båda halvorna av Flawless. Det är exakt såna ställningstaganden jag älskar när våra största artister tar. De med störst röst måste våga/kunna skrika ifrån ibland. Hon gör sig verkligen bra när hon låter så här arg. Sen är Flawless som låt något av det hårdaste Beyoncé någonsin har gjort, med en fenomenal video och koreografi.


5. Rhye – Open

Den sparsmakade basen? De ledsna men ändå längtande melodierna? Och den där jävla rösten? För att citera John C. Reilly i Step Brothers: ”That is the voice of an angel. I can’t even make eye contact with you right now. Your voice is like a combination of Fergie and Jesus.”. En av årets finaste kärlekslåtar.


4. Drake – Hold On, We’re Going Home

När Drake gjorde Hold On, We’re Going Home siktade han och producenterna på ett Quincy Jones/Michael Jackson-sound, inte för att de trodde att de skulle kunna göra något lika bra, utan för att de ville ha en låt utan rap som kunde spelas på bröllop om tio år. Och de lyckades. Hold On, We’re Going Home låter tidlös, men kommer för alltid att påminna mig om 2013.


3. Abidaz – Röd, blå, grön

Jag förstod att Abidaz hade något speciellt på gång när jag hörde honom spela den på sitt första uppträdande på flera år på Nöjesguidens smygläsning i början av sommaren. Stress har producerat ett beat hårt som betong och Abidaz flowar som en gud över det. Den lyckas med konststycket att prata om det hårda livet på Stockholms bakgator, samtidigt som det är en klubblåt, samtidigt som den får en att vara stolt över att bo på någon av huvudstadens tunnelbanelinjer. Jag har till och med sett folk som inte kan svenska gå loss till den här. Så universell är Abidaz charm. 


2. Beyoncé feat. Jay Z – Drunk in Love

Beyoncé är vår största artist just nu och har snart ett oräkneligt antal hits. Jag har dock alltid uppfattat henne som lite tillrättalagd. FÖR perfekt liksom, vilket särskilt har skinit igenom i intervjuer (jämför bara med hennes syster Solange, som hela tiden spottar ur sig lite vadsomhelst). Men hennes nya skiva, som hon chockade världen med att släppa helt utan förvarning, är inte bara en historisk kommersiell och marknadsföringsmässig succé, utan också en inblick i den ”riktiga” Beyoncé. Drunk in Love är i stort sett en redogörelse för hur hon och Jay Z har sex, vilket en del av mig upplever som FÖR personligt (haha), men som ändå funkar. Det är en otrolig låt som går att spela i alla möjliga sammanhang och som blandar ett luftigt men ändå tungt beat, rå sång och en svinbra andra vers av Beyoncé där hon mer eller mindre rappar fram sången. Efter Flawless och Drunk in Love skulle jag faktiskt inte banga på ett rapalbum från Beyoncé


1. Daft Punk feat. Pharrell Williams – Get Lucky

Det svåra med att göra sådana här listor är att man med ganska stor sannolikhet har hunnit spela sönder de bästa låtarna när det är dags att sammanfatta året. Jag försöker bortse från det nu. Det är ungefär samma som att jag tycker att det känns tjatigt när en dj spelar Michael Jackson ute, trots att ett stort antal MJ-låtar skulle inneha topplaceringarna om jag under pistolhot tvingades lista världens bästa låtar någonsin. Men nog om det. För när Daft Punk i april, efter en oerhört tröttsam PR-kampanj, till slut släppte Get Lucky var den värld all hype. Den frenetiska gitarren, studsande basen och Pharrells röst dominerade sedan hela sommaren i stora delar av världen. Det är inte en lika självklar vinnare som förra årets Get Free, men jag har spelat den pinsamt många gångar och den får mig fortfarande på bra humör. Den påminner om odödliga klassiker som Oliver Cheathams Get Down Saturday Night och Talking Heads This Must Be the Place. Det är futuristisk rymddiscofunk.

Bubblare:

50 Cent feat. Kendrick Lamar – We On
1999 – Bedrövad
Action Bronson – 9.24.13
Action Bronson – Strictly For My Jeepz
Action Bronson – No Time
Action Bronson – Alligator
ASAP Rocky – Fashion Killa
Big Sean – Nothing is Stopping You
RA The Rugged Man – Bang Boogie
Charlie XCX – You (Ha Ha Ha) (Av videon att döma borde den varit soundtrack till spring breakers.
Hiatus Kaiyote feat. Q-Tip – Nakamarra
Jhené Aiko feat. Vince Staples – The Vapors
Ison & Fille feat. Natty Silver – Vår sida av stan
Mack Beats feat. Mohammed Ali – Tre legender
Mack Beats & JaQe – I centrum
Stor feat. Seinabo Sey – Lite kärlek
Stor – Idiot (min broder)
Stor feat. Linda Pira – Psycho
Sampha – Can’t Get Close
Gold Panda – Reprise (T_ Hemingway Remix)
The-Dream – IV Play
Kelela – Cut 4 You
ASAP Rocky – 1Train
Pusha T – Numbers on the Board
Thundercat – Oh Sheit It’s X
YG – My Nigga
Drake – Started from the Bottom
Linda Pira – Bäng Bäng
Shlohmo feat. Jeremih – Bo Peep (Do U Right)
Rhye – 3 Days
Abidaz – Benägen
Abidaz – Lucida drömmar
Abidaz – Nitti5
Kanye West – New Slaves
Kanye West – Blood on the Leaves
John Legend feat. Rick Ross – Who Do We Think We Are?
Newtimers – Waterfall Sky
The Bullitts – World Inside Your Rainbow
J. Cole – Power Trip
TLC – Meant to Be

 

Från New Orleans ghetto till brittisk adel – hiphopens konstigaste såpopera

Amat Levin 12:43 18 Dec 2013



Ni som har läst den här bloggen länge vet att jag har en (överdriven?) fascination för den underlige New Orleans-rapparen Jay Electronica. Och när jag gästade Vad blir det för rap? i somras nämnde jag något som jag glömde följa upp.

Vet du inte vem Jay Electronica är? Helt förståeligt, här kommer en snabbgenomgång (ni andra kan hoppa fram i texten).

----------

  • 2007: Inspirerad av filmen The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, släppte han fyra verser fördelade över 15 minuter, som alla byggde på Jon Brions soundtrack till samma film. Utan trummor, med ämnen som hjärtesorg och sökande, och med en total avsaknad av marknadsföring laddade ändå 50 000 personer ner projektet under den första månaden via Jay Electronicas MySpace. Det lät som ingenting annat inom hiphop.
     
  • 2008: Med en växande hype började oklara ep:s och mixtapes cirkulera under namnen Style Wars och What the Fuck Is a Jay Electronica.
     
  • 2009: Tillsammans med mästerproducenten Just Blaze släppte han singlarna Exhibit A och Exhibit C (2009 års bästa raplåt?), samt bjöd på några fantastiska gästverser – bland annat på Reflection Eternals Just Begun. 2010 såg ut att bli hans år.
     
  • 2010: Diddy gästade på en av hans låtar och flörtade öppet med att signa honom. Istället skrev Jay Electronica i november på för Jay-Z:s Roc Nation. Han bjöd även på två spektakulära gästspel – Curren$ys The Day och The Bullitts Close Your Eyes. 2011 såg ut att bli hans år.
     
  • 2011-2013: Förutom några, visserligen väldigt bra, enskilda låtsläpp och löften om att debutalbumet antingen är färdigt eller ska komma ”real soon”, hände inget.

----------

Okej. Jay Electronica hade under många år ett rätt publikt förhållande med Erykah Badu, som bland annat inspirerade den här. Men mer och mer började han tillbringa tid i London under 2011, där han blev vän med den brittiske finansmannen Ben Goldsmith och hans fru Kate Emma Rothschild, arvtagerska till Amschel Rothschild och medlem i den anrika familjen.


Giftermålet mellan Ben Goldsmith och Kate Rothschild, 2003.

Men 2012 gick Ben Goldsmith på en Twitter-rant där han anklagade Kate Rothschild, som han varit gift med i nio år, för otrohet. Han hade hittat en sms-konversation i hennes telefon där det framgick att hon haft en affär med Jay Electronica. Tydligen ska Ben ha gett henne örfil och sparkat en leksak på henne och den engelska skvallrepressen jublade för det som skulle kommat att kallas för ”The Twitter Divorce”. Jay Electronica hjälpte till genom att, enligt officiella uppgifter, Facebook-likea bilder på Kate samt twittra ”Stop acting like a bitch” till Ben.

I april 2013 gick skilsmässan igenom och Jay Electronica och Kate Rothschild kunde göra sitt förhållande officiellt. Sedan dess har han minglat med ”eliten”, åkt helikopter med Kate och, tillsammans med brittisk adel, besökt den årliga dansen på Guinnes-familjens herrgård i Wiltshire bärandes t-shirt och en Nike-hoodie. Och nu varvar brittisk press rapporter om att Kate Rothschild och Jay Electronica planerar ett bröllop, med uppgifter om att hon är förbannad på honom för att han är ”för nära vän” med den 21-åriga supermodellen Cara Delevingne.


Rätt nöjd med livet.

Jag förstår ingenting. Men det blev plötsligt åh så uppenbart varför debutalbumet fortsätter dröja. 

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Årets rapvers!

Amat Levin 08:58 13 Aug 2013

HerreGUUUD! I natt släppte Big Sean Control, tillsammans med Kendrick Lamar och min man crush Jay Electronica. Big Sean twittrade själv om att låten inte kommer med på hans nya skiva Hall of Fame, som släpps den 27 augusti, eftersom de inte lyckats få tillstånd att använda samplingen, men… det känns som att den verkliga anledningen är att han blev fullkomligt slaktad av Kendrick Lamar på sin egen låt. Haha, det är i alla fall vad alla YouTube-kommentarer spekulerar kring. Lamars vers KAN vara årets hittills bästa.

I heard the barbershops be in great debates all the time
Bout who's the best MC? Kendrick, Jigga and Nas
Eminem, Andre 3000, the rest of yall
New niggas just new niggas, don't get involved
And I ain't rockin no more designer shit
White T’s and Nike Cortez, this is red Corvettes anonymous
I'm usually homeboys with the same niggas I'm rhymin' wit
But this is hip hop and them niggas should know what time it is
And that goes for Jermaine Cole, Big KRIT, Wale
Pusha T, Meek Millz, A$AP Rocky, Drake
Big Sean, Jay Electron', Tyler, Mac Miller
I got love for you all but I'm tryna murder you niggas
Tryna make sure your core fans never heard of you niggas
They dont wanna hear not one more noun or verb from you niggas
What is competition? I'm tryna raise the bar high
Who tryna jump and get it? You better off tryna skydive
Out the exit window of 5 G5’s with 5 grand
With your granddad as the pilot he drunk as fuck tryna land
With the hand full of arthritis and popping prosthetic leg
Bumpin Pac in the cockpit so the shit that pops in his head
Is an option of violence, someone heard the stewardess said
That your parachute is a latex condom hooked to a dread

---------------------------------------------------

Till och med Big Sean var rätt bra. Och låt oss inte glömma Jay Electronicas vers – den var också fantastisk. Hans röst var dock inte lika hype, vilket gör det svårt att följa Kendrick.

---------------------------------------------------

Haha, älskar folks trollande på Twitter nu:





 

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

"The earth rotates like a ferris wheel, we all just sit still"

Amat Levin 10:41 28 Jun 2013



The Bullitts har återigen anlitat Jay Electronica, denna gång på Murder Death Kill som tydligen ska vara med på The Bullitts debutalbum. Förra låten de gjorde tillsammans, ett spår som finns med på soundtracket till kommande westernfilmen They Die By Dawn hade en episk Electronica-vers och den här gör mig inte heller besviken. Älskar när beatet switchar i slutet!

Av någon anledning går det inte att embedda låten, så ni får lyssna här.

0 Kommentera Läs mer

They die by dawn

Amat Levin 18:32 22 Mar 2013


Jeymes Samuel, Lucy Liu, Idris Elba & Jay Electronica.

Jag har skrivit om brittiska The Bullitts tidigare (bland annat här) som frontas av Jeymes Samuel och med lite hjälp av Lucy Liu och Jay Electronica gjorde en av 2011 års bästa låtar. Nu har alla tre återförenats, fått förstärkning av Yasiin Bey (Mos Def) och släppt en ny låt, som är den första singeln från They Die By Dawn and Other Short Stories (släpps i sommar) som ackompanjerar Samuels kortfilmswestern.

Och Jay Electronica dödar som vanligt. Har väntat så pass länge på hans album att jag skulle begå ett brott (i alla fall ett ringa) för att få ha det i handen.

0 Kommentera Läs mer

Den tiden igen

Amat Levin 17:10 3 Dec 2012

2 Visa kommentarer (2) Läs mer

Act II

Amat Levin 11:50 25 Jun 2012

thehandeling

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Jay Elec for the majors

Amat Levin 14:03 13 Nov 2010

Igår stod min favorit Jay Electronica för ett par kryptiska tweets. En ny låt? Ett datum för albumet? Nej, han utannonserade att han blivit signad av Jay-Z till Roc Nation. STOR överaskning. För någon som har följt Jay Electronica sedan han började släppa okonventionella låtar runt 2006/2007 är detta otroligt kul - nu kommer han definitivt att släppa en fullängdare och med ett skivbolag i ryggen kan hans musik spridas ytterligare.

Hoppas bara inte faktumet att han nu ligger på en major gör att han måste anpassa sin stil. Jay-Z har lovat att så inte kommer att vara fallet och Jay Electronica själv sa att han i kontraktet blivit utlovad den frihet han kräver. Någonstans har Diddy, som har försökt signa Jay i ett år, ett raseriutbrott. Whatever.

Klipp från utannonseringen nedan:

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Amat Levin

Amat Levin är en 28-årig journalist och är före detta chefredaktör och ansvarig utgivare på Nöjesguiden. Denna blogg är numera inaktiv, men han kan höras på The Power Meeting Podcast.
 
Best of Amat:

Intervjuer

Seinabo Sey sprider sina vingar

Den anonyma världsmästaren

Nöjesguiden <3 Alexandra Pascalidou

Linda Pira: Matriarken levererar

George Scott har funnit ro

Kung Abidaz mot alla

Lilla Namo tar över i egen takt

Mack Beats står i centrum

Stor lever drömmen

Rikard "Skizz" Bizzi har hittat hem

Petter börjar om

Kendrick Lamar är hiphopens framtida kung

RZA fortsätter expandera

Reportage

Krogpersonalen avslöjar

Nybörjarens guide till Illuminati

Var ska vi bo?

När sex gör ont

Den tysta cannabisdebatten

Blogginlägg

7 ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet

"Jag är färgblind!" Grattis – eller?"

Rasism och En oväntad vänskap

Om svartingar, fotboll och varför man inte behöver krångla till det

En studie i dålig smak

De 21 bästa Chappelle’s Show-klippen

Hiphopens 10 bästa ”uh”

Neger eller choklad?

Nöjesguidens kommentarsfält just nu

Om reklam och omöjliga kroppsideal

Naturens största douchebag

8 anledningar till att älska apor

Påminn mig att aldrig skaffa hund

Ett besök i könsrollernas högborg

Amy, Amy, Amy

Om #stopkony och retweetandet

Är världen redo för en svart James Bond?

2012 års 50 bästa låtar

"Om du blir för full får du räkna med att bli våldtagen"

Amat når du direkt på amat.levin@nojesguiden.se

Sugen på att RSS:a Amats blogg? Klicka här.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla