Precis som förra året har jag fått för mig att göra en massiv lista över årets 50 bästa låtar. Det som kännetecknar årets lista är att mycket svensk rap är med (på grund av det historiska svenska rapåret) och att många låtar från samma album är med, vilket jag antar betyder att jag gillade fler hela album i år i jämförelse med förra då listan bestod av fler enskilda låtar. 

Det är så klart vanskligt att rangordna låtar på det här sättet, men jag gjorde ett försök. Och det var verkligen inte meningen att inlägget skulle bli så här långt, men jag fick någon slags flipp igår natt och kunde inte sluta. En medalj kommer på posten till alla som orkar ta sig igenom det. Hela listan (förutom de låtar som av olika anledningar inte finns på Spotify) finns här.

50. Lilla Namo feat. Linnea Henriksson & JaQe – Alla fel på samma gång

”Det är betong och allt det där kompis, dom önskar att dom visste/Men är glada att dom inte bott i höghus hela livet.”

När jag intervjuade Lilla Namo i somras var det den här låten som låg till grund för vad mycket av samtalet kom att handla om. Ett år efter genombrotten med Haffa guzz släppte Lilla Namo äntligen sin debut-EP och det bästa spåret var Alla fel på samma gång – ett långfinger till den förortsromantik som kan urskiljas i samhället i stort, och på tidningsredaktioner med bristande mångfald i synnerhet. Dessutom bjuder JaQe på en av årets bästa gästverser.

49. Arctic Monkeys – I Wanna Be Yours

Ibland vill man bara lyssna på musik som gör en ledsen. Och Arctic Monkeys I Wanna Be Yours, som bygger på en dikt av John Cooper Clarke, gör jobbet. Hela låten är symbolisk för skivan i stort som till skillnad från tidigare låter sig inspireras av hiphopens trummaskiner.

48. Rikard ”Skizz” Bizzi – Kapitel 15-27 (Botkyrka)

Precis som Lilla Namo säger sig Rikard ”Skizz” Bizzi vara trött på förortsromantik, något han inleder Kapitel 15-27 med att klargöra. Men medan Lilla Namo mer fokuserade på de som bor i förorter och de som tittar in, väljer Rikard ”Skizz” Bizzi att måla upp grådystra bilder av förorternas vardagsproblem och effekterna de får på invånarna, samtidigt som den klassiska skolramsan ”Botkyrka, vilken underbar plats du är!” samplas i bakgrunden. I ett omvandlingsår för Rikard ”Skizz” Bizzi var Kapitel 15-27 (Botkyrka) den bästa blandningen av Stockholmssyndromets knarkiga beats och Kärlek, funk & solidaritets hoppfullhet och mognad.

47. Seinabo Sey – Younger

Ibland kan ett par bra öppningsrader göra hela skillnaden. De flesta av oss hade ”bara” hört Seinabo Sey köra bakom andra artister, men när hon introducerade sig själv som huvudakt över ett syntigt organ var vi många som fastnade vid hennes, i brist på bättre ord, vuxna röst. Jag insåg plötsligt hur mycket jag har saknat sångare som inte sjunger med bebisröst. Den låter som att hon har levt ett helt liv och sjunger utifrån egen erfarenhet. Och samplingen i refrängen gör det hela till en självklar hit.

46. Kelela – Bank Head

Hennes debutalbum var ett lyckat bevis på att r’n’b inte måste låta mjukt. På Bank Head kombinerade hon de rappa trummorna med en röst som får mig att tänka på svävande moln.

45. ATU – You Wanna

Vet ungefär ingenting om ATU förutom att den reverbiga sången och det fina plingandet skapar ett perfekt stycke modern elektronisk r’n’b.  

44. Ciara – Body Party

Det här är egentligen ingen nyskapande Ciara-låt. Men ingen är bättre på att göra just den här typen av sängkammar-r’n’b just nu.

43. Pusha T – S.N.I.T.C.H.

Klassisk storytelling, den bästa rappen om avlyssning sedan The Firms Phone Tap och en magisk hihat som jag, när den går som snabbast, blev förälskad i.


42. Kanye West – Bound 2

Det enda spåret på annars medelmåttiga Yeezus som inte känns som att den är gjord för att stöta bort lyssnaren. Beatet är College Dropout-Kanye doppat i 2013-färg och att det är en kärlekslåt vars text inte låter så (traditionellt) kärleksfull gör att den sticker ut.

41. Rhye – The Fall

Första gången jag hörde Rhye trodde jag att det var Sade som sjöng. Sedan att det var en kvinna som LÄT som Sade som sjöng. Sedan insåg jag att sångaren är en man. Det androgyna inslaget i Rhye är otroligt uppfriskande i en värld där lyssnarens uppfattning om sångaren påverkas så starkt av vilket kön hen tillhör. The Fall är silkeslen pianopop.

40. Lady Gaga feat. R. Kelly – Do What U Want

Jag tror inte ens att jag lyssnade på låten första gången jag hörde den. Jag var för upptagen med att bevittna det katastrofala uppträdandet på Saturday Night Live. Lyckligtvis repade sig duon med ett extremt bra framträdande på American Music Awards några dagar senare. Jag älskar åttiotalsproduktionen, Lady Gagas skriksång och inledningen på den andra versen, även om jag från och med decembers Village Voice-intervju aldrig kommer att kunna nämna R. Kelly utan att samtidigt rekommendera det här och här som läsning.

39. Drake feat. Sampha – Too Much

Drake delar med sig av sina bästa livsråd och visar ännu en gång att han är en väldigt bra rappare med ett flow som kan mäta sig med de flesta. Men låten ägs helt av Sampha, vars sorgsna röst tar över refrängen och ekar genom verserna. 

38. Janelle Monaé feat. Solange – Electric Lady

Electric Lady hade med sitt soulfunkiga driv, självklara melodier och typiskt OutKast-iga blåsarrangemang passat utmärkt på Andre 3000:s The Love Below. Med tanke på att det är min favoritskiva från nollnolltalet är det ett rätt fint omdöme.

37. Jordan Bratton – The Grey

Allt jag vet om Jordan Bratton är att han är från New York, producerar all sin musik själv och påminner om Frank Ocean. Jag vet även att han har skapat denna elektroniska r’n’b-dröm som ingen borde missa.

36. Tokimonsta feat. MNDR – Go With It

Los Angeles-producenten Tokimonsta hör till en av världens mest intressanta. Efter att ha anslutit till Flying Lotus skivbolag Brainfeeder (som även huserar Thundercat, en annan favorit) släppte hos sin debut 2010. I år återvände hon med ett nytt album där hon på Go With It fick hjälp av MNDR:s Amanda Warner. Med influenser från mängder av olika genrer och den starka sången är det skivans bästa spår.


35. Jhené Aiko feat. Kendrick Lamar – Stay Ready

Jhené Aiko och hennes debut-EP Sail Out var en av årets stora positiva överraskningar. Stay Ready inleds som en rätt traditionell slow jam, men övergår sedan i rap innan sången kommer tillbaka och låten blir allmänt mer weedad och screwad ju längre den fortlöper. Den är nyskapande i all sin enkelhet och förväntningarna är höga på Aiko inför 2014.


34. Justin Timberlake feat. Dress On – Dress On

Den här har ett av årets bästa intron. Synten, andetagen och Justin Timberlakes röst som efter ett par sekunder får sällskap av 2013 års fetaste bas. Dress On hade varit ännu högre upp på listan om det inte var för refrängen, där låten tappar energin, och den extremt onödiga rappen på slutet.

33. Stor – När man é liten vill man vara stor…

Kaxig, talangfull och uppbackad av Dogge-samplingar och ett bra Salazar Brothers-beat skrev Stor ett brinnande svar till alla tvivlare, nejsägare och hatare. Massa pluspoäng för ett lyckat skit i outrot (ett av många sådana på Shere Khan XIII). Undra om man kan programmera så att den här börjar spelas varje gång någon hatkommenterar på Nöjesguiden.

32. Tamar Braxton – All the Way Home

Efter att hennes solodebut floppade år 2000 droppades Tamar Braxton från sitt skivbolag. Men 13 år senare gjorde hon comeback, först via reality showen Braxton Family Values och sedan via välgjorda albumet Love and War. Bästa låten var All the Way Home där hon visade hon att hon behärksar modern r’n’b bättre än många av sina yngre kollegor och undanröjde alla funderingar om att hon skulle vara en ny Dannii Minouge.

31. Big Sean feat. Kendrick Lamar & Jay Electronica – Control

Årets mest omtalade raplåt. Bra verser från Big Sean och Jay Electronica överskuggades totalt av Kendrick Lamars utmaning till ungefär hela rapeliten. En av hiphophistoriens bästa och mest självsäkra verser, som även fick uppemot 20 rappare att spela in svar. Inga var dock lika bra som originalet.

30. K-Ci & JoJo – Knock It Off

Nittiotalsduons comeback verkar inte ha skapat särskilt stora ringar på vattnet, men jag älskar K-Ci & JoJos härjade röster på detta klassiska r’n’b-spår. Jag kanske bara är nostalgisk.


29. Beyoncé – Rocket

”Let me sit this aaaaaass on you”, sjunger Beyoncé. Sedan gör hon en Untitled (How Does It Feel) för tiotalet. Behövs inte mer än så.  

28. Abidaz – Livstid

Dimman/vill kan/vill fram/bim bam/finkan/min chans/ingenting fanns/häromkring trams/real man/pinsamt/finns guns/chill fan/fil. kand./still am/pimp hand/. Där har ni orden Abidaz använder i sin dubbelrimsbuffé på andra versen på Livstid. Den hiphopgubbigaste låten på skivan, komplett med cuts och allt, är också en av de starkast lysande och sammanfattar Abidaz rapstil kanske bäst av alla. Rimmen hade inte fått godkänt av en svenskalärare, men framförs med en sådan tyngd att de är omöjliga att ifrågasätta.

27. Phosphorescent – Song for Zula

Matthew Houck förlorade både sin studio och sin tjej när han turnerade alldeles för länge med sin förra skiva. Nedslagen spelade han inte in musik på ett helt år. Men sedan återvände han med Muchacho och Song For Zula där han trängs med ekande trummor, och blödande stråkar. En av årets vackraste låtar. 

26. Rhye – Last Dance

Jag blev nog såld redan vid samplingen av Curtis Mayfields Tripping Out. Men Rhye lyckas göra sin egen tolkning, en inte helt lätt bedrift när man försöker närma sig ett redan så perfekt material, och jag kan lyssna på Mike Milosh mjuka sång i timmar.

25. Common feat. Cocaine 80’s – Congratulations

En låt om det bitterljuva i att se sin bästa kompis gifta sig med en kvinna man vet är dålig för honom. Gitarren låter som en ledsen solnedgång och temat får mig att tänka på låten som ett svar till Kanye Wests White Dress.

24. The Bullitts feat. Jay Electronica, Lucy Liu – Murder Death Kill

Jag har ingen som helst aning om i vilket fack The Bullitts (en favorit i den här bloggen) ska placeras i. Och det är det som är charmen. Konstig stämsång? Gästvers från den annars så skygge Jay Electronica? Stämningssättande intro från Lucy Liu? Murder Death Kill låter som om cowboys i gamla westernfilmer skulle lyssna på hiphop.

23. Pusha T – Nosetalgia

Ännu en fantastisk berättad historia om de dubbla sidorna av drogvärlden. På den ena, Pusha T som rappar utifrån en kokainlangares ögon, på den andra Kendrick Lamar som rappar från synvinkeln av ett barn som får se sin pappa snorta drogerna Pusha T säljer. Det är en bedrift att det trasiga beatet kan låta så ”helt” trots sin ovanligt avskalade natur.

22. Thundercat – Heartbreaks + Setbacks

När han uppträdde på Lydmar i Stockholm i somras slarvade han bort setet med ett visserligen väldigt imponerande men alldeles för långt jammande med sitt band. I musikstudions ramar hålls han dock i schack och kunde demonstrera varför han inte bara är en magiker med basen utan också har talang för drömsk sång om längtande, förhoppningar och besvikelser.

21. MØ feat. Diplo – XXX 88

Danska 17-åringen (!?) MØ inledde att samarbete med Diplo för att leverera detta aggressiva och pulserande popmonster. Om hon är så här bra redan nu? Hjälp.

20. Beyoncé – Partition

Den här basen är allt.


19. Mack Beats feat. Julia Spada – Lägg dig ner

Blir alltid lika imponerad av Julia Spadas snabba falsettsång som på sina ställen övergår i något slags raptempo. En av de bästa svenska sångprestationerna i år och med en väldigt bra text som grund.

18. Jay Z – Somewhereinamerica

Jag ÄLSKAR de sällsynta gånger Jay Z vågar bli politiskt. 2011 gjorde han det genom att prata om våld mellan unga svarta och hur svarta blir allt sällsyntare ju närmre toppen han kommer, på mästerliga Murder to Excellence. 2013 gjorde han det genom att ta upp det paradoxala i att svarta (även rika) är fortsatt diskriminerade i USA samtidigt som amerikaner fortsätter att omfamna afroamerikansk kultur (i sig inte ett nytt fenoment) – därav Miley Cyrus-shout outen.

17. Mapei – Don’t Wait

SOM folk hade väntat på en rapcomeback från Mapei. Så återvände hon och… sjöng. Men vad gör det när hon gör det så här pass bra? Vill ge en stor applåd till de dubbla rösterna i verserna.


16. Abidaz – Kvalitet & kvantitet

Jag upptäckte Kvalitet & kvantitet när jag fick en förhandsvisning av videon skickad till mig. Första halvan utgjordes av spökliga, och också väldigt bra, Benägen. Men precis när jag var på väg att deppa ihop bröt en smattrande trumvirvel in i sällskap av ett triumferande blås. Och sedan promenerade Abidaz runt med en kamel i Hagalund. Klart jag älskade det.

15. Janelle Monaé feat. Miguel – Primetime

Janelle Monaé passionerade duett med Miguel bjuder på en av årets bästa refränger, komplett med elgitarrer, körmattor och ett instrument jag inte riktigt kan identifiera (1:28 in). Som att lyssna på en ung, kvinnlig Prince.

14. Jay Z feat. Rick Ross – Fuckwithmeyouknowigotit

”I just landed in Europe, nigga!” Det är definitivt topp 10 mest obildade öppningsraderna i hiphophistorien, och konkurrensen är stenhård. Liksom, VAR i Europa? Haha. Varför jag och andra gillar Rick Ross så mycket förblir en gåta omöjlig att lösa. Men Fuckwithmeyouknowigotit, med sin tjatiga men beroendeframkallande refräng, har lyft alla klubbkvällar under året och utgjorde soundtracket till en kryssning (inga följdfrågor) jag var på i september. Det kommer man långt på.

13. Abidaz feat. Cherie – En dag

Den som inte blir känslosam av Abidaz brev till sin dotter har inget hjärta.

12. Beyoncé – Blow

Det här låter som något som Michael Jackson hade kunnat sjunga på 1979, även om han aldrig hade vågat framföra en sån här ”vågad” text. Det är så klart ett fantastiskt betyg. Jag älskar den här nya utmanande och mer personliga Beyoncé.

11. A$AP Ferg feat. A$AP Rocky – Shabba

Ni börjar kanske förstå grejen. Jag har svårt för de här klubblåtarna om jag inte hör dem i rätt element. Men med två verser visade A$AP Ferg att han både är kapabel att förstöra nattklubbarnas ljudsystem och utmana A$AP Rocky om vem i gruppen som ska springa sista sträckan med stafettpinnen.

10. JaQe – Oprah

En låt som jag i ärlighetens namn ogillade när jag hörde den för första gången via sunkiga hörlurar på redaktionen. Synten var liksom för enerverande ihärdig. Det var först när jag var ute och hörde den spelas som jag insåg vilket klubbmästerverk Oprah är. JaQe rappar med en sådan outtröttlig energi, har skrivit en text fullproppad av hooks och låten påminner om en ständigt stegrande refräng. Kan knappt komma på ett bättre betyg.

9. Abidaz – Game Over/Migos feat. Drake – Versace (Remix)

Fegar ur här och väljer både Migos Versace (Remix) och Abidaz remix på samma låt, kallad Game Over. Det gör jag för att spårets verkliga stjärna är beatet, även om både Drakes och Abidaz verser hör till årets absolut bästa.


8. Ace Hood feat. Future & Rick Ross – Bugatti

Ännu en av dessa låtar jag inte förstod grejen med förrän jag hörde den spelas ute. Men testa själv att befinna dig i en folkmassa när refrängen slår till – du kommer garanterat spilla din drink/göra illa dig. Den utgjorde soundtracket till det väldigt lyckade Hotell Nöjesguiden på Way Out West och hade mycket att göra med det som Mack Beats refererade till som Livets Fest.

7. Justin Timberlake – Strawberry Bubblegum

”It was such a mellow, mellow, mellow, mellow, mellow, melloooooow day.” Herregud, vad jag har spelat det introt många gånger i år. Men till skillnad från Dress On följs det upp av verser, bryggor och refränger så bra att man till och med kan bortse från de lökiga Strawberry Bubblegum/Blueberry Lollipop/könsorgan-liknelserna.

6. Beyoncé feat. Chimamanda Ngozi Adichie – Flawless

Det är så ofattbart mäktigt att Beyoncé stoppar in ett feministiskt brandtal från Chimamanda Ngozi Adichie som separerar de båda halvorna av Flawless. Det är exakt såna ställningstaganden jag älskar när våra största artister tar. De med störst röst måste våga/kunna skrika ifrån ibland. Hon gör sig verkligen bra när hon låter så här arg. Sen är Flawless som låt något av det hårdaste Beyoncé någonsin har gjort, med en fenomenal video och koreografi.


5. Rhye – Open

Den sparsmakade basen? De ledsna men ändå längtande melodierna? Och den där jävla rösten? För att citera John C. Reilly i Step Brothers: ”That is the voice of an angel. I can’t even make eye contact with you right now. Your voice is like a combination of Fergie and Jesus.”. En av årets finaste kärlekslåtar.

4. Drake – Hold On, We’re Going Home

När Drake gjorde Hold On, We’re Going Home siktade han och producenterna på ett Quincy Jones/Michael Jackson-sound, inte för att de trodde att de skulle kunna göra något lika bra, utan för att de ville ha en låt utan rap som kunde spelas på bröllop om tio år. Och de lyckades. Hold On, We’re Going Home låter tidlös, men kommer för alltid att påminna mig om 2013.

3. Abidaz – Röd, blå, grön

Jag förstod att Abidaz hade något speciellt på gång när jag hörde honom spela den på sitt första uppträdande på flera år på Nöjesguidens smygläsning i början av sommaren. Stress har producerat ett beat hårt som betong och Abidaz flowar som en gud över det. Den lyckas med konststycket att prata om det hårda livet på Stockholms bakgator, samtidigt som det är en klubblåt, samtidigt som den får en att vara stolt över att bo på någon av huvudstadens tunnelbanelinjer. Jag har till och med sett folk som inte kan svenska gå loss till den här. Så universell är Abidaz charm. 

2. Beyoncé feat. Jay Z – Drunk in Love

Beyoncé är vår största artist just nu och har snart ett oräkneligt antal hits. Jag har dock alltid uppfattat henne som lite tillrättalagd. FÖR perfekt liksom, vilket särskilt har skinit igenom i intervjuer (jämför bara med hennes syster Solange, som hela tiden spottar ur sig lite vadsomhelst). Men hennes nya skiva, som hon chockade världen med att släppa helt utan förvarning, är inte bara en historisk kommersiell och marknadsföringsmässig succé, utan också en inblick i den ”riktiga” Beyoncé. Drunk in Love är i stort sett en redogörelse för hur hon och Jay Z har sex, vilket en del av mig upplever som FÖR personligt (haha), men som ändå funkar. Det är en otrolig låt som går att spela i alla möjliga sammanhang och som blandar ett luftigt men ändå tungt beat, rå sång och en svinbra andra vers av Beyoncé där hon mer eller mindre rappar fram sången. Efter Flawless och Drunk in Love skulle jag faktiskt inte banga på ett rapalbum från Beyoncé

1. Daft Punk feat. Pharrell Williams – Get Lucky

Det svåra med att göra sådana här listor är att man med ganska stor sannolikhet har hunnit spela sönder de bästa låtarna när det är dags att sammanfatta året. Jag försöker bortse från det nu. Det är ungefär samma som att jag tycker att det känns tjatigt när en dj spelar Michael Jackson ute, trots att ett stort antal MJ-låtar skulle inneha topplaceringarna om jag under pistolhot tvingades lista världens bästa låtar någonsin. Men nog om det. För när Daft Punk i april, efter en oerhört tröttsam PR-kampanj, till slut släppte Get Lucky var den värld all hype. Den frenetiska gitarren, studsande basen och Pharrells röst dominerade sedan hela sommaren i stora delar av världen. Det är inte en lika självklar vinnare som förra årets Get Free, men jag har spelat den pinsamt många gångar och den får mig fortfarande på bra humör. Den påminner om odödliga klassiker som Oliver Cheathams Get Down Saturday Night och Talking Heads This Must Be the Place. Det är futuristisk rymddiscofunk.

Bubblare:

50 Cent feat. Kendrick Lamar – We On
1999 – Bedrövad
Action Bronson – 9.24.13
Action Bronson – Strictly For My Jeepz
Action Bronson – No Time
Action Bronson – Alligator
ASAP Rocky – Fashion Killa
Big Sean – Nothing is Stopping You
RA The Rugged Man – Bang Boogie
Charlie XCX – You (Ha Ha Ha) (Av videon att döma borde den varit soundtrack till spring breakers.
Hiatus Kaiyote feat. Q-Tip – Nakamarra
Jhené Aiko feat. Vince Staples – The Vapors
Ison & Fille feat. Natty Silver – Vår sida av stan
Mack Beats feat. Mohammed Ali – Tre legender
Mack Beats & JaQe – I centrum
Stor feat. Seinabo Sey – Lite kärlek
Stor – Idiot (min broder)
Stor feat. Linda Pira – Psycho
Sampha – Can’t Get Close
Gold Panda – Reprise (T_ Hemingway Remix)
The-Dream – IV Play
Kelela – Cut 4 You
ASAP Rocky – 1Train
Pusha T – Numbers on the Board
Thundercat – Oh Sheit It’s X
YG – My Nigga
Drake – Started from the Bottom
Linda Pira – Bäng Bäng
Shlohmo feat. Jeremih – Bo Peep (Do U Right)
Rhye – 3 Days
Abidaz – Benägen
Abidaz – Lucida drömmar
Abidaz – Nitti5
Kanye West – New Slaves
Kanye West – Blood on the Leaves
John Legend feat. Rick Ross – Who Do We Think We Are?
Newtimers – Waterfall Sky
The Bullitts – World Inside Your Rainbow
J. Cole – Power Trip
TLC – Meant to Be

 

50. The Left – The Melody
En rätt standardiserad text, men samplingen av Freda Paynes A Song For You gör The Melody till en av årets bästa beats.


49. Alicia Keys – Fire We Make
Den bästa låten från Alicia Keys annars rätt mediokra Girl on Fire. En fin duett som mest påminner oss om varför vi behöver mer musik från Maxwell.


48. Raekwon – A Pinebox Story
Ännu en av Raekwons klassiska kriminalromaner. Men den verkliga vinnaren är producenten 9th Wonder, och den här listans andra fantastiska sampling av en Freda Payne-låt, denna gång Suddenly It's Yesterday.


47. Schoolboy Q – Hands on the Wheel
Sacrilegious är mer unik, men Hands on the Wheel är ett bättre exempel på hiphopens växande förmåga att se utanför soul, funk och jazz för sina samplingar. Schoolboy Q, den första av tre Black Hippy-medlemmar att slå sig in på min lista, kan ibland låta generisk, men när han får till det – se upp!


46. Gotye – Somebody That I Used to Know
Somebody That I Used to Know släpptes egentligen förra året, men hittade inte utanför Australien och Nya Zealand förrän 2012. Jag vet inte ens varför jag gillar den, introt är enerverande i sin trallvänlighet och melodierna blir stundtals alldeles för lekfulla. Men videon kräver ens uppmärksamhet och refrängens igenkänningsfaktor är hög för alla som någonsin har gjort slut.


45. Future – Turn on the Lights
Basiga kicks, snabba hihats, fulsnygg sång, syntar och autotune – Future känns som det naturliga hopkoket av hiphopens alla trender de senaste åren. Ibland blir det lite för mycket av en gimmick för mig, men på Turn on the Lights flyter allt ihop perfekt, och hans stundtals obegripliga sång och kalla rösteffekter blir ett perfekt komplement till hans vilsna letande efter sin drömkvinna.


44. El Perro Del Mar – Home is to Feel Like That
Change of Heart var min favoritlåt från El Perro Del Mars senaste skiva, därför blev jag glad att hennes Pale Fire kändes besläktad med den. På Home is to Feel Like That är tempot högt, synten snudd på irriterande i mitt ansikte och basen höjdpunkten. Den enkla sången är perfekt ovanpå.


43. Sam Flax – Child of Glass
Flummigt, avdomnat och åttiotal är bara några ord som poppar upp i mitt huvud när jag hör Child of Glass. Jag vet inte mycket om Sam Flax, annat än att Child of Glass fortsätter att bli bättre för varje lyssning.


42. M.I.A. – Bad Girls
Som den naturliga fortsättningen på Paper Planes – ännu en anthem som får en att vilja kross en ruta… eller i alla fall skrika högt medan man likear någon välgörenhetsgrej på Facebook. Lyftes ytterligare av videon, som var en av årets bästa.


41. Friends –  A Thing Like This
Läser man den här listan blir det uppenbart att jag är tokig i basar. Det är mitt favoritinstrument, det som kanske inte utmärker sig direkt, men som växer på en i ens undermedvetna tills det blir omöjligt att bortse från den. A Thing Like This påminner om Talking Heads This Must Be The Place i sättet den fångar mig med sin bas på.


40. First Aid Kit – Emmylou
När jag såg First Aid Kit på Popaganda 2010 fastnade jag inte för låtarna, men slogs av deras säkra röster och vackra stämsång. Med deras andra album växte de ytterligare och på Emmylou hittas några av årets bästa melodier.


39. Nas – Stay
Tillsammans med Kanye West har No.ID redan samplat L.A. Carnivals Seven Steps to Nowhere för en rätt fet låt till CyHi Da Prynce. Men han gillade den så pass mycket att han använde den igen. Den här gången lät han dock saxofonen få flyta fritt och tog bort trummorna för att ge plats åt Nas utforskande av förhållandet mellan skönhet och ytlighet, och det beroende hat framkallar.


38. Toni Holgersson – Svärmar av fåglar
Toni Holgersson tog hjälp av sin son Dante, som gjorde en av förra årets bästa svenska soullåtar, för att skapa en av 2012 års bästa svenska soullåtar. Modern och klassisk på samma gång och en av de finaste låtarna på svenska jag har hört på mycket länge.


37. The Recipe
När jag upptäckte Kendrick Lamar förra året blev jag direkt kär i hans intelligenta rap, men samtidigt övertygad om att hans stil var för krånglig för att han skulle slå som mainstreamartist. Enter Dr. Dres välsignelse, Scoop DeVilles Twin Sister-sampling och Kendricks hyllning till kvinnor, weed och LA. Det här var precis den topplisteskjuts som Kendrick behövde för att han skulle få förtroende att skapa sitt debutalbum i fred.


36. Jessie Ware – Running
Debuterande Jessie Ware stod för årets bästa mix av r'n'b och pop. Det bästa exemplet är kanske klubbiga Running.


35. John Cale – Mary
Jag har varit svag för John Cale ända sedan jag upptäckte Dying on the Vine för en massa år sedan. Mary är hans, i mitt tycke, bästa låt sedan dess, en sentimental och mörk låt som förstärks ytterligare av det subtila filtret på hans röst.


34. BJ The Chicago Kid – The Big Payback
Årets bästa albumdebut på r'n'b-himmelen stod underskattade BJ The Chicago Kid för. Med en återgång till mitten av nittiottalets soulsound lät han syntarna stå i bakgrunden och sin D'Angelo-liknande röst få rampljuset. En av Pineapple.Now.Laters höjdpunkter är bastunga The Big Payback, där han, med sina egna ord, har gjort en knullåt för den blyge.


33. Ariel Pink's Haunted Graffiti – Baby
Förstod ungefär ingenting av Ariel Pink's Haunted Graffitis Mature Themes. I alla fall tills jag nådde albumets sista spår, en cover av Donnie & Joe Emersons Baby från 1979. Ariel Pinks version är minst lika bra som originalet och är en av årets bästa och mest otippade soullåtar.


32. Labyrint – Ortens favoriter (Remix)
Svensk hiphop är just nu inne i sin största guldålder någonsin och det blir aldrig enklare att förstå varför än på Ortens favoriter (remix). Från Masses triumferande men ändå ledsna produktion till den trotsiga refrängen, Aleks sångrap, Dani M:s rapsång, Allyawans Farsta-shoutout och Jaccos avslutande vers – årets svenska hiphoplåt!


31. Rihanna – Diamonds
En bra refräng har alltid haft förmågan att göra en medioker låt spektakulär. På Diamonds utnyttjar Rihanna hookens fulla potential då hon får hela låten att låta som en enda lång refräng. Bra betyg i min bok. Och den gör sig ännu bättre live.


30. Chief Keef – I Don't Like
När jag och några kompisar var i New York tidigare i år hängde vi med några snubbar från Brooklyn. Med jämna mellanrum kunde man höra dem svara på en fråga eller ett påstående med "That's that shit I don't like" eller till och med "That's that shit I DO like". Jag fattade ingenting och frågade vad som var grejen. Då utbrast en av dem "Har du inte hör CHIEF KEEF!?". Jag lyssnade men avfärdade det ganska snabbt. Snart skulle jag dock också fastna för Chief Keefs pubertala energiutbrott som på gott (ungt och talangfullt) och ont (våldsglorifierande i en stad där antal mord har nått 500 för första gången sedan 2008) sammanfattar det nya hiphop-Chicago


29. Ab-Soul – The Book of Soul
The Book of Soul ger en personlig inblick i Ab-Souls liv och inleds med hans hanterande av Stevens-Johnsons syndrom, en sällsynt sjukdom som kan vanställa en ganska rejält. Men det är mot slutet som Ab-Soul berättar om hans flickvän, sångaren Alori Joh, som tog självmord i februari genom att hoppa från ett radiotorn i Los Angeles. Det är några av årets mest smärtsamma rader.

"Seven whole years, seven whole years
It was supposed to end with our grandkids
Luckily for me I'm used to being cut short
But I'm such a nice guy, why Lord?
Why Lori? Why'd you have to take her from me?
Guess you needed your angel face for all of heaven to see
Your picture still on my mirror and it's so scary
I swear I still ain't looked at your obituary
So now I'm so doped up I think I'm flying
I hope the spliff will never finish
I guess the Mayans wasn't lying
2012 my world ended
You used to say that I could see the future
You was wrong, cuz you was in it
And I was just with you the day before
You said you loved me, I said I loved you more
And as much I wanna cower and bid the mic adieu
And fall off a fucking tower tryna find you
I gotta stay cuz I remember that day I looked you in the face and told you nothing can stop me
Not even you
Stick to the plan, I'll meet you at our spot
If reincarnation is true and we don't get too lost
Even if you forget me and everything you left behind
I never lied, I love you in a place where there's no space and time"

Kontrasten som uppstår mellan det jazzigt lättsamma beatet och texten gör Ab-Souls rader bara ännu mer hjärtskärande.


28. Grimes – Oblivion
Den loopade elektropoppen på Oblivion samsas perfekt med den drömska sången. Kanadensiska Grimes blir bara bättre och bättre.


27. Lana Del Rey – Ride
Samma skrivpartner som låg bakom Video Game, stråkar och trummor från Rick Rubin och en på samma gång försiktig och stark refräng från Lana Del Rey själv – självklart är Ride en av årets höjdpunkter.


26. Frank Ocean – Pyramids
Frank Oceans epos om en person som går från aktad till bespottad är inte hans bästa låt. Men det är den låt som bäst demonstrerar varför han befinner sig i ett helt eget fack. Ingen annan hade försökt sig på en tiominuters singel i två delar, den ena med en drivande synt, den andra med långsamma och flytade pads. Mer såna här experiment, tack!


25. BJ The Chicago Kid – Good Luv'n
Introts syntiga trumpet och plastiga stråkar följt av versens avslappnade basgång var allt som krävdes för att jag skulle stjärnmarkera Good Luv'n. Och BJ The Chicago Kid och hans fantastiska röst visade att det fortfarande går att göra fantastisk soul med klassiska medel.


24. Nas – Loco-Motive
"For my trapped in the 90's niggas" avslutar Nas Loco-Motive med. Och det är väl det som har präglat Nas karriär mest – lyssnarnas vilja och hans oförmåga att nå samma, i ärlighetens namn ofattbara, nivå som på Illmatic. Men på Loco-Motive får vi ett smakprov på hur det skulle låta om han försökte 2012. Och visst gav det mersmak. Ett hårt, repetitivt beat, på-gränsen-till-falskt-piano och Nas rap om hans slagna fiender som skryter om ärren han gett dem. Kan avslöja att den växte ytterligare när jag lyssnade på den på tuben i New York.


23. The xx – Angels
Avskalade Angels är en flödande ballad med minimalistisk men effektiv produktion och en enkel men stark refräng. En av årets finaste kärlekslåtar.


22. Usher – I.F.U.
Torra claps, okonventionell bas och en hetsig fiol? I.F.U. är den intressantaste Usher-produktionen på år och dar. Ushers egna sång och hjärnfastnande melodier gör inte saken sämre.  


21. G.O.O.D. Music – Clique
Om 2011 var året för Hit-Boys verkliga genombrott (Niggas in Paris!) var 2012 året han visade att han inte bara var en fluga. Så fort basen sätter igång vet man att det är en hit och då är Big Seans Wu-Tang-liknelse, Jay-Z:s crew-boastande och Kanyes oklara skryt om sin framtida baby mamas väg till kändisskap bara en bonus.


20. Jai Paul – jasmine (demo)
Jai Paul hör till en av musikvärldens mest mystiska figurer. Förra året släppte han fantastiska BTSTU (som Drake snodde till Dreams Money Can Buy) och 2012 fick vi också bara nöja oss med ett officiellt släpp – den lika intressanta och nyskapande jasmine (demo). Jag får huvudvärk av att försöka definiera vad den låter som, så nöjer mig med att konstatera att den sparsmakade sången, tryckande basen och konstiga gitarrerna bildar en utomordentlig kombination.


19. Kendrick Lamar – Swimming Pool (Drank)
Hela Kendrick Lamars debutalbum handlar om striden mellan att göra det man vet är rätt, och det ens omgivning vill eller förväntar sig att man ska göra. Allra tydligast blir det på Swimming Pool (Drank), vars refräng spontant låter som en hyllning till boozen, medan verserna berör ämnen som alkoholism och grupptryck. Det är även en låt demonstrerar Kendricks förmåga att behärska både komplicerad rap och hookig sång.


18. Beatrice Eli – Definite Mistake
Är väl lite partisk, men 2012 släppte Beatrice äntligen sin debut-ep och den var precis så bra som jag alltid har tänkt att den skulle vara. Jag hade kunnat välja It's Over eller The Conqueror här också, men de låtarna hörde jag för första gången för så längesedan så de räknar jag inte riktigt till 2012. Och om lika bra Violent Silence exploderar i en explosiv refräng behåller Definite Mistake lugnet genom hela. Åtminstone i musiken. För texten, som hör till det bästa en svensk artist skrivit i år, växer och växer för att till slut bli ett brutalt avståndstagande. Är stolt.


17. Kendrick Lamar – The Art of Peer Pressure
På den antika hiphopsajten Hiphopgame.com finns en intervju med Wu-Tangs GZA/Genius, där han bättre än de flesta sammanfattar vad det är som utgör ett intressant och kreativt textförfattande. Det är egentligen bara en variant av "show, don't tell"-mantrat som används inom manus- och författarvärlden:

"It's about describing things. Nas had a line where he said 'sipping on crushed grapes'. See how simple that is? But you know he's sipping on wine. He doesn't have to talk about the bottle, the way it looks, how it tastes…"

På The Art of Peer Pressure visar Kendick Lamar att han hanterar den här tekniken fullt ut. I den sista versen beskriver han hur ett husrån resulterar i en biljakt med polisen. Lamar vill avsluta med att han skakade av sig polisen, men istället för att säga, typ, "we got away", kommer han på ett snyggare och mer kreativt sätt att säga det på.

"I hit the back window in search of any Nintendo
DVD:s, plasma screen TV:s in the trunk
We made a right, then made a left, then made a right
Then made a left, we was just circling life
My mama called:
– Hello, what you doin'?
– Kicking it.
I should've told her I'm probably 'bout to catch my first offense, with the homies
But they made a right, then made a left, then made a right
Then another right…. one lucky night with the homies."

Lamar är en av ytterst få rappare kapabla att skriva så här och det är en av de främsta anledningarna till att hans konceptalbum blev så strålande.


16. Miguel – Pussy is Mine
Emelie Thorén trodde att jag skojade när jag instagrammade en Spotify-bild på den här låten och skrev att jag hade den på repeat. Men jag var helt seriös. Jag älskar den! För det är lite uppfriskande att en låt med den här titeln inte är tänkt att fungera som självförtroendeboost utan egentligen framställer sångaren som rätt krävande och osäker. Och en av årets r'n'b-höjdpunkter är när Miguel glider in i falsett på refrängen.


15. RZA & Kanye West – White Dress
RZA beskrev White Dress som en Ghostface Killah-påminnande låt i sättet Kanye skippade refrängen och lät sin vers fortlöpa i nästan tre minuter. Men till skillnad från Ghostface behöver man inte anstränga sig och ta sig igenom en mur av ovanliga slanguttryck för att förstå vad Kanye pratar om. White Dress är simpel, ett romantiskt beat som ackompanjeras av Kanyes historia om kärlek, uppbrott och återförening. Årets vackraste raplåt.


14. BJ The Chicago Kid – His Pain II
Det står BJ The Chicago Kid här ovan, men His Pain II skulle från början ha varit med på Kendrick Lamars Section.80 och är av allt att döma hans låt. Men den hamnade på BJ:s Pineapple.Now.Laters och är ett ytterligare exempel på att dessa två artister förtjänar all hype de kan få. Temat, om att inte förtjäna all den lycka man får (eller som Gud ger en), kommer ännu närmre till ytan av Kendricks gråtfärdiga rap.


13. Frank Ocean – Forrest Gump
Låten som, genom ett användande av "boy" istället för "girl", fick Frank Ocean att bekräfta gay-, eller i alla fall inte-enbart-hetero-ryktena. En av årets största händelser i r'n'b- och hiphopvärlden och något som (tyvärr?) gjorde att mycket av diskussionerna kring channel ORANGE handlade om det, istället för musiken. Men Forrest Gump är förstås en oerhört fin gitarrig modern Motown-låt oavsett vem den handlar om.  


12. G.O.O.D. Music – New God Flow
På New God Flow samplade Kanye West trummorna och en rad från Ghostface Killahs klassiska Mighty Healthy. Och i absolut sista sekund (Pusha T hade ingen aning) bjöd han in Ghostface själv, som svarade med att lägga en av årets bästa gästverser. New God Flow är ren energi. Om ni nånsin hamnar i en diskussion med nån i keps och ryggsäck som tjafsar om att det inte görs "riktig hiphop" 2012 – sätt på den här låten och luta er tillbaka.


11. Usher – Climax
2012 var verkligen falsettens år. Och med den som vapen sjöng Usher felfritt om ett förhållande som har gått så långt som det någonsin kan gå, istället för en hyllning till orgasmen. Det låter otippat för att komma från Diplo, men med Climax möttes de båda och skrev en fin elektronisk quiet storm-historia.


10. Santigold – Disparate Youth
Jag måste erkänna att musiken i versen på Santigolds Disparate Youth påminner rätt mycket om Thomas Rusiaks Hiphopper. Det gör egentligen till eller ifrån, för Santigolds kampsång för unga får en på revolutionärt humör. Santigold fortsätter att vara en av världens mest svårstämplade artister och hennes obrydda sång skapar en intressant kontrast till Disparate Youths text.


9. Bettye LaVette – Whole Lotta Lonely
Råa bluessångerskan Bettye LaVette har en 50 år lång musikkarriär och är en av två artister på den här listan som felfritt har lyckats kombinera sin klassiska sång med produktion som känns fräsch 2012. Allra tydligast blir det på stämningsfulla Whole Lotta Lonely.


8. Miguel – Adorn
När Miguel släppte sin debut 2010 lät han som en kapabel r'n'b-artist som tyvärr inte stack ut på något sätt. Men med egenproducerade Adorn hittade han, bakom den pulserande synten, en egen nisch och en låt som för all framtid kommer att vara förenad med 2012. Så här ska modern r'n'b låta.


7. Bobby Womack – Please Forgive My Heart
Den andra artisten som har lyckats med samma kombination som Bettye LaVette är Bobby Womack. Att han, 60 år in i sin karriär, fortfarande är relevant är förstås uppseendeväckande. Och med Please Forgive My Heart, producerad tillsammans med den gamla Blur-frontaren Damon Alburn, fortsätter Womack att klättra mot toppen på all time-listan över världens största soulsångare.


6. Solange – Losing You
Solange har alltid stått i skuggan av sin storasyster Beyoncé, men har i mina ögon alltid framstått som den LITE mer intressanta. Hon verkar inte vara lika medietränad, säger ibland otippade saker i intervjuer och har, 2012, växt till en artist som kan stå bredvid och inte i bakgrunden av Beyoncé. Losing You är en luftig, melankolisk och new age:ig r'n'b-låt som, trots att den kom i oktober, påminner mig om sol och utomhusfester. Synd bara att den släpptes så sent, hade den kommit ett par månader tidigare hade den blivit en av årets definitiva sommarlåtar.


5. Jessie Ware – Wildest Moments
Att sjunga i duschen, allsång eller festival-encore – Wildest Moments funkar nog som det mesta. Som en av årets mest storslagna låtar funkar den också som den bästa introduktionen till Jessie Ware, som förtjänar all mainstream-succé i världen.


4. ASAP Rocky – Goldie
Att Goldie inte fungerade på klubben var en av årets största överraskningar. Basen, som man anade i sina datorhögtalare, var som bortblåst när den spelades ute och resulterade i fler avstannande dansgolv än man vill erkänna. Men det är ändå, vid sidan om Trilla, ASAP Rockys bästa låt hittills och årets bästa användande av en nedpitchad röst. Hit-Boys okonventionella produktion levererar igen med både trummor och melodi. Och ASAP själv står för årets raprefräng.


3. G.O.O.D. Music  – Mercy
En så fruktansvärt konstig låt, var mitt första intryck. Men så mycket mer 2012 kan hiphop inte låta. En nedpitchad röst, toast från bortglömd dancehall, ett discobreak, rövrap från Big Sean, ett populariserande av ord som "swerve" och "thirsty" och – självklart – 2Chainz. Dessutom fick den sällskap av en video som bör hamna högt uppe på alla ofrivillig-humor-listor. Årets raplåt.


2. Frank Ocean – Thinking Bout You
Falsettens år, ja. Ingenstans har den varit vackrare än här, på Frank Oceans syntiga ballad om ånger, längtan och what if?s. Årets bästa refräng!


1. Major Lazer & Amber Coffman – Get Free
Åh, vad kan jag skriva om Get Free som jag inte redan har skrivit. Den simpla men beroendeframkallande rytmen? Melodislingan som återkommer med ett par olika instrument genom låten? Amber Coffmans röst och melodier som är så okonventionella att det tar ett par lysningar innan man inser hur geniala de är? Influenserna, som kommer från så många olika håll att låten bildar en egen genre? Ingen annan musik väcker så många minnen och känslor, och Get Free är utan tvekan den låt jag främst vill minnas 2012 med.

Hela listan går att lyssna på här!