Rasism och En oväntad vänskap

Amat Levin 13:25 21 Sep 2012

oväntadvänskap

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En oväntad vänskap, årets feel good-film, har haft premiär i Sverige och som väntat har rasismanklagelser riktats mot den även här. Filmen handlar om svinrike änklingen Philippe som är förlamad från nacken och neråt och är på jakt efter en ny personlig assistent. Förortskillen Driss har nyligen släppts ut ur fängelset och, fullt medveten om att han aldrig kommer att få jobbet, söker han det för att hålla arbetsförmedlingen lugn. Men trots att andra sökande är mer kvalificerade anställs Driss. Deras olika världsbilder krockar, sedan utvecklar de en mot-alla-odds-vänskap, blabla – ja, ni fattar.

Men eftersom Driss är svart och Philippe vit börjar många skruva på sig. Det har pratats om att Driss anställs eftersom han är den enda som har sneakers och träningsbyxor på sig på intervjun, han är den enda som är en ”skön snubbe”. Men Philippe väljer inte Driss för att han är ute efter en ”skön” (svart) snubbe. Han väljer Driss för att det är den enda personen som behandlar honom som vem som helst. Vilken av de andra tåtippande assistentaspiranterna hade vågat driva med honom, höja rösten till honom? Och det är det som är Philippes drivkraft genom hela filmen, att få känna sig som en (vanlig) människa igen och slippa andras medlidande. Här är faktumet att Driss är svart helt oviktigt – det är hans roll som fattig förortare med bristande respekt för ”eliten” som betyder något.

oväntadvänskap2

Det har även pratats om det stereotypa i att Driss får lära sig the value of hard work hos en äldre, vit man. Som att det automatiskt skulle bli problematiskt att skildra en svart man som lat eller oförmögen att tjäna ihop sitt leverbröd på lagligt vis. Om ALLA svarta i filmen skulle skildras så blir det farligt, men vi får samtidigt se Driss mamma, som genom att slita ut sig på ett par olika jobb försöker hålla ihop familjen. Jag tycker inte En oväntad vänskap säger något negativt om svarta, jag tycker att den säger något om platsen fattiga bor på. Hur svårt det är att känna hopp och förbättra sig när man ständigt har neddragande händer på sina anklar.

På något sätt blir nästan oron för att det ska vara rasistiskt, rasistiskt. Som att man som svart (eller annan minoritet?) förvägras vissa roller eller ett visst beteende på grund av sin hudfärg. Som att det återtigen finns någon jury som sitter och bedömer huruvida man beter sig trovärdigt eller inte. Det finns en scen när Driss avbryter Philippes klassiska musik, sätter på Earth, Wind & Fire och får alla i rummet att dansa. Är bilden av den svarta mannen med rytmen i blodet stereotypisk? Ja. Men stereotyper går åt båda hållen. Om jag, av någon sjuk anledning, skulle vilja få ett rum fullt av vita människor att börja dansa, skulle jag känna mig som en stereotyp. Jag skulle, trots att jag av någon sjuk anledning ville få dem att dansa, inte göra det. Hade jag varit vit hade jag antagligen inte brytt mig. Förstår ni? Jag skulle gå emot min egen vilja på grund av en stereotyp. DET är jävligt begränsande. Att ständigt försöka dansa runt och känna efter hur man skildrar svarta blir problematiskt i längden. För det gör vi aldrig med vita. Och det är DÄR vi vill hamna. Precis som att jag inte vill gå på bio och se svarta bara skildrade som hårda/lata/softa vill jag inte se dem skildras som bara hjälpsamma/positiva/flitiga – det hade varit minst lika konstigt. Svarta måste, precis som vita, kunna uppvisa ett helt känsloregister, både positiva och negativa egenskaper, utan att vi automatiskt börjar höja våra protesterande fingrar.

oväntadvänskap3

Men – jag förstår var det här kommer ifrån. Det finns ett helt fenomen, The Magical Negro, dit filmer som Driving Miss Daisy, The Green Mile och The Defiant Ones sållar sig. Tätt besläktad med Den ädle vilden går det kort och gott ut på att en svart karaktär finns med i filmen, enbart för att med sin vishet/street smartness/allmänna softhet, lära en vit (oftast man) någon lektion om livet (”släpp loss!”/”bli snällare!”/”ta vara på tiden!”). Det är alltså lätt att titta på En oväntad vänskap och känna samma sak, Driss är ju trots allt den fattiga, obildade slumkillen som anställs för att hjälpa den förmögna vita mannen. Men till skillnad från exemplen ovan finns Driss inte till för Philippes skull. Det är Driss som är den riktiga huvudrollen. Det är han vars familj vi får följa och det är han som genomgår den största förändringen.

Det är klart att filmen använder sig av stereotyper (vilken film gör inte det?). Och det är klart att regissörerna hade kunnat välja att framställa Driss som en ambitiös juriststudent som tog tjänsten som ett sätt att tjäna lite extra pengar vid sidan om skolan. Men ta det för vad det är – en ”sann” historia som handlar om vänskap mot alla odds. Motsättningarna blir så klart högre om Driss är en dagdrivande kåkfarare än en driven universitetsstudent. Det är sannolikt också anledningen till att Driss spelas av en svart man (den verkliga Driss är nordafrikan), även om regissörerna hävdar att färgbytet gjordes för att de så gärna ville ha med skådisen Omar Sy. Och dessutom, bara för att något är stereotypiskt blir det inte osant. Jag skulle kunna åka ut till Farsta där jag har växt upp och peka ut tio stycken Driss, som alla lever som en stereotyp på ”förortskillen”. Skulle det göra mig rasistisk eller min film stereotypisk om jag skildrade det? Hell, skulle jag själv få anställning hos någon fisförnäm Östermalmsperson skulle jag inte bli förvånad om jag ”lärde” hen om Nas och Jay-Z medan hen ”lärde” mig om segling och rävjakt, eller vad det nu än är rika människor håller på med. Betyder det att jag är en stereotyp?

oväntadvänskap4


Någonstans påminner det om diskussionen kring Play, där många gick i fällan att kalla filmen rasistisk och fördomsfull bara för att den skildrar ett rasistiskt och fördomsfullt samhälle. Man kan med all rätta klaga på En oväntad vänskap för att den är ooriginell, gråtmild och tar alldeles för lätt på frågor som prostitution. Man kan till och med tycka att den inte tar tillräckligt mycket ansvar eftersom den inte bryr sig om att gå in på den bakomliggande problematiken – varför finns det så många som Driss (svarta och vita) och hur det kan vara okej med sådana gigantiska klasskillnader i en och samma stad? Men att identifiera Driss som underlägsen/skön och Philippe som överlägsen/oskön och därför kalla den rasistisk är att göra det alldeles för enkelt för sig.

11 Visa kommentarer (11)

Fler blogginlägg från Amat Levin