Tusks första längre skiva lider av alla symptom en debut kan ha, och känns mer som en obligatoriskt inlämnad uppsats än ett passionsprojekt när den snirklar sig igenom sina snarlika spår med en känsla av plikt.
Det bleka plattan sticker aldrig ut. I stunder låter det snarare som ett collage av Londonbaserade Emily Underhills influenser än ett eget verk och även om debuter i viss mån är ursäktade dessa tendenser är det synd, för potentialen finns där. Det mest självsäkra spåret Toronto är också plattans mest spännande.
