Redan idén om ett kompromisslöst flerspråkigt garagepunkband i Stockholm är så cool att man knappt kan andas, och Sudakistan överträffar förväntningarna. På deras andra album har en del av truligheten och det obstinat spretiga slipts av när bandet lärt sig kontrollera sin superkraft, och här finns nyanseringar mot tyngre postpunk till exempel i Whiplash (där de för övrigt helt ogenerat snor en sirengitarr ur sin genres första mosebok Never Mind the Bollocks).
