Danny Brown har en aura av lekfull gränslöshet. När denna sätts in ett någorlunda fixerat ramverk, i det här fallet Paul Whites bråkiga psykedelia-punk, skapas en relativ harmoni som är en förutsättning för Brown som albumartist. Istället för att fokus ligger på att tackla genreskiftningar och aktuella trender får Brown utrymme att uttrycka sitt outsiderperspektiv över en sammanhängande och synnerligen originell sonisk terräng. Vanligt förekommande rapämnen behandlas med paranoia, irritation och självförlöjligande snarare än med skryt och självförhävande.
