Zara Larsson använder grammisarna som bokstöd

Zara Larsson vann flest grammisar av alla i år. För Nöjesguiden berättar hon att hon använder priserna som bokstöd.

I fredags uppträdde Zara Larsson på Volkswagen Garage Sound, en internationell serie konserter som präglas av en intim konsert. Spelningen gick av stapeln på Berns inför en publik bestående av exklusivt inbjudna gäster (och de exklusivt inbjudna gästernas kompisar). I publikhavet kunde man skymta kända ansikten som Laila Bagge, Laila Bagges pojkvän, Danny Saucedo, Clara Henry, Kenza, Henrik Hjelt (!) och Gustav Brished (som medverkade i den svenska realityserien Arton – 150 dagar till studenten, som gjordes i kölvatten av Skam, och som jag kan ha varit den enda personen som såg). Nöjesguiden fick i alla fall en pratstund med Zara Larsson inför spelningen.

Du var den som vann flest priser på Grammisgalan. Betyder de här svenska priserna någonting för dig fortfarande?
– Det gör de definitivt. Sen är det klart att spänningen... Jo, jag hade definitivt varit nervös om jag satt där, jag tar tillbaka det. Jag var inte där. Jag var tyvärr i LA. Men jag blev otroligt glad när jag fick reda på det. Speciellt eftersom det var de tyngsta kategorierna. Det man verkligen ville ha uppskattning för: Årets artist, årets album, årets låt. Jag blev jätteglad. Men det är lite som att flyga. Jag kommer ihåg när jag var liten. Jag har haft ganska tur med min familj som åkte utomlands varje år. Man vaknade upp mitt i natten och var taggad. Det var mörkt ute och det var så pirrigt när man åkte ut till Arlanda. Nu när jag ska flyga... Det är inte som att jag är taggad längre.
Det är som att åka tunnelbana?
– Haha, exakt. Nä, så är det inte riktigt. Jag hoppas det aldrig blir så med Sverige. Men det känns skönt att jag har stöd här.
Vet du var dina grammisar står någonstans?
– Ja, alla står i mitt rum på min lilla prishylla som mamma har monterat utan mitt godkännande.
Den börjar bli full nu va?
– Man får placera ut dom lite. En är typ ett bokstöd så inte böckerna ska ramla ner.
Du använder grammisarna som bokstöd?
– Haha, ja. De är ju snygga. Men jag vet inte. Jag har spridit ut dem lite. Jag tycker det är så fånigt att ha en prishylla. Men det vill mamma att jag ska ha i mitt rum.

Jag lyssnade på när du var med i Alex Schulmans podd. Då berättade du att du kan åka tunnelbana utan att någon kommer fram och vill ta en selfie. Är det verkligen sant?
– Definitivt. Svenskar är lite rädda eller blyga av sig. Så det är ofta jag märker att folk tittar och viskar och kanske tar en smygbild. Men jag kan definitivt gå runt en hel dag... eller okej kanske inte en hel dag. Men om en kommer fram då är det kört. Då blir det en liten kö. Om någon har modet att gå fram och säga "Hej! Får jag ta en bild med dig"...
Så är det 100 meter kö sedan?
– Nej, men det är ett välkomnande för alla. Jag tycker det är superkul. Jag säger inte nej till om någon vill ta bild. Hellre att de kommer fram och säger "Tjena!" än sitter och tar smygbilder.
Men är det verkligen kul när person nummer 3000 kommer fram? Du pratade om att man vänjer sig vid att flyga och jag tänker att det mänskliga psyket funkar så att man vänjer sig vid att folk kommer fram också. Och att det inte är lika kul när man förväntar sig det.
– Jo, men kul är det alltid. Det beror på vilken situation det är. Om jag går ut i kväll med mina kompisar och det kommer fram någon som är packad... Det är inte alltid astrevligt. Men jag blir väldigt glad när folk kommer fram på stan. Speciellt när det är unga tjejer och man ser att de är väldigt nervösa. Men människorna på klubben kan väl hålla sig borta. Men det är inte som att jag är Justin Bieber.
Nästan.
– Inte i Sverige. Det finns verkligen ingen sådan kultur här. Det är jätteskönt. Vi har paparazzi på Rigoletto på någon filmpremiär. Men det är inte som att folk gömmer sig i buskarna utanför Joel Kinnamans lägenhet. Jag vet inte ens om han bor här. Gör han det?
Jag tror inte det. Men jag vet inte. Det bevisar väl din tes kanske.
– Han är så jävla snygg, måste jag bara säga.

När åkte du tunnelbana senast?
– Jag vet inte. Jag fick ett mejl från Uber för inte så länge sedan där det stod "Du är en av våra toppåkare". Men när var det? Det var inte jättelängesedan. Ett år sedan kanske?
Du har pratat om att du tycker att det är viktigt för dig att uppfattas som jättetrevlig av varenda person du träffar. Varför är det så viktigt?
– Jag vill inte vara... Jag är inte en otrevlig person. Jag tycker inte om otrevliga personer. Jag tycker det är vidrigt att vara det. Jag fattar inte grejen med att inte vara trevlig. Det är så enkelt att vara trevlig. Det är verkligen tids- och energikrävande att inte vara det.
Kan det inte vara ansträngande att vara trevlig?
– Jo, definitivt. Men samtidigt kan man få en liten kick av det. "Nu är jag snäll!". Och om du har en härlig positiv inställning när du träffar folk är de trevliga tillbaka. Jag har två olika människor som jag jobbar med i mitt liv. De har olika roller. Jag tänker inte säga vad det är. En person är världens snällaste. Hon är så trevlig att folk gör vad som helst för henne. Sedan finns det en tjej som är superhård. Hon skrämmer upp folk så att de gör som hon vill.
Båda sätten funkar?
– Båda sätten funkar, men om det inte skulle gå bra för den hårda tjejen är det ingen som bara "Jag hjälper dig". Jag vet inte... Jag tycker bara det är en basic grej att vara trevlig. Jag tycker det är larvigt att inte vara det.
Hur ofta händer det dig att du hälsar på en person som att ni ses för första gången och den personen svarar "Men herregud. Det är ju jag"?
– Inte jätteofta. Jag har ganska bra ansiktsminne. Namn däremot... Sedan går jag hellre in för kramis då. Men jag hade inte tagit illa upp om någon inte kände igen mig efter att vi setts en gång.
Fast om någon som du träffat skulle hävda att hen inte kände igen dig nästa gång ni sågs känns det väl snarare som att personen gör ett litet nummer av det? Någon The Game-grej typ.
– Haha, kanske. Jag vet inte.

Vad är det rikaste du har gjort? Någon gång när du har tänkt: "Det här är dyrt, men knäpp fast säkerhetsbältet för nu åker vi!".
– Jag gör inte svindyra grejer. Men det man märker när man får pengar är att man slutar bry sig lite. "Skitsamma, det bara 3000 spänn, det är ingen som bryr sig. Who cares? Jag orkar inte lämna tillbaka den där tröjan". Så hade jag aldrig gjort förut. Jag kommer ihåg när jag hade sparat ihop till 500 spänn. Det var mycket pengar.
Det här var ett tag sedan va?
– Nej, men det var typ när jag var 15-16, kanske till och med 17. Jag har verkligen ringt mamma och bara "Hej, kan du sätta över 200 kronor till bio". Så jag har verkligen inte ens haft chansen att spendera mycket. Men man tappar bort sig lite i vad pengar är värda nu.
Jag vill höra något konkret.
– En lägenhet typ? Tråkig grej. Ansvarsfullt liksom.
Ja, tråkig grej. Säg något annat.
– Massa väskor. Jag har så många väskor.
Ditt dyraste plagg?
– Mina Chanelväskor kanske. Men det som är fint med handväskor och sådant är att jag kan ge dem till mina barn. Jag såg på Ebay att de sålde nallar som de brukade ge bort i Happy Meals på 80-talet för 100 000 dollar.
Jävlar.
– Den köpte jag. Nä, jag skoja!
Hahaha.
– Nä. men jag har inte gjort något sådant än.

När ska du flytta hemifrån?
– Men gud, jag vet inte. Jag har inget behov av det alls. För jag är aldrig hemma. Jag hade nog inte velat ha en lägenhet i Stockholm än. För att när jag väl är hemma så vill jag vara med min familj. Nu åker jag i morgon. Sedan är jag borta i två månader. Sedan kommer jag hem tre dagar. Sedan är jag borta i två månader. Det är inte värt att ha ett ställe någonstans för jag åker bara runt. Men kanske om ett år?
Var blir det då?
– Troligtvis LA. Det är nog där jag vill tillbringa den mesta tiden av mitt liv.
Vad ser du fram emot mest 2018?
– Att släppa mitt tredje album, alla spelningar i sommar. Förmodligen kommer jag göra massa Sverigespelningar i vinter. Jag har varit här alldeles för lite. Och sen är det massa roliga grejer som inte är helt bestämda än som jag inte vågar uttala mig om. Men mest mitt album.