P3 Guld-nominerade och intensivt turnerande. Men varför dröjde det så länge innan The Sound Of Arrows debutalbum äntligen kom? Nöjesguiden har pratat med popduons ena hälft, Stefan Storm.
Det tog er ett tag innan ni äntligen släppte er debut. Vad tog så lång tid?
- Den främsta anledningen är nog att vi är extrema perfektionister. Länge existerade denna skiva fast utan There is Still Hope, och vi tyckte att skivan saknade en pusselbit. Så vi låste in oss i studion och arbetade tills vi kände att plattan var komplett. Dessutom bör vi tillägga att vår utveckling som musiker har skett allt medan vår ambitionsnivå höjts. Ibland har det varit svårt att hålla jämn takt med dels oss själva, dels nya miljöer och möjligheter. Om sanningen ska fram är detta egentligen vår tredje platta, men de tidigare två hamnade i papperskorgen, eftersom vi inte blev riktigt nöjda.
Ni har sagt att ni tänker i ”bilder” när ni gör er musik. Hur menar ni då?
- För oss var det viktigt att denna skiva skulle framkalla en värld när man lyssnade på den. En skiva att drömma till. Så när vi suttit i studion och jobbat på en låt som inte framkallar en stark idé om hur videon skulle se ut så är den död för oss. Alla låtar på plattan har en färg och värld de hör hemma i.
Era musikvideos är snarare som kortfilmer än musikvideos. Hur viktigt är det visuella i er musik?
- Det är av största vikt. För oss så är The Sound of Arrows 50 procent visuellt och 50 procent audiellt.
Ni har nästan fått lika mycket uppmärksamhet utomlands som i Sverige. Vad är viktigast för er?
- Så länge vi har fans som uppskattar det vi gör spelar det mindre roll vart de bor. Dessutom är det ju roligare att få spela i Chile än i Bollnäs.
There Is Still Hope är skivans bästa spår, för att den inger just hopp.
- Vad fint att du tycker det! Det är en viktig låt. Dels för att det var sista låten som vi gjorde, som sagt, och dels för textens innehåll. Titeln säger ju sig självt vad låten handlar om och även om det kan tyckas som en klyscha är det viktigt att påminna sig själv om det. Att aldrig ge upp och alltid ha hoppet kvar. Jag ska göra det förbjudna och citera mig själv, men textraderna som återfinns i låten är dem jag är mest stolt över på hela skivan. ”Feel my heart it's racing, carrying the flame. All my bones are aching, I'll never be the same. Climbing up the endless, learn to be your own. Drums sounding like thunder, bring the boys back home.”
