Vilka skrik är mest värda?

16:54 26 May 2015

fans_skrik.jpg

Den 23 juni spelar världens just nu största popband One Direction på Ullevi. Men vilka är mest dedikerade: fansen eller fansens hatare? 

Det är lunchtid, måndagen den 21 april 2013, utanför Justin Biebers hotell i centrala Stockholm. En SVT-fotograf zoomar in några gråtande ansikten. Sju unga beliebers vrålar ut sin besvikelse, mascara rinner, de kurar ihop sig i sina hoodies och snubblar på orden. De har väntat i fyra år för att se sin idol, och det här skulle bli den största dagen i deras liv. Men när han gick de få meterna från turnébussen till hotellobbyn bar han en rånarluva, vilket gjorde det omöjligt att ens skymta hans ansikte. Nu svämmar besvikelsen över. I protest ska de inte längre gå på kvällens konsert, säger de till den överrumplade reportern, och fortsätter gråta. 
SVT publicerar just den här delen av materialet som ett separat klipp. Snart har det kopierats till YouTube, textats på engelska, fått hundratusentals visningar, parodiversioner och långa kommentarsfält. ”Ett nackskott skulle sitta bra på varenda jävel”, tjejerna ”borde utrotas” och var ”dumma horor som borde hitta på något bättre med sina liv”. Efter samtal med de berörda plockar SVT ner klippet, och försökte få bort det från YouTube. 
– Jag förstod inte att det här skulle leda till hat, och det skulle jag möjligen inte göra nu heller. Jag tycker att tjejerna är fina, säger Anja Hildén, som vid tidpunkten var ansvarig utgivare för SVT Nyheter. 

Fortfarande kan man med lite kreativa sökord hitta klippen, och i princip varje dag kommer nya föraktfulla kommentarer. Ingen av tjejerna i videon vill ställa upp på en intervju, men en annan som väntade utanför hotellet den där dagen var Jessica Lövström. Hon är 20 år, ett år yngre än Bieber, bor i Skellefteå och driver på fritiden bloggen JustinDrewBieberSwe, Sveriges största Bieberblogg. I snitt lägger hon ungefär en timme per dag på att uppdatera bloggen med nya foton, intervjuer och nyheter om artisten. Hon grät inte själv utanför hotellet, men säger att hon har full förståelse för de som gjorde det.
– Att de var arga och ledsna är inte ett dugg konstigt. Det märkliga är att folk inte kan acceptera att de blev ledsna. Det spelar egentligen ingen roll för de som skriver om några tjejer sitter där och gråter.
Sedan Jessica blev Bieberfrälst 2011 har hon många gånger fått stå till svars för varför hon valt att idolisera just honom. Hon upplever också att fansen inte tas seriöst, och ofta klumpas ihop som en homogen grupp. Alla beliebers är till exempel inte förälskade 14-åringar, menar hon.
– Det finns väldigt mycket fördomar om oss. Till exempel tror folk att vi bara gillar Justin för hans utseende, de förstår inte att vi gillar hans musik och alla andra grejer han gör. Jag får också höra att jag är hjärntvättad och blind, att jag vägrar se hans brister. Visst, han gör fel ibland, precis som alla andra, men varför ska jag gå omkring och tänka på det?

En vanlig fråga på nätet, och enligt Jessica Lövström också i verkligheten, är varför fansen lägger energi på kommersiella pop-
artister, när det finns problem som krig och svält i världen. Det är ett socialt ansvar som sällan läggs på till exempel fotbollssupportrar, menar Hillevi Ganetz, genus- och medieforskare vid Stockholms Universitet.
– Att skrika på fotbollsmatcher ses inte som fel, men att skrika på konserter möts med förakt. Det är inte själva skrikandet det är fel på – det är bara ”fel” människor som skriker. Unga tjejer är de mest föraktade av alla fansgrupper. Det är dessutom socialt accepterat att ge sig på unga tjejer och deras val av intressen.
Varför? 
– Det handlar om en maktstruktur i kulturen. Är du både ung och tjej är du lägst ner i statushierarkin. En äldre kvinnlig publik tolereras snäppet bättre än en ung – men det är fortfarande inte bra. Hur föraktfullt talas det till exempel inte om kulturtanter? Samtidigt som vi vet att det främst är kvinnor, gamla som unga, som faktiskt betalar och genom det upprätthåller kulturen. Att de ändå möts av förakt säger väldigt mycket om hierarkier mellan människor.

Ända sedan den moderna ungdomskulturen föddes på femtiotalet har det funnits en kritisk inställning till pop- och rockbandens anhängare. Ett av de tidigaste exemplen är den så kallade Beatlemanian runt sextiotalet. De skrikande Beatles-fansen benämndes i tidningarna som en ”reinkarnation av kvinnlig hysteri”, och journalisten Paul Johnson skrev att ”de som flockas runt Beatles är de minst lyckade i sin generation. De är de tråkiga, de tomma. Misslyckandena”.
Att många populära artister – One Direction, Justin Bieber, The Fooo Conspiracy, Spice Girls eller Backstreet Boys – i grund och botten är kommersiella produkter provocerar. En anonym användare på Flashback utvecklar: ”Hatet från min sida grundar sig inte mot bandet i sig, utan fansen. Hjärntvättade jävla hjon som sväljer en oerhört syntetisk masskonsumtionsprodukt”. 
På en punkt har hen rätt, bland annat One Direction är hopplockade av producenter för att göra största möjliga kommersiella succé. Tidningen Business Insider menade nyligen att de inom en snar framtid kommer vara det första bandet i världen värda osannolika en miljard dollar. Konserter, singel- och dvd-försäljningar är de största kassa-kossorna, men sällskapsspel, filtar, godis, tandkräm och kuddar är bara några exempel på den i princip oändliga mängden merchandise som finns tillgänglig. Men att bandet är kommersiellt gör inte fansens känslor mindre äkta, menar Hillevi Ganetz. 
– Det finns en bild av att tjejer inte bryr sig om musik. Om tjejer gillar något är det på grund av att ”killarna är söta”, eller att ”tjejerna är starka förebilder”, och att man därför köper hela det kommersiella paketet. Killar däremot ses som mer musikaliska, och gillar band för att de spelar ”bra musik”. 
Kritiker påstår ibland att fansens besatthet inte är ett normalt beteende, och att de borde söka hjälp. Stämmer det?
– Nej, tvärtom är det ett väldigt normalt och bra beteende. Från att man är runt elva år och framåt kan idoliserandet fungera som ett slags test för hur man lever ut de där känslorna. Idolerna blir som en slags övningskörning för andra slags relationer, säger Hillevi Ganetz.
Men allt handlar inte bara om artisten. Engagemanget kan lika mycket handla om fansen själva.
– Att köpa biljetter, byta skivor och åka på konserter är roliga och enkla sätt att bygga vänskapsrelationer. Återigen är det samma sak med fotbollssupportrarna, men den gemenskapskulturen är mer erkänd.
Fansen i SVT-klippet möttes av aggressivitet och hat. Var kommer de känslorna från? 
– Det är svårt att veta. En förklaring kan vara att uppmärksamheten som egentligen skulle riktas mot killarna nu inte gör det. Det blir en slags svartsjuka, menar Hillevi Ganetz. Sen känner folk nog att de inte uppför sig på rätt sätt. Unga tjejer ska vara begärda, men inte vara begärande själva. De som ställer krav och tar initiativ ses som fel. Tjejerna i videon är med de måtten mätt inte ”normala”. Därför möts de, sorgligt nog, av äckel och hat. Flickor ska bara vara tysta, lyssna, tillbe och betala. Då hade ingen hatat dem. 
Men fankulturen är så pass gammal nu. Varför försvinner inte hatet? 
– Jag är förvånad över det, att föraktet bara fortsätter, med hånfulla kommentarer och dissande bildtexter i media, säger Hillevi Ganetz. Jag tycker var och en måste ta sig i kragen och tänka på hur man pratar om unga flickors kulturkonsumtion. Det bygger på våra allra lägsta instinkter att ge oss på den här gruppen.

Den 23 juni spelar One Direction på Ullevi i Göteborg. I olika nätforum planeras just nu tifon, samåkning och biljettinköp. På många sätt likt ett fotbollsderby. 
Samtidigt hoppas Bieberbloggaren Jessica Lövström i Skellefteå att Justin Bieber snart tillkännager att han ska besöka Sverige under sin kommande turné. I så fall blir det mycket jobb med bloggen, säger hon, men det känns bara kul. De föraktfulla kommentarerna har hon slutat att ta åt sig av.
– De som skriver känner inte mig, och vet inte varför jag gillar Justin. Jag vet faktiskt inte varför de är tvungna att lägga sig i. Kanske har de aldrig varit fans själva.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2015.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!