I slutet av november släpper Les Big Byrd sitt tredje album Eternal Light Brigade. Frontmannen Joakim Åhlund berättar om inspelningen på Gotland och varför han hatar sin egen röst.
Les Big Byrd debuterade 2007 och har sedan dess gått igenom flera uppställningar. Idag består bandet av Joakim Åhlund, Frans Johansson, Nino Keller och den nyaste medlemmen Crille Olsson. För varje album som släppts har bandet tagit mer av deras fokus, men då flera i bandet har andra jobb vid sidan av musiken har projektet ofta fått vara en lägre prioritet.
– Det låter fel att säga att vi driver bandet som ett hobbyprojekt, för det låter som att man inte menar allvar med det. Det gör vi, men det är ju inte det vi lever på och två i bandet är “civilister” så vi kan inte ägna oss åt det här hundra procent. Fast det här tar mer och mer av min tid. Vi tjänar inte pengar, men vi går runt nu. Ju mer vi gör det desto mer berättigat blir det att ägna mer tid åt det. Det är absolut det projekt jag lägger mest tid på.
Åhlund är kanske mest känd som medlem i Teddybears och Caesars, men har även bandet Smile med Björn Yttling och ett annat med Jockum Nordström. Utöver det skriver han låtar till andra artister och producerar filmmusik.
– Jag försöker skriva musik fritt, utifrån vad jag känner för. Man kanske testar att spela en låt med ett band men inte tycker att det passar, då kan man ta det till ett annat projekt. Det är därför det blivit flera olika, för jag skriver inte en typ av musik. Jag vill inte begränsa mig till att bara göra en sak. Däremot vill jag att varje enskilt projekt ska få ha en tydlig prägel, sin egen nisch och stil.
Men i Les Big Byrd är det du som gör mestadels?
– Ja, det måste jag nog ändå säga. Vissa låtar på den nya skivan har börjat som jam i studion, då har alla bidragit. Sen är det ett grupparbete att arrangera och spela in dem. Men något slags övergripande huvudansvar har nog jag. Jag tycker att det fungerar bra så, men de andra får säga vad de tycker. Man kan inte hålla på och diskutera allt hela tiden, allt är inte så bra att göra i grupp. Det är bra att dela upp det lite.
Är det lättare att släppa album tredje gången?
– Det är klart att det är lite nervöst. Man säger alltid att “det här albumet är så bra så nu skiter jag i vad alla andra tycker”. Det är kul att ha den känslan, men det är klart det spelar roll vad andra tycker också. Men det känns som ett stort steg framåt, att nu gör vi i alla fall något som vi inte gjort förut.
Ni har hållit på med albumet i tre år?
– Det låter så mycket längre än vad det är. Om man inte är typ Rihanna så är inte processen att man sätter sig i någon studio på Bahamas, drar massa ladd och röker weed och så pröjsar skivbolaget för det. Vi får jobba lite mer sporadiskt. Men mellan våra tidigare album var det längre tid. Vi har nog gjort tre album på dubbelt så lång tid som hela Beatles karriär varade eller något sådant.
För att komma ifrån vardagen reste bandet till Gotland under lågsäsongen och spelade in majoriteten av albumet där.
– Det är bra för oss att helt och hållet gå upp i den där bubblan ett tag, när man är inne i musiken dygnet runt i en vecka. Kanske har det påverkat slutresultatet på så sätt att det känns mer som en helhet. Det är lite mer som en ögonblicksbild av en viss tidsperiod, mer än en stor oljemålning som man har duttat på lite i taget i tio års tid.
Har det påverkat soundet?
– Det blir ett visst sound när allt är inspelat under samma dagar och på samma geografiska plats. Det var ju höst också, då är det ganska ruffigt på Gotland, det är grått och kallt. Men egentligen skulle jag hellre vilja låta som Neu! eller Kraftwerk, mjuka, sköna ljud. Jag försöker alltid skala av men det blir ändå att man proppar in massa saker. Man får idéer och då är det svårt att hålla igen. Om jag hade varit bättre på att spela keyboard och synt så skulle jag ha en mycket syntigare ljudvärld. Men tyvärr kan jag kan bara spela stränginstrument, så det blir mycket gitarr och bas. Det vore roligt om någon annan i bandet hade en jättevacker sångröst också, så att man slapp höra min kraxande röst.
Tycker du verkligen att du sjunger dåligt?
– Ja, vidrigt dåligt. Det låter kanske tråkigt att säga det när folk sen ska behöva lyssna på min jävla röst. Det bästa jag kan hoppas på är att det blir helt okej acceptabelt. Det är ingen narcissism som gör att jag står där framme vid micken, jag skulle älska att kunna slippa det. Men tyvärr så är jag den som sjunger minst dåligt i bandet.
"Fy fan för folk som wailar"
Men det känns generellt som att alla som typ inte wailar tycker illa om sin röst.
– Förlåt mig, men fy fan för folk som wailar. Du har helt rätt.
Vad handlar albumet om textmässigt?
– Egentligen är det bara tankar om livet. Det låter jävligt brett och flummigt, men det är inte så ämnesspecifikt. Det är en dyster tid vi lever i och texterna är inte så himla muntra heller. Det handlar om weltschmerz, att känna sin egen litenhet och maktlöshet i universum. Det låter som värsta goth-skivan, men det är det också textmässigt. Att skriva något positivt känns förljuget i det här världsläget.
Nu ska ni ut på er första längre turné!
– Det ska bli jättekul, vi repar som fan. Innan har vi haft ganska glest mellan spelningar, när man åker på en sammanhängande turné så är man mer inne i det. Man blir som en trimmad maskin, en tight enhet, som kan slappna av och ha kul på scenen.
Eternal Light Brigade släpps den 25 november.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2022.
