”Vi älskar mexikaner och revolution”

Sara-Märta Höglund 11:02 16 Feb 2013

För drygt sju år sen dödförklarade The Embassy albumformatet till förmån för enstaka låtsläpp. Efter att ha återvänt från kryptan är Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindson nu aktuella med sin bästa samling låtar hittills, Sweet Sensation. Nöjesguidens Sara-Märta Höglund har pratat förväntningar, mexikaner och The Marine Girls med en av landets mesta popduos.

Hur hände Sweet Sensation?

Torbjörn: Vi spelade in en demo av låten I-D sommaren 2010, The Embassy vaknade med den. Resten var enkelt, vi hyrde en lokal i Majorna, flamsade och drack vodka. 

Fredrik: Det var längesen vi gjorde ett album och vi insåg att vi hade saknat det.

Det är åtta år sen vi senast fick höra en fullängdare från The Embassy, undantaget samlingen Life in the Trenches. Vad har ni pysslat med istället?

T: Vi har ändå släppt något varje år, förutom 2003 då vi båda jobbade som brevbärare. 

Vad är er starkaste drivkraft till att överhuvudtaget vilja göra musik?

T: Slump.

F: Ja det är ju knappast ett kall eller yrke. Förklaringen är väl helt enkelt att musik är den konstform som berört och berör oss starkast. Utifrån det är det ett väldigt naturligt steg att själv börja musicera.

Fansens intresse för er har aldrig riktigt sinat. Känner ni att det finns förväntningar att leva upp till?

F: Det är så längesen nu att det är svårt att känna. För ett antal år sen fanns det säkert förväntningar på en andra Tacking, men det är det ingen som yppar nu, det hade ju varit irrelevant. Det känns friare att vara med i Embassy 2013. Men oavsett vad som kommer skrivas eller sägas så är det alltid intressant att sätta sitt verk i ett offentligt sammanhang.

T: Det häftigt, vi är jättetacksamma.

Är recensioner, respons från lyssnare eller försäljningssiffror något ni bryr er om?

T: Det är jättekul.

F: Vi gillar siffror. 

Första singeln från Sweet Sensation, Roundkick, hann släppas på legendariska Service innan de la ned i slutet av förra året. Vad har det bolaget betytt för er?

T: Service är nog Sveriges bästa label någonsin, jag är jättestolt över vad vi åstadkom. Men Service klarade ju aldrig övergången från byteshandel till kapitalism utan imploderade typ 2005. 

I U på nya skivan kan man höra delar av en gammal BBC-intervju med The Marine Girls, med en väldigt ung Tracey Thorn. Vad har ni för relation till det bandet?

T: Bra band.

F: Bra band, bra röster.

Alla era konvolut har varit väldigt enkla och stilistiska och inför kommande turné har ni jobbat ihop med ljuskonstnären Thomas Hämén. Vad spelar det visuella för roll för The Embassy?

T: Vi har ibland ifrågasatt autenticitetsbegreppet till exempel genom att tända ljuset över publiken och släcka på oss, eller låta andra spela i vårt ställe. Vi har även undersökt hierarkier och uppsåt. Nu provar vi nåt annat, en amatörmässig sensation, ett tillstånd utanför rummet. 

Vad tillför det visuella musikupplevelsen?

T: Det stör ofta mer än det tillför.

F: Ja, det är ju inte per automatik bra. Men det är väl högst personligt vad det tillför. Det beror ju också på vart man tittar när man hör musiken. 

Hur viktigt är det med framåtrörelse?

T: Inte lika viktigt som att leva i nuet.

Om vi ska avsluta där vi började, låten I-D. Jag blir nyfiken på raden ”Better die on your feet/ than live on your knees”. Vad betyder det för er?

F: En sådan rad utmärker ju sig på en Embassy-skiva. Här får den innebörden av ett livsövervägande. Men just att det är en redan etablerad rad gör den också mer allmängiltig än om vi skrivit detta själva, den blir öppnade och därmed intressantare.

Om man ska försöka hitta någon slags originalkälla till den raden, gillar ni Emiliano Zapata?

T: Ja såklart, vi älskar mexikaner, vi älskar revolution.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!