I år skulle Amy Winehouse fyllt 40. Emma Thimgren har läst den nya boken In Her Words, där hennes föräldrar återigen gör sin egen historieskrivning av dottern.
Redan 19 år gammal blir Amy Winehouse känd som den stora rösten med den melankoliska svärtan och de obehindrat ärliga texterna. Det är som att en uråldrig jazzsångerska blivit född på nytt som en kaxig britt. Winehouse uniform blir en bred sotig eyeliner, ekivoka sjömanstatueringar och en enorm beehive-frisyr som växer för varje år.
Trots en relativt liten albumkatalog blir Amy den första brittiska kvinnan att vinna fem Grammys. Men oavsett hur prisbelönt hon är förblir hon en av skvallerpressens största slagpåsar. Bråk med pojkvännen, viktras och problem med alkohol blir mer omskrivet än hennes musikaliska gärning.
Det är först efter en nio år lång karriär och två album som hon blir ikoniserad genom att ha gått med i 27 Club, den ökända gruppen av kändisar som tragiskt gått bort vid 27 års ålder. Winehouse hittas död i sin lägenhet i Camden den 23 juli 2011. Det har då gått fem år sedan hon släppt sitt senaste album och hon hade nyligen börjat jobba med sitt tredje. Hon är redo att gå vidare från den sorgtyngda musiken, som också har gött ryktesspridningen om henne i brittisk media. Men hon får aldrig möjligheten till sin revansch mot skvallerpressen.
Att Amys föräldrar i efterhand vill hedra henne genom att polera bilden av dottern är förståeligt. Men hur mycket handlar det om att skydda Amy, som att rentvå sig själva?
Pappan Mitch Winehouse är en central figur i Amys musik. “I can't help but demonstrate my Freudian fate” sjunger hon i What Is It About Men, en låt om hur hennes daddy issues påverkat hennes egna relationer. Efter föräldrarnas skilsmässa är Mitch en opålitlig figur i Amys liv, men när hon slår igenom tar han upp relationen igen och blir involverad i hennes karriär. Hon, som saknar sin pappa och är beroende av hans bekräftelse, välkomnar honom med öppna armar.
Tre månader efter sångerskans död meddelar Mitch att han ska skriva en självbiografi om dottern. Boken släpps så tidigt som elva månader efter hennes bortgång. I den målar han upp sig själv som försvarslös inför dotterns missbruk. Försäljningen sker till förmån för Amy Winehouse Foundation, en välgörenhetsorganisation för missbrukare som bildats två månader efter hennes död. Det är genom den som Mitch sedan ska fortsätta verka i sin dotters namn. Han säljer hennes tillhörigheter för miljoner och planerar en kritiserad hologramturné som i sista sekund ställs in. I sin bok skriver han hur ironiskt det är att Amy inte ville släppa en parfym i eget namn, för att det skulle skada hennes trovärdighet som artist, men att röka crack gick bra. Efter hennes död lanserar han istället en sminkkollektion inspirerad av dottern. Två år efter Mitchs bok släpper hennes mamma, Janis Winehouse, en egen biografi.
2015 kommer Asif Kapadias dokumentär Amy. Filmen baseras på över hundra intervjuer med närstående och Amys eget videomaterial som ger en unik inblick i stjärnans innersta. Trots att han gett sitt godkännande till produktionen kritiserar Mitch dokumentären redan innan den släppts för hur han tror att han kommer framställas, och mycket riktigt är det en smärtsam porträttering där uppväxten målas fram som roten till hennes missbruksproblem. Pappan hindrar henne från att söka hjälp för sitt missbruk, som hon också sjunger om i sin mest berömda låt Rehab. När Amy försöker ta semester anställer han ett filmteam för att filma henne och när hon vill sluta turnera hämtas hon sovandes och blir satt på ett plan mot sin vilja. Vi får också se att hennes ätstörning, som var en bidragande faktor till hennes död, tar form i ung ålder. Hon berättar för föräldrarna, men de viftar bort allvaret och pratar inte om det igen.
Tio år efter hennes död släpps dokumentären Reclaiming Amy som görs på initiativ av föräldrarna. “Det känns som att den Amy vi kände har gått förlorad” säger de. Här vävs istället en ny tidslinje fylld av luckor. Artisten målas fram som en bekymmersfri person tills hon kom i kontakt med pressen från kändisskapet och droger. Att hon diagnostiserats med depression och börjat äta antidepressiva innan hon ens hunnit bli tonåring slätas över. Det ställs inga kritiska frågor, utan föräldrarna verkar mest vara intresserade av att rentvå sig själva genom att framhäva familjelivet som lyckligt.
Mitch som numera har lanserat en egen artistkarriär kryper till korset och erkänner “jag rycktes med i det. Jag ska vara ärlig, jag älskade det. Jag älskade rampljuset”. Än i dag gör han regelbundet intervjuer i TV och har blivit familjens officiella talesperson.
I år skulle Amy Winehouse fyllt 40. Det firas med den senaste pusselbiten i föräldrarnas egna historieskrivning av dottern, boken In Her Words. Här vägleder de läsaren genom en samling av Amys foton, teckningar och låttexter – dokument som hon aldrig visat för någon. Visst är det hennes egna ord, men de filtreras genom föräldrarnas vakande blick. Urvalet är gjort för att passa deras eget narrativ. Språket är simpelt och anekdoter upprepas tills de tappat sitt sting. Det är fortfarande plågsamt uppenbart att de ännu inte förstått sin dotter, vilket de också erkänner, även när de har snokat igenom hennes dagböcker. Amy beskrivs som dramatisk, vild och otämjbar. Föräldrarna vill också gång på gång understryka att de inte såg Amy som en plågad person. Ju mer de försöker bredda bilden av henne, desto mindre dynamisk blir hon.
Fokus läggs främst på Amys barndom, den typen av samlingar som egentligen bara är intressant för en förälder. Det är synd, för boken innehåller också en hel del fascinerande material som kartlägger Amys avancerade låtskrivande. Hur hennes poesi flöt över i låttexter där varje stavelse räknades och varje ord avvägdes. Hade det handlat om Amy snarare än att återigen skriva om historien så hade Mitch och Janis varit insiktsfulla nog att lämna över materialet till någon som kunnat fördjupa fragmenten.
Boken är tyvärr inte den sista anhalten, utan nästa del är spelfilmen Back to Black som har planerats sedan 2011. Amys föräldrar står återigen bakom projektet och Sam Taylor-Johnson (50 Shades of Grey) regisserar. Filmen har redan blivit stämplad som exploaterande efter att bilder från inspelningen läckt.
Att hålla Amys minne vid liv är en självklarhet, men det är förbryllande hur föräldrarna till någon som skydde rampljuset är så ivriga att gång på gång dra in henne i det. Genom att fortsätta centrera hennes privatliv gör de raka motsatsen mot att hedra henne. Vad som behövs är mindre fokus på det och mer på hennes talang som så ofta kommer i skymundan, också för att hon själv var så blygsam med den. Låter man henne tala genom texten så säger hon det bäst själv: “Jag försöker vara en musiker i en tid då alla är så upptagna av kändisskap. Jag är inte stjärnan Amy, jag är Amy – tjejen med gitarren”.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2020.
