Varje år examineras fler konstnärer än samhället har plats för. Rekordmånga söker de prestigefulla utbildningarna trots knappa försörjningsmöjligheter efter studierna. Vad behövs för en fungerande framtid för konstnärer och varför överhuvudtaget ge sig in på banan om förutsättningarna är så dåliga? Hanna Strid djupdök i konstens vikt och syfte för dagens samhälle.
När tyskarna attackerade Storbritannien under andra världskriget kom förslaget att använda kulturbudgeten för att öka försvaret. Churchills kommentar på det hela var: men vad ska vi då försvara? En vettig fråga som vi i Sverige borde fundera närmare kring. Det finns en tydlig problematik som gör att ekvationen kultur och samhällsekonomi inte riktigt går ihop. Idag examineras fler konstnärer från svenska högskolor än någonsin tidigare. Mellan läsåret 2008-2009 och 2013-2014 ökade antalet nyutexaminerade med 171 procent, enligt en rapport från Konstnärernas Riksorganisation, KRO. Enprocentsregeln, som klubbades igenom i Stockholm 1963 och har som syfte att en procent av statsbudgeten ska gå till konstnärlig verksamhet, tillämpas enligt Konstnärernas Riksorganisations undersökningar inte av alla kommuner och landsting utan betraktas av vissa som en rekommendation.
På samma sätt följer inte alla museer de avtal om medverkansersättning och utställningsersättning som staten har ingått med konstnärsorganisationerna. Bara 28 procent av svenska museer betalar den minimiersättning som konstnärer enligt MU-avtalet ska få, bara några promille av museets totala lönekostnader gick till konstnärernas löner. Pengarna fastnar med andra ord ofta på annat håll och når aldrig själva konstnärerna. Många yrkesverksamma konstnärer faller bort bara några år efter utbildningen av ekonomiska skäl. De allra flesta tjänar främst sitt uppehälle på alternativa arbeten och inte på sitt konstnärskap, en följd av att de avtal som finns inte följs. Madeleine Kozma gick ut Konstfack för några år sedan och berättar att det för henne var det självklara valet, trots dyster statistik och osäkra försörjningsmöjligheter.
– För mig är det inte viktigt att tjäna pengar eller jobba kommersiellt. Det primära för mig är att jag trivs med min vardag och gör det jag mår bra av, vilket är konst, förklarar Madeleine Kozma.
Illustration: Petra Eriksson
Sedan hon gick ut Konstfack har hon klarat sig ekonomiskt, men inte försörjt sig på sin konst. Istället jobbar hon som assistent på diverse filminspelningar, på konsthall och nu även som vaktmästare. Men så länge hon går runt och får tid över för sitt skapande är hon nöjd. Även om det självklart finns en önskan om att försörja sig på konsten. Hon säger att konstnärskapet inte är som de andra jobben utan något som finns där dygnet runt. Att identifiera sig som konstnär ger henne trots de tuffa förutsättningarna en stor frihet.
– Jag tillåter mig själv att betrakta saker, sen processar jag intrycken och gör något av det, förklarar Madeleine Kozma. Att bli konstnär är ofta en strävan efter att vilja göra något som känns på djupet meningsfullt, förklarar Maria Lantz, rektor på Konstfack, från sitt ljusa arbetsrum i den gamla Ericssonfabriken på Telefonplan. – Det känns som att målet för många idag är att ingå i systemet vi lever i, skapandet av pengar och omsättningen av pengar. Att bli konsumenter. Men det är inte det enda sättet världen kan se ut på.
Maria Lantz ser kultur som det kit som håller människor samman och skapar förståelse, hon drar paralleller till samhällen som Dubai och Las Vegas som enbart är byggda efter ekonomiska premisser.
– Att betala sig fram skapar segregation, fortsätter Maria Lantz. Kultur äger en förmåga att tala om mening. Det kanske är just det vi behöver ha kapitalismen och pengarna till, att ha ett rikt kulturliv och på så vis skapa ett öppet samhälle.
Under lång tid har svensk kulturpolitik handlat om att tillgängliggöra, delvis genom att satsa på offentlig konst men även på andra sätt. När museerna hade gratis inträde under en period efter 2005 ökade antalet museibesök med 159 procent och ökningen märktes också bland de som fortfarande hade inträde. Kultur sprider sig som droppar, menar Maria Lantz. Alla behöver inte ta del av allt, men alla tar del av något. På så vis skapas möjligheter till samtal och diskussion som bygger det samhälle som vi alla är en del av.
– Idag när världen flämtar av olika kriser där både miljö, politik och identitet ifrågasätts är konsten viktigare än på väldigt länge. Konsten är unik på sättet att den inte på förhand är given. Den har inte ett exakt syfte eller mål, annat än att ifrågasätta, få oss att tänka på vilka vi är och hur vi är tillsammans, säger Maria Lantz.
Hon är trött på fördomen om att konstnärer är en tärande kraft i samhället. Snarare tvärtom, statistik visar att konstnärer inte belastar sjukvårdssystem eller är arbetslösa. De har sällan höga inkomster, även om ett fåtal tjänar mycket, men arbetar nästan konstant och bidrar på så vis med mycket arbetskraft. Hon menar också att konstnärer själva är de största sponsorerna av konst i samhället och att de på grund av sina låga inkomster ständigt håller sig sysselsatta.
– Konstnärer klarar sig, vi är inte parasiter som många tror, skrattar Maria Lantz. Problematiken ligger i att de inte lever på sitt skapande, utan snarare bidrar till samhällsnytta på andra sätt. De lönearbetar för att försörja sig och tiden de kan lägga på sitt konstnärskap är begränsad.
I en enkätundersökning som Konstnärernas riksorganisation och Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare gjorde bland sina medlemmar 2014 visade att mindre än 35 procent av konstnärerna ägnar 75 procent av sin arbetstid åt konstnärlig verksamhet. Inkomsterna är också låga, både 2011 och 2014 hade 64 procent av de tillfrågade en lön på under 13300 kronor i månaden. En dynamisk och levande konstscen kräver att konstnärer har tid för sitt skapande. Niclas Malmberg är riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson för Miljöpartiet.
– Konstnärer drivs av en kreativ lust och vill uttrycka sig och då kanske de inte tänker på försörjning i första hand, säger han. Det kan vara därför gruppen är så pass lätt att fortsätta åsidosätta, de har sitt kall och följer det och mår ändå relativt bra.
Niclas Malmberg understryker vikten av försörjningsmöjligheter för konstnärer för att kunna ha en levande konstscen i framtiden. Mindre konst ser han som en negativ faktor för det demokratiska samhället. Han håller med om att viss politik är inriktad på mätbara värden men håller inte med om att all politik handlar om ekonomisk vinning. Just nu arbetar Niclas Malmberg, som ledamot i Kulturutskottet, med ett förslag som handlar om att starta en ny fond där en viss procent av försäljningen av äldre konst av döda konstnärer ska återinvesteras i samtidskonsten. På sikt menar han att det skulle gynna alla aktörer som är inblandade, även de gallerier och auktionshallar som först förlorar en liten summa vid försäljningen. De kommer få tillbaka det senare i och med en växande scen av samtidskonst. Just nu pågår seminarier om hur detta i praktiken ska fungera, men om det kommer genomföras är ännu inte klart.
Att använda konstnärer på andra sätt i samhället än vad som traditionellt görs tror Maria Lantz också är en bra idé. Till exempel när städer, kollektivtrafik och kommunikation ska planeras. Niclas Malmberg menar att i vissa delar av landet används redan konstnärer i sådana sammanhang med framgång och han hoppas det kommer att öka, eftersom det är viktigt att bygga för att folk ska må bra.
– Konstnären skulle kunna bidra med nya perspektiv och användas som jokern i ett kortspel, säger Maria Lantz. Se det andra personer i arbetsgruppen inte ser eftersom alla har olika särintressen. Idag är det främst personer med en vit medelklassbakgrund som söker till konstskolor, ett problem som inte kommer minska om inte försörjningsmöjligheterna för konstnärer blir större. Sanna Svedestedt Carboo från Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare anser att fria konstnärer och frispråkig kultur är avgörande för ett fungerande samhälle.
– Att många konstnärer faller ifrån redan innan de söker sig in på konstnärsbanan eftersom de känner att tröskeln är för hög eller yrkeslivet för ekonomiskt osäkert bidrar på sikt till ett mindre demokratiskt samhälle med färre röster och perspektiv, säger hon.
Illustration: Petra Eriksson
Madeleine Kozma berättar om att hon som uppvuxen i en ungersk familj i stockholmsförorten Flemingsberg och som andra generationens invandrare inte visste om att det fanns utbildningar inom konst på högskolenivå förrän hon gått ut gymnasiet och var nitton år gammal. Hon var en av få i sin skola och klass som inte hade svenskt ursprung. Sanna Svedestedt Carboo menar att om bara de med tillräcklig ekonomisk trygghet från andra håll och förkunskaper kan arbeta med konst kommer antalet berättelser och perspektiv bli begränsade.
– All god och spännande konst har utvecklats i mötet av andra intryck, säger Maria Lantz om hur viktigt hon tycker att det är med att arbeta för en breddad konstscen. Det är också viktigt med bild- och slöjdundervisning i skolan om vi vill ha mångfald inom konsten i framtiden.
Om antalet stipendier ökade och utställningsersättningar blev högre skulle det enligt Maria Lantz också bli det lättare att locka en bredare målgrupp. Hon tror att om ersättningarna och försörjningsmöjligheterna skulle öka, skulle det vara fler som kan söka sig till ett yrkesliv som konstnär. Det naturliga urvalet som sker på grund av ett osäkert arbetsliv, kravet på förkunskaper och kanske senare i livet en önskan om en stabilare vardag skulle minska. Den kostsamma akademiska utbildningen skulle med enkla medel kunna utnyttjas till fullo och hon tycker inte heller att det är mycket som behövs.
– Det är sådant som för samhället i stort är små summor men som skulle kunna bidra mycket till konstnäringen, säger Maria Lantz.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2015.
