”All of us fall in love for individual reasons, but to pretend that there not patterns is absurd. And to pretend that we dont have a sexual economy that is inflected by race is absurd.”* Jag är i Amsterdam. Det finns något här som jag saknat i Sverige. Här hatar man inte nödvändigtvis brun hud.
Det kanske låter sjukt, men det är min upplevelse av Sverige. Det finns så lite kärlek för rasifierade kroppar där. Och jag pratar inte ens bland vita, nej. Vi blattar – fan vad vi inte gillar varandra. Vi kan hänga, vi kan umgås, men att ligga med varandra, att skaffa barn som inte blir ljusare än oss själva, som inte kommer kunna passera mer än vi gjort – det verkar inte finnas på kartan.
Att vara i Holland är som att vara i Belgien. Ett gravt rasistiskt land, en rasism som är så öppen och närvarande att den är svår att ignorera. Samtidigt; en befolkning som gör motstånd, som inte nödvändigtvis satt likhetstecken mellan vithet och skönhet, attraktion. Här får jag rasifierade ragg. Det händer aldrig i Sverige.
Sverige är speciellt. I USA finns en annan problematik – där rasrelationer varit reglerade av lag så länge, där mixade relationer fortfarande kan vara kontroversiellt, finns det kanske något progressivt att som svart dejta en vit. Kanske. Där hänger papperspåsetestet fortfarande kvar.
I Sverige pratar vi inte papperspåsar. Men vi vet precis vad det går ut på, som om vi hade det i blodet, fick det med modersmjölken eller kaviarmackan. Kanske är det av självbevarelsedrift, kanske av skam, men vi väljer inte varandra. Allra helst vill vi vara ensamma, få, som ett russin i kakan.
Ekonomin är så tydlig. Forskaren Tobias Hübinette säger att Sverige, till skillnad från andra länder, inte har någon självreproducerande rasifierad bourgeoisie; utan en vit partner som håller oss i handen släpps vi inte in i finrummen. Det här vet vi, och vi är inte dummare än att vi fattar, att vi klättrar. Vi vill till ljuset.
Ungefär som om vi vore blommor sträcker vi oss alla uppåt. Sverige är extremt; här är klass så kopplat till ras, assimilering till vithet. Finns det någon rasifierad svensk i offentligheten, vare sig vi pratar kändisar eller antirasister, som inte har en vit partner? Det sorgliga är inte att vi väljer andra, det sorgliga är att vi inte ens vill ha varandra. Att vi själva är så duktiga på att upprätthålla rasmaktsordningen att det går per automatik. Särskilt vi som redan släppts in i finrummen.
”Hitler would be very pleased with People of Color's dating habits."*
För vi kan snacka hur mycket antirasism vi vill. Men om vi samtidigt gör allt vi kan för att utplåna vår brunhet, att slippa ge den i arv till våra barn, om vi själva redan gått med på och upprätthåller att svenskhet och människovärde fortsätter vara kopplat till vithet, kan vi ju fråga oss vad vi egentligen tjafsar om. Vi har ju redan accepterat nederlaget.
Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
Läs fler av Valeries texter:
Raskortet – Varför är det radikalt att vara svart?
Magic Johnsons miljoner hjälper honom inte, till slut är han inget annat än en svart man
Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
Att tycka är silver, att vara neutral är guld
*Båda citaten är tagna ifrån videoklippet med författaren Junot Diaz, se ovan.
