Medverkande i Raskortet, bild från SVT.
Länge har debatten stått stilla. Unken, mätt, matt har den vuxit sig. Som luften i ett instängt rum, i någon gudsförgäten konferenssal, i någon tråkig håla. Trötta munnar som gäspar, gapar efter luft. Andedräkter fulla av kaffe, kanske gammal fylla, mandelkubb.
Det känns som om något håller på att hända nu. SVT sänder en dokumentär, en hel timme public service, regisserad av Osmond Karim, kallad Raskortet. En timme bara svarta svenskar i rutan, en timme afrosvenska livsvillkor. Har detta någonsin hänt innan?
Så trött på de där människorna i den där konferenslokalen. De där övervintrade, överkammad flint, hårspray som luktar tant, parfym som luktar tvättmedel, noll koll, noll kontakt. Med oss. De dem pratar om. Vi är bara punkter, statistik, ett problem som måste bockas av, skyfflas undan.
Något att teoretisera kring. Som en lek, en tankeövning, kanske en dröm.
”Är det verkligen så illa som ni säger?”
”Nej, nu överreagerar du väl ändå?”
”Du måste bara skaffa lite driv! Var inget offer!” säger de och fortsätter sippa sitt bryggkaffe, smacka sina läppar mot varandra.
Men nu tröttnar vi. På riktigt. Vi har varit trötta i en evighet, men nu tröttnar vi. Något håller på att hända, något måste hända nu. Vi kommer in i rummet. Vi kommer in, vi öppnar fönsterna. Vi möblerar om. Vi måste in. Vi måste vädra ur all denna skit.
Vi måste säga som det är. Sverige är inte tolerant. Eller vänta, frågan är felställd. Jag har inte bett om tolerans, behöver den inte. Det är inte upp till dem att tolerera mig. Jag finns, jag har rätt, det räcker. Behöver inte tolerans, behöver bara ett fullvärdigt medborgarskap. Behöver inte en nedsträckt hand, jag har min egen, behöver inga allmosor, behöver bara slippa diskriminering.
Varför är det fortfarande en radikal handling att vara svart och berätta om sitt liv? Varför är det en radikal handling att vara svart och vara vid liv, att inte förgås? Varje dag är som en kamp man lärt sig att vänja sig vid, en ständig förnedring man gjort till sin, i brist på alternativ.
Så länge nu har våra historier avfärdats som enskilda tragedier, otur, kanske utslag av dålig attityd, bristande folkvett, bristande förmåga att anpassa sig till den ”svenska” kulturen.
(Den svenska kulturen, som enligt dem verkar vara att spöa blattar, att skriva på protestlistor mot nyinflyttade flyktingar, hem för ensamkommande barn, kasta stenar på skolbarn, rycka av slöjor, föra polisregister över ostraffade småglin och gamlingar, kalla bakverk skällsord)
Nu börjar vi samla oss. Jag ser det så, jag ser Raskortet så. Som en inbjudan. Vi måste ta det vidare. Våra berättelser förtjänar att höras. Våra upplevelser är relevanta. Vi är relevanta. Vi måste bara vara lite försiktiga.
Vi får inte fastna. Fastna i berättandet av det personliga, om ens egna privata tillkortakommanden. Det privata är politik, jag vet, men det finns också en anledning till varför just dessa historier lyfts fram. De är för att de är lätta att avfärda. De är lätta att avväpna. Att omvandla till något som kan lösas med en kram, istället för politiska initiativ. En affirmation, ett plåster på såren, istället för en radikal omfördelningspolitik.
80 procent av oss afrosvenskar bor i hyresrätter, vi äger inte våra hem, vi har inte pengar, vi har inte ens jobb, vi har lägst utbildningsavkastning. Vi måste prata om det. Vi måste prata om fattigdom, vi måste prata om makt.
Vi måste prata om oss. Det är inte motstridigt. Men vi måste komma ihåg; de flesta ur vår grupp är inte medelklass. Vi som vuxit upp i vita medelklassmiljöer, har kanske drabbats av mer rasism i form av n-ord och liknande kränkningar, men vår närhet till vitheten gör också att vi ges utrymme, tillåts spela på en annan planhalva. Vi får vara med, precis som Raskortets Viktoria Walldin berättar om den där pussleken; inte på samma villkor, absolut inte, men vi får ändå vara med.
Valerie Kyeyune Backström, skribent på separatistiska forumet Rummets.se.
