Ibland undrar jag om det finns en gud. Och om hen i sådana fall är rasist? Eller bara har en god känsla för timing. Kanske är det onödigt att dra in Gud i detta, kanske är det bättre att nöja sig med Alanis Morrisette.
För det är ironiskt. Ironiskt att bara två veckor efter att Pharrell i en Oprah-intervju proklamerat sig vara ”A New Black”, som tar avstånd ifrån den gamla typen av svarta, och säger att det handlar om attityd (istället för institutionaliserad rasism) läcks inspelningen där Clippers-ägaren Ronald Sterling ber sin flickvän V. Stiviano att sluta posera med svarta. Bland annat.
Samtiden är inte slaveri, åtminstone inte som den brukade se ut. Samtiden är inte vita huvor, swastikor, lynchningar (även om den är det också). Samtiden är precis som då, fast i ny förpackning.
Det är därför jag inte blir chockad över Sterlings rasistiska rant till sin flickvän (även om hans tidigare track record också är en indikator). För det är precis så rasism funkar. Rasism mot svarta är inte, har aldrig varit, att helt ta avstånd ifrån oss. Rasism är att använda oss när det passar, som det passar.
Vi ska ta det ifrån början. Denna historia är underbar, som en lök, lager efter lager av tårögd njutning i det där nio minuter långa samtalet.
Han är sur för att hans tjej poserar på Instagram med en svart man. Han vill inte hon tar med sig några svarta män på sina matcher. Det går däremot bra att de spelar i hans lag och ger honom pengar.
Mannen hon poserar med är inte vem som helst; inte min pappa, inte din farbror, inte den som spelar Homeless man #5 i Girls, inte ditt ex. Det är legendariske basketspelaren Magic Johnson.
Men det finns ett till lager i detta; V. Stivianos bakgrund. Hon är själv mixed; mexikansk och svart! Det är som att vi vunnit högsta vinst i illustrativt exempel på hur intrikat rasmaktsordningen fungerar.
Vi har här alltså en vit mångmiljonär som äger ett basketlag med främst svarta spelare, och dessutom har en afro-mexikansk flickvän. Det hindrar honom inte från att vara rasist. Vi brukar ofta fastna i det där; att kontakt med den Andra skulle vara botemedlet. Att kärleksrelationer, vänskap, arbetspartners skulle vara vaccinet, beviset på tolerans. Istället ser vi att det inte betyder något alls; tvärtom kan det snarare förstärka rasismen, ge den fullt spelutrymme. Det är svårt att vara rasistisk som vit omringad av vita; desto mer avancerad och tydlig blir rasismen i kontakt med rasifierade.
Men det är också en illustration av hur vi själva kan reproducera och förhandla med vår tillhörighet. Särskilt de av oss som inte befinner oss längst ner. Han säger till henne att hon kan ses som vit, som latina, som en ”delicate women”.
Först när hon umgås med svarta blir hennes svarthet tydlig. Hon kan välja där. Jag tänker på Pharrell igen. Hur tillhörigheten som ny svart fungerar så länge man är rik, framgångsrik och omgiven av andra, helst vita, på samma nivå. Men inte ens det är en garanti. Till syvende och sist är Magic Johnson inget annat än en svart man som man ska hålla sig borta från, åtminstone om man vill fortsätta vara respektabel. Då hjälper inte hans miljoner, hans framgång.
Samma sak gäller Pharrell. Det är som om vi glömt vad rasism egentligen handlar om. Det handlar inte om avstånd, det handlar om människovärde. Under slaveriet hade vita inga problem med att ha slavarna boende hos sig. Idag har vita, rika familjer inga problem att ha rasifierade som städerskor och nannys.
Ny, gammal eller mittemellan; svart förblir du. Med jämna mellanrum kommer någon som Sterling påminna oss.
Valerie Kyeyune Backström, skribent på separatistiska forumet Rummets.se. Valerie har tidigare skrivit för Nöjesguiden om bl.a. Raskortet och om hur Lily Allens feminism förtrycker svarta kvinnor.
