Valerie Kyeyune Backström: "Hipster-Sverige har bekänt färg – förvåningen över Outkasts spelning är orimlig"

14:00 12 Aug 2014

Outkast under detta omdebatterade Way Out West-gig.

Ibland känns det som att Sverige plockat det sämsta ifrån USA. Inget av det coola, roliga, storslagna; vi tog moralismen. Den där tråkiga som inte följer några logiska regler eller är konsekvent; den som plockar där det passar.

Förra veckan spelade Snoop på Liseberg och allmänheten rasade för att en drogliberal tilläts spela på en ”familjescen”, liknande de reaktioner Redline-festen året innan på Gröna Lund möttes av. Ingen verkar bry sig om att förekomsten av tunga droger är större på typ Kåken. Nu i helgen spelade Outkast på Way Out West, där några videos med avklädda kvinnor orsakade vrede. Att Queens of the Stone Age hade liknande videos passerade obemärkt förbi en homogen publik som är så tränad att identifiera sexism i de andra men så sällan ser den hos dem själva.

Det känns som att hipster-Sverige har bekänt färg; som att det kommit ut med sin enkelspårighet. Som att det kommit ut som blåst.

Allt går i trender. Just nu är det fint att vara blatte. Eller inte fint, du får fortfarande inget jobb och dör tidigare, men coolt. Edgy. I ropet. Alla vill vara svarta. Vita tjejer köper trosor med inbyggd rumpa, kämpar med att fläta sina tunna testar till cornrows, försöker twerka men får ryggskott. Killarna döljer sina kycklingfjun under buckethats, lavjar New York 2001 även om de knappt var födda då, säger hoes on my dick fast de bara legat med en tjej som de fortfarande ringer när de är fulla, fast hon bett dem sluta.

Jag vet att det i Sverige blivit kutym att lajva sina upplevelser, men alla är inte Sad Boys. Alla kommer inte ifrån välsnutna hem, för alla är inte strippklubbar, droger och fattigdom något som bekvämt kan avnjutas i hemmet via Netflix.
Jag tänker att det är det som förklarar den orimliga förvåning som bryter ut i Slottsskogen när Outkast under sin spelning i bakgrunden visar klipp på rumpor och tjejer som strippar.

Annars är förklaringen att en stor del av Sveriges befolkning är dum i huvudet. Inte dum i huvudet för att den inte gillar götar på enorma skärmar, men dum i huvudet som lyssnar på Outkast, som alltid rappat om och använt sig av kvinnokroppar på ett sätt som inte är Valerie Solanas, och sedan blir sur när de lever som de lär.

I denna historia hittar man en underton som handlar om makt och konsumtionsmönster. Att törsta, begära den andra, men sen bli besviken för att den är som den är. Vilket var anledningen att man sökte sig till den från första början.
Det är ingen hemlighet att de största hiphopkonsumenterna idag består av vita medelklasskids. Att lyssna på hiphop för dem kan vara ett sätt att närma sig Den Andra, att få leva ut förbjudna sidor; våld, sex, fara, liksom det är att sätt att visa sig som en medveten, kanske spännande person. Att närma sig den av samhället skapade svartheten är att närma sig sidor som man annars inte har utrymme att uttrycka.

Kolonialismens tankegångar byter kläder, precis som vi andra. Nu kan svettiga vita feminister glatt grinda till Juicy J och slänga med sina guldkedjor på tryggt avstånd från upphovsmännen.

Det intressanta blir när denna paradox uppstår: man lyssnar på hiphop, klär sig hiphop, leker hiphop, just för den usp den innehar; samtidigt som man chockas när de artister man hyllar för sin musik, texter included, är precis som de utger sig för att vara.

Om man inte gillar strippklubbar eller exponerade bakdelar, fine. Men då kanske man inte ska lyssna på musik som handlar om det, då kanske man själv ska slopa sina stapplande försök till rövrotation; då kanske man ska ta sin tygväska och återvända till den hemmaplan där man fortfarande kallar det feminism när Miley Cyrus och Katy Perry använder svarta kvinnor som instrument för sina egna frigörelser. Man kanske inte ska gå på en Outkast-konsert och bli besviken.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:
• Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
• Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan
Exodus säger mer om vår samtid än om forna Egypten

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!