Småtjejer är inte värda så mycket. Inte stora heller. Om något faller främst kvinnor, och ännu hellre unga sådana i smaken, är det sällan det anses som fint.
Tjejsamla, tjejkasta, tjejlyssna. De borde lägga till tjejfinnas. Att vara lika men ändå betraktas som sämre. Det man går runt och gör hela tiden. Att tilltala en manlig publik, gärna följt av en äldre kritikerkår, är tecken på kvalitet. Att fylla en fotbollsplan med skäggstubbiga män i slitna jeans, eller unga killar i keps, det är klass. Att göra något stort, svårt, nytt.
Tjejer är ju alltid sämst, så det spelar mindre roll om de har en kvinnlig publik, de blir ju ändå inte bra, även om de som är bättre såklart lockar män. Därför uppstår en spännande kategori av just de män som spelar för kvinnor.
För några år sedan, innan Justin Bieber upptäckt n-ordet och fortfarande hade pottfrilla, blossade en debatt om just tjejfansen. Var det bra, dåligt, rentav farligt med tusentals flickor som vigde sin vakna tid åt att dyrka en kille? Och än värre blir det om vi rör oss in på r'n'b:n. Där Bieber, åtminstone förut, var en oskyldig gullig vit kille som sjunger om att käka fondue, är r'n'b:n något annat. Sexistisk, inte söt. Någon som sjunger att den vill knulla dig mot väggen, inte älska med dig i månljuset.
Åtminstone om man ska tro den ensidiga beskrivningen svensk media ofta använder. När Ansiktet släppte sitt debutalbum beskrevs det just som en motreaktion mot den ”sunkiga r'n'b:n”. Med ord som genusmedvetenhet och schysst kvinnosyn lanserades deras album #DENNYARNBMANNEN till en nästan enbart hyllande kritikerkår.
Men jag har lite svårt att hänga med. Är det by default sexistiskt att vilja ligga med någon? Är det mindre sexistiskt om man vill göra det under månljuset? Är det genusmedvetenhet att gnälla? För mig låter det som en förenkling snarare än feminism.
I lördags såg jag Trey Songz, en av de artister som nämnts som dålig. Jag var där, och överallt; tjejer. Som skrek, tog plats, lyste, levde livet. Trey sjöng, de skrek mer. Han tog av sig sin jacka, alla blev tokiga. Som avslutning stod han i bar överkropp, armarna utsträckta. Tjejer skrek i kör, som en ramsa, ”Fuck me Trey”. Alla ville knulla och det var fint.
Jag tänker på feminism när jag är där. Alla killar i publiken är så perifera, ingen av oss bryr oss ett skit om dem. De är antingen avundsjuka eller imponerade. Vi bryr oss bara om Trey, och om varandra. Trey säger att han är singel, alla tjejer skriker. Alla vill ha samma kille och det är okej, vi backar varandra, för alla vet att innerst inne är han ingens och allas. Trey följer publikens minsta vink, gör allt vi ber om; ingen kastar pengar på scenen men det behövs inte, Trey klär av sig ändå.
Jag undrar varför detta pekas ut som ett problem, för mig är det den minst problematiska spelning jag någonsin varit på; den är så helt och hållet till för oss tjejer. Trey skiter i killarna, de är som skuggor, han tilltalar bara oss, sjunger bara för oss, finns bara för oss. Han sjunger att han är kåt, men också att han är ledsen, att hans hjärta är krossat, och han gör det helt utan ironi, helt utan humor. Han är naken, inte bara bokstavligt, men bildligt också.
Men eftersom han varken är vit eller hipp blir det bara sunkigt. Även om r'n'b alltid gjort manligheten känslosam och sårbar, även om detta är så mycket mer genusöverskridande än de flesta konserter, är det tydligen inte värt ett skit. Jag undrar varför.
Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
Läs fler av Valeries texter:
• Hipster-Sverige har bekänt färg – förvåningen över Outkasts spelning är orimlig
• Det verkar vara lättare att älska oss på avstånd än i svensk tv
• Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan
