I tisdags kom Angela Davis till Stockholm. Istället för att prata om själva arrangemanget vill jag prata om Dr. Davis. Men kanske ännu hellre vill jag prata om alla som kom dit, tog sig in, gjorde sig närvarande mot alla odds: som ändrade rummet.
Det finns sådana starka viljor i Sverige att bortkoppla politik från de kroppar den faktiskt formuleras ifrån – endast så kan kärleken till black power-rörelsen förstås i hem där svarta aldrig ens varit på besök, annat än som timanställda. Det finns en sådan stark lust att omvandla radikalitet till prylar: alla hem på Södermalm med en The Black Power Mixtape-affisch uppsmackad i vardagsrummet, alla filmvisningar och installationer på klubbar där svarta nekas i dörren.
Det finns en sådan lust att befrias från skuld, eller ansvar, samtidigt som man är rädd att anklagas för att vara just det man misstänker. Därför flyr man svarta människor här, lägger all sin energi på de där borta: kändisar, ikoner, knutna nävar. Det finns ett sådant motstånd mot att prata om vad som faktiskt sker här i Sverige, att sätta namn på våra erfarenheter som en del av en helhet. Att erkänna dem som något som strukturerar livsvillkor och livslängd.
Angela Davis berättade att när hon var här senast, år 2002, hade svarta människor som besökt hennes föreläsning berättat att det var första gången de såg sig som, och kände sig erkända som, just svarta.
Förra året gick jag på en workshop med Rebecca Walker (ja, den Alice Walkers dotter). Hon vittnade om samma upplevelser av Sverige: det fanns så många undertryckta känslor hos oss, våra uppvaknanden som svarta kom så sent. Därför blev också alla samtal om rasifiering så känslotyngda. Saker som år efter år byggts upp inuti och aldrig fick diskuteras fick till slut komma ut, behandlas. Inte sällan följt av tårar.
Men det känns som att saker börjar ändras. Trots Kungliga Konsthögskolans behandlande av föreläsningen och alla som ville ta sig in lyckades besökarna ändå ändra saker. Ni som köade i sex timmar, ni som krigade, ni som tryckte er förbi stängda dörrar, hårdföra vakter, ni som tog er in i rummet och tog plats. Ni som lät, jublade, skrek. Ni som var alla de svarta kvinnor vars liv Angela Davis intygade från podiet spelade roll. Ni som fick henne att överge en förmodat planerad föreläsning om Kant, konst och estetik för att istället prata om svarta liv, svart kamp, denna eviga struggle. Ni gör skillnad.
För som Dr. Davis sa: ”When black women stand up, earthshaking things can occur." Det kändes – ni var där, ni såg varandra, ni tog för er. Kanske var det därför instutionen darrade? Det finns en potential i er som de räds. Omfamna den.
Läs även: "Alla sjunger med i Everyday I'm Hustlin medan blattar nekas i dörren".
