Valerie Kyeyune Backström: "Alla sjunger med i Everyday I'm Hustlin' medan blattar nekas i dörren"

10:56 9 Sep 2014

Trendigt kompisgäng.

Det går trender i allt. Mat, inredning, musik. Och mode förstås; kanske allra mest där. Men frågan är: går det trender i ras? Det börjar fan kännas så. 

Plötsligt är allt man ser: box braids. Plötsligt är allt man hör: orten, gäris. Alla vill tugga, alla vill fläta håret i cornrows, alla vill vara kompis med Rosh. Alla vill ha ett afro eller åtminstone bantu-knots för att kompensera. Alla vill se ut som: Nicki Minaj, Rihanna, Stromae, eller en blek kopia åtminstone.

Det finns inget bättre än en blattekompis. Det skulle i sådana fall vara en blattepartner. Helst ska ens kompisgäng se ut som en gammal Benetton-reklam, fast mindre lammull och mer ghetto goth. Alla tjatar om mixade barn.

Det kan verka positivt först. Som en effekt av det ökade utrymmet icke-vita tagit i debatten, hur intersektionalitet blivit mer än ett slagord. Som en liten seger. Plötsligt är ens hår ”allt”, istället för att bara vara bespottat vill ens vita kompisar i tygväskor visst följa med till hiphopklubbar; hell, nu spelar till och med feministiska festivaler skiten. På Musikaliska står brats i snedbena eller backslick och ”rappar” med i Fuck Tha Police. Folk skrattade åt Beatrice Ask under Almedalen när hon dansade till Sound Of Da Police, jag håller mig för skratt när alla sjunger med i Everyday I’m Hustlin’ samtidigt som blattar utan kulturellt kapital nekas i dörren. Något skaver.

Inget är folkligare än svensk hiphop. Alla älskar Linda Pira, till och med Allsång på Skansen, alla vill vara Linda Pira, eller Rosh. Alla vill gå till klubben i adidastofflor, adidasbyxor. Ingen vill gå blatterundan. Allt är bara en lek, allt är bara yta, allt är bara: jakt på spänning.

Just nu är blattar spännande. Rätt sorts, så klart. Såna som lyckas balansera blatteskapet så att det blir lagom; annorlunda, inte hotande. Begärbart. En musikvideo med Solange i glittershorts bredvid Bun B; inte båtflykting. Om man är ifrån orten ska man vara rätt sorts; helst kunna rappa, helst vara känd, hellre både och. 

På klubben tillför vi rätt sorts mystik. Om vi kommer in. Vissa av oss gör det alltid; vi lyckas med balansen. Några av oss strösslas ut för att ge legitimitet till klubben, så att vita hipsters med gympapåsväskor kan leva lajf för en kväll: för att en hiphopklubb ska kännas äkta behövs några svarta, bruna kroppar. Gärna avklädda, eller nära inpå.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på Project Runway; one day you’re in, the next day you’re out. Just nu är det sexigt med Nicki Minaj och dashikis, men om ett tag? Just nu vill alla att livet ska vara som Mapeis video till Don’t Wait, men om några år?

Vad händer då med alla naturligt bruna, alla vars afro porlar upp ur huvudet oavsett årstid och modenycker? För liksom solen har sin gång, har även trender det. Kvar står vi då alla, och när vi inte behövs som pynt på klubben längre kastas vi väl på samma tipp där tidigare erövringar hamnat; kinesiska tecken, tribaltatueringar, bindis och henna. Så länge vi bara är till för någon annans förverkligande och nöje är vi lika konjekturskänsliga som teppanyakihällar, och bubblan spricker alltid.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:
• Hipster-Sverige har bekänt färg – förvåningen över Outkasts spelning är orimlig
• Det verkar vara lättare att älska oss på avstånd än i svensk tv
En tjock kropp är inte lika med en vit, tjock kropp
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Är r'n'b:n sexistisk för att den attraherar tjejer?

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!