Världens bästa pojkband

[B]I dessa ängsliga tider[/B] där man kan slängas i fängelse bara för att man gått förbi ett daghem med en Piggelin i handen är det naturligtvis få litterära texter som behandlar det sympatiska fenomenet unga, vackra män. Vackra unga män som de litterära gestalterna Tadzio, Sebastian Flyte och Dorian Gray. Men jag ska försöka mig på något liknande. Jag ska skriva om pojkbandet The Strokes. Berätta hur mycket de betyder för mig. Inte för att jag skulle göra det lika bra som Mann, Waugh och Wilde, jag gör det givetvis mycket bättre. [B]The Strokes är lika[/B] mycket en estetisk som audiell upplevelse. Och när de två möts uppstår magi. En Strokes-konsert är därför per definition något som ständigt står och pendlar mellan Gud och Guds hand. The Strokes är unika i det avseendet. Julian Casablancas vet detta. Och han är väldigt noga att inte låta sig påverkas eller smutsas ner av andra artister eller författare. Och min kärlek till Julian Casablancas började någonstans där. I den tanken. Vi är till exempel båda väldigt försiktiga gällande vad vi läser. Liksom Truman Capote finns tanken om att dålig litteratur i allmänhet och dålig tidningsjournalistik i synnerhet smutsar ner och förstör den egna naturens språk och stilistik. - Jag läser ingenting, var de första orden Julian sa till mig när jag träffade honom på Nobu för ett par år sedan. - Jag läser absolut ingenting, upprepade han. [B]Vad gäller sitt skapande[/B] har The Strokes bara intresse för sig själva. Och det är där The Strokes blir klassiska. Ett band långt borta från modernismens ängsliga syn på musik som något som ständigt måste titta runt hörnet för att hitta något "nytt", "fräscht" och "unikt", band med konstiga kläder och skivomslag handmålade med kritor. För att sedan kunna hävda att musik måste "utvecklas". The Strokes har aldrig behövt utvecklas. Jag är väldigt ointresserad av band som Arctic Monkeys i just det avseendet. Jag hoppas, om jag ska vara helt ärlig, att bandet drabbas av ett massivt ointresse och försvinner i periferin. Jag är nämligen inte intresserad av ett band bara för att det är "nytt". För mig handlar det inte om vem som är ny, fräsch eller unik. För mig handlar det inte om att bli alldeles till sig av ett band som slår en köttslev mot ett grytlock för att det känns banbrytande. Därför är The Strokes lika aktuella för mig nu som för sex år sedan. Eftersom det vi kommer ihåg, när debattdimman lagt sig, är total identifikation med något fantastiskt klassiskt, attraktivt och åtråvärt. Som en Lacoste-piké. De hade också bäst förutsättningar. En briljant genpool, tidigt egna aktieportföljer och schweiziska internatskolor har gett dem självförtroende, nonchalans och den goda smaken att gå igenom livet med ett överlägset ansiktsuttryck. The Strokes är fortfarande, sju år efter att de ramlade i en pool på en bild i deras första intervju i amerikanska V-magazine, det vackraste, mest intressanta pojkbandet i vår tid. Stockholm, SAS Radisson Hotel, 2005 [B]Vad anser ni om reaktionerna på er nya skiva?[/B] Julian Casablancas: Det kommer alltid att finnas människor som älskar oss och människor som hatar oss. Så har det varit sedan dag ett. Och tro mig Carl, det är exakt så vi vill ha det. Hade man bara varit ute efter att bli älskad hade man bott kvar hos sina föräldrar i ett litet rum med tvåvåningssäng. Nick Valensi: Människor kommer alltid att undra om Strokes är rätt eller fel. Vi skiter i om Strokes är rätt eller fel. [B]Julian, din textstil är fortfarande väldigt uthamrad och simplistisk.[/B] - Ja, den är enkel, men det är förvånansvärt många olika tolkningar som dyker upp. Jag har fått höra att mina texter är höjden av nonchalans, cynism, arrogans, men också romans. Det är roligt. [B]Mina föräldrar läste mycket för mig som barn. Läste dina föräldrar för dig?[/B] - Nej, hahaha, inte alls. Ingenting faktiskt. Märks det? [B]Gud nej, du låter som ett akademibibliotek i min värld.[/B] - Hahaha, men jag gillar Odysséen. Vad heter stilen den är skriven på? [B]Hexameter.[/B] - Ja, det är jag inspirerad av. [B]Du känns genom dina texter ibland som du vill spela martyr.[/B] - Martyr? [B]Ja. Jesus, lidande och så vidare.[/B] - Nej haha, absolut inte! Absolut inte. Jag skulle aldrig tråka ut någon med mina egna problem. Det vore hemskt. [B]Du ser ut som ett väsen nuförtiden, Nick. Långt hår och vassa alvöron.[/B] - Ja varför inte, jag vet inte, ville testa något nytt. [B]Vad använder du för schampo?[/B] - Jag använder ett amerikanskt märke som är helt jävla sjukt dyrt. Men det är färskpressade mangos och bananer och saker. Hur fint som helst. [B]Utmärkt, men hur håller ni er så smala?[/B] - Strikt japansk diet. Sushi. Nobu, du vet. [B]Går ni fortfarande på Nobu?[/B] Nick: Ja jag bor ju bara ett par kvarter bort, men jag kör mest take-away nuförtiden. Men det blir mer sällan som sagt, det är ju väldigt dyrt. Saknar du inte det här i Sverige? [B]Jo, men jag har byggt ett pepparkaks-Nobu.[/B] [B]Du kommer antingen[/B] överens med The Strokes 2006 eller så gör du det inte. Men för mig, första gången jag lyssnade på First impressions of Earth och låtar som You only live once, Razorblade och Ask me anything, var det som om någon vridit av radion och en röst som vrålat i mina öron oavlåtligt, dag ut och dag in, plötsligt avbrutits. En kolossal tystnad följde, tom till att börja med, men så småningom fylld av ljuva och sedan länge glömda ljud. Påminnelser och ekon från Last nite, Someday och Hard to explain. Eller The end has no end, Reptilia och 12:51. Alla överlägsen allt. Triumferande i sina uttryck. Tredje skivan är av samma klass, dock mer eklektisk, inte lika enkel i sitt tonfall. Mer varierad helt enkelt. Men kan man känna likadant för en fjäril eller blomma som för en katedral eller målning? Ja. Jag gör det.