Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Sedan urminnes tider har vi förstått att all musik inte passar alla tillfällen och därför måste bedömas olika. Rage Against the Machine när du är arg, Whitney Houston när du är ledsen och Barry White i sängkammaren (skoja). När vi tittar på film vill vi dock bli rörda, skratta, förbannade och helst få en wow-upplevelse samtidigt. Amat Levin är trött på idiotin.
Nästa gång du är på middagsbjudning vill jag att du övertygar dina vänner om att Lady Gaga är värdelös. Jag vill att du hänvisar till att hon bara förlitar sig på billiga nakenchockar, att hon är yta före substans och att hon bara gör partylåtar som alla följer samma mall. Till sist ska du påstå att hon inte berör dig på samma sätt som, säg Bob Dylan eller Bob Marley. Om dina vänner inte skrattar ut dig efter denna fadäs är de för snälla. De BÖR håna dig. För visst är det både poänglöst och befängt att jämföra två akter som inte bara råkar vara olika, utan dessutom har två helt skilda mål? Ändå är det exakt vad filmkritiker gör mest hela tiden.
Sommar är storfilmssäsong och nu fylls biograferna av vräkiga hundramiljonersmonster som Prince of Persia: The Sands of Time, Robin Hood och The A-Team. Det betyder julafton för filmkritiker som gnuggar händerna, torkar saliv ur mungipan och öppnar synonymboken för att leta upp ytterligare ett sätt att skriva ”skitfilm” på. De klagar på att filmerna inte fokuserar på berättandet och att de fylls av one-liners. De klagar på Iron Man 2 för att scenen där Mickey Rourke klyver Formel 1-bilar är ”osannolik”. Och mitt i allt glömmer de bort att de glor på en film som är baserad på en serietidning.
”Who the fuck cares about indie cred, we’re trying to be the next Dodgeball”, säger regissören Judd Apatow om den hyperkommersiella under-bältet-humorn i Knocked Up. Och han har rätt. Kritiker är allt för ivriga med att väga in sina egna förhoppningar när de recenser en film. De hoppas på att Iron Man 2 ska utforska Tony Starks alkoholism, men får istället en scen där han dricker drinkar och dansar runt i sin metalldräkt. Sedan blir de förbannade och lämnar biografen med ett löfte om skriftlig hämnd. Men dessa kritiker har missat något väsentligt. Alla filmmakare vill inte skapa djuplodade livsomvälvare som får hjärtat att bulta och säger något om samhället. Alla artister vill inte vara politiskt aktiva och skriva protestsånger. För vissa räcker det gott och väl att ha på sig konstiga masker på scen och göra bra festlåtar. Ytlighet är ibland målet och inte ett resultat av ett misslyckande.
Självklart kan även jag tycka att en blockbuster suger. Men då handlar det mer om att explosionerna är fula eller att skådespeleriet är pinsamt, än att storyn är overklig. Alla tittare bör anpassa sina förväntningar. Och kritiker bör jämföra Prince of Persia med Pirates of the Caribbean istället för Gladiator. På samma sätt som att jag inte bjuder folk till en hemmafest och sätter på Portishead samtidigt som mina gäster hoppar från balkongen går jag inte och ser Iron Man 2 om jag egentligen vill se en verklighetstrogen kärlekshistoria och tycker att det är jobbigt med vapen och slagsmål. Vi har en förmåga att döma och uppskatta musik efter genre och förutsättning – varför är vi så hårda med film?
