Frontens gryningsfärg är en föreställning om fyra prickskyttar vid främsta stridslinjen. Vad händer med längtan hem, med empatin, modet och rädslan? Vi pratade med regissören Astrid Menasanch Tobieson.
Vad får en ung kvinna att ta till vapen? Vad är det för värld där du måste döda ett barn med kniv för att själv överleva och vad gör det med en människa?
Frontens gryningsfärg är skriven av Mustafa Can som, efter att ha författat flera krigsreportage från olika krigsfronter i världen kontaktades av Stadsteaterns teater- och scenkonstchef Anna Takanen som helt enkelt beställde ett manus.
Astrid Menasanch Tobieson som regisserat pjäsen kom in tidigt i processen. Hon berättar att föreställningen, till skillnad från många andra verk som är tänkta att skildra krig, inte lägger fokus på frågan om “hur man egentligen kan döda en annan människa” utan snarare handlar om längtan, tvekan, rädsla och överlevnadens pris.
– Det finns tillfällen då samhället plötsligt förändras. Det kan komma genom revolution, krig eller uppror. När ett annat samhälle plötsligt blir möjligt. De här kvinnorna är mitt i en sådan omvälvning, de strider dels mot historiens mest kvinnohatande armé, dels mot det egna samhällets förtryckande patriarkala strukturer. Det är ett tvåfrontskrig för frihet.
Du behöver inte nödvändigtvis vara mer politiskt engagerad än någon annan, intresserad av våld eller bära på extra mod för att bli indragen i ett krig eller en konflikt. Det är inte vad det handlar om, menar Astrid, och nämner sin faster som exempel på det.
– Det hon älskar mest i hela världen är att vara solbränd. Det är vad som är viktigast för henne. Det och att hennes dotter mår bra. Hon är inte politiskt aktiv men i samband med den politiskt mycket laddade folkomröstningen om Kataloniens självständighet i höstas berättade hon för mig att hon, utan att tänka, plötsligt hade stått där på en stol med en annan stol i handen, redo att slå ned en kravallpolis. När jag var nere där i somras hade hon inte ens tänkt rösta.
I pjäsen reagerar de olika karaktärerna på kriget på olika sätt. En pratar om mat hela tiden.
– Det på minner mycket om min farfar. Han upplevde kriget i Spanien som barn men kunde aldrig prata om det. Han bara pratade om smaker från den tiden. Masgröten. I pjäsen är det en av kvinnorna som hela tiden pratar om tomater och oliver, det är som att höra ekot från hans röst.
En annan av karaktärerna bryter med hela sin familj. Hon orkar inte bli påmind om livet hemma eftersom det gör henne mer sårbar.
Astrid berättar att bland det första ensemblen reagerade på när de läste manus var att de här historierna får unga skådespelerskor aldrig berätta. Här har de unga tjejerna makten över sin egen berättelse istället för att bli berättade.
– Tvåfrontskriget har funnits genom hela historien. Se på väpnade konflikter genom tiderna: Sovjet, Cuba, Nicaragua, Algeriet, Spanien, Iran och så vidare. Hur går kvinnan till historien? Hon finns med som offer, som moder, som vän och trösterska.
Varför raderas hon ut som politisk kraft?
– Flera kvinnor som varit soldater har sett pjäsen och sagt att det är precis som det var. Samtalen om maten, längtan, de köttiga såren, människor i bitar och tvekan. Det var som att vara vid fronten igen. Jag som regissör och vi som konstnärligt team kan aldrig få ett större erkännande än detta. Det gör en oerhört ödmjuk.
Frontens Gryningsfärg spelas på Stockholms Stadsteater till mitten av februari.
