Uncle Eric

REGNET HÄNGDE I LUFTEN och uteserveringarna vid Stureplan låg övergivna. En sen tisdagkväll hösten år 2000 var det svårt att förstå vad man egentligen hade i Stockholm att göra. Men en gång i månaden ringlade sig plötsligt en lång kö från Sturecompagniet ända upp till nästa kvarter. Där huserade nämligen en av förra årets bästa, och kanske mest osannolika, klubbsatsningar. Förpassad till veckans sämsta utgångsdag, tisdagen, startades Studio One - en klubb för alla som älskar svart musik. Och det var fullt, nästan varje gång. Tjejerna hade på sig sina finaste smycken, snubbarna stod och softade i skimrande silverjeans och överallt dansades det till de allra senaste ragga- och hip hop-singlarna. Elephant Man kom från Jamaica, Sleepy från Vasastan och Sir Fatso från Södermalm för att ge Stockholms reggaecrowd något som fick dem att glömma kylan och mörkret därute. Men allra mest dansades och svettades det inne i det helvita rum som i vanliga fall kallas Regnbågsrummet. Där fanns nämligen [B]Uncle Eric[/B] och några hundra fantastiska socalåtar, direkt från Trinidad. - Jag blev lite skeptisk när Micke Goulos ringde mig och sa att han skulle starta en klubb på tisdagar. Men det gick ju bra. Senast var det över tusen personer. Eric Malm adopterades från Trinidad till Sverige när han var ett och ett halv år gammal. 1992 bestämde han sig för att flytta tillbaka till Trinidad, för att ta reda på var han kommer från och vilka hans riktiga föräldar är. Efter att ha upplevt den karibiska öns årliga jättefestival insåg Eric att han ville ägna mer tid av sitt liv åt soca. När han berättar för mig om karnevalen blir hans ögon plötsligt dubbelt så stora. - Natten till karnevalens första dag, mellan söndag och måndag, kallas jouvert morning. Det är det man lever för på Trinidad. Överallt åker det omkring lastbilar med enorma soundsystem som får Jamaicas sounds att framstå som scouter. Fönsterrutorna går sönder när de åker förbi! Längs vägarna står folk som har kladdat in sig i röd lera, olja och sot och dansar till musiken. Klockan tio på morgonen går alla hem, sover en timme, och sedan börjar den riktiga karnevalen. Man har inte levt om man inte varit med om en jouvert morning. 1997 var det hundens år på Trinidad. Alla socalåtar handlade om dawgs, och den största hiten, festivalens själva tema, var Anslem Douglas vansinniga låt [I]Who Let the Dogs Out!?[/I]. Runt hela ön hoppade det omkring ungar och skrek "who-who-who-who-who!?". Tre år senare spelade Bahamastrion Baha Men in en lite piffigare version av samma låt, och det blev en hit över hela världen - en av de största socalåtarna någonsin. - Varje år är det ett nytt djur som är hippt på Trinidad. Förra året var det åsnan. Alla dansade en dans som heter The Donkey, där killen står som att han rider på en åsna, och tjejen står ovanför honom och "rider" på hans axlar. Läkarna gick ut med rikslarm om att man kunde skada ryggen om man dansade så! Sedan Eric återvände från Trinidad har han framgångsrikt drivit klubben Cockspur, samt ambulerat som Stockholms främsta soca-DJ med sitt Party Pumpin Crew. Det är på klubbar, riktigt svettiga, trånga klubbar, man ska höra soca. När Eric spelar blandar han upp de senaste socahitsen från Xtatik, Krosfyah och Atlantic med stenhård ragga, och någon enstaka houselåt. Det fundamentala är tempot, och en energi som inte liknar något annat. - I dag är det väldigt liten skillnad mellan ragga och soca. Drar man upp tempot några steg på många raggalåtar så blir rytmen nästan soca. Förut brukade man beskriva soca som en blandning av calypso och soul, men numera är det snarare en blandning av calypso, techno och r&b. Precis som ragga är socamusiken baserad på olika riddims, som varje artist gör olika versioner av. Trinidad liknar även Jamaica i sin fascination för amerikanska hits. Det vimlar av soca-covers av kända hits med Jay-Z, DMX eller Black Rob. Socan har samtidigt blivit allt mer korsbefruktad med salsa och latinamerikansk musik, en kulturell gröt som har sin förklaring i att Trinidad varit ett etniskt potpurri i över 300 år, med invånare från såväl Kina och Indien som Afrika och Spanien. Eric själv är svart, men har även franskt, spanskt och kinesiskt ursprung. Därför vet man aldrig vad man kan vänta sig av en ny socasingel. Man vet bara att det förmodligen kommer gå rätt bra att dansa till det. - På Trinidad lyssnar 4-åringar och 70-åringar på samma musik. Alla dansar till samma låtar, karnevalens stora hits. Det är bara en miljon som bor där, men på karnevalen fördubblas befolkningen. Alla "trinis" från hela världen samlas där då. I Stockholm bor det ungefär hundra personer med ursprung från Trinidad. Ungefär dubbelt så många är hängivna fans av musiken, och på de största socafesterna kommer 5-600 personer. En av de roligaste spelningarna Eric haft var när Square One, ett soundsystem från Barbados, var på besök i Stockholm. - Vi spelade på en privat fest. Det var helt fantastiskt. Kungen var där och han stod längst fram hela spelningen och jublade, med armarna rakt upp i luften!