Tove Styrke: ”Tristessen blev mitt bränsle”

15:44 26 May 2015

Aktuell med Kiddo, hennes första album på fem år, mötte Tove Styrke upp Nathalie Borgman Peters för att prata om det oansvariga med Idol, det långa avbrottet och insikterna pausen gav henne. 

Det var när Tove Styrke kom upp ur golvet sittandes på taket av en röd sportbil som hennes egen inre motor blev överhettad. Runt henne poserade underklädesmodeller på Schweiz motsvarighet till Victoria’s Secrets modevisning, men denna tillställning verkade ha en bråkdel av originalets budget. Tove skulle sjunga en av årets stora hitar Call My Name mot en backdrop bestående av det sponsrande bilmärkets logga. 

Ett halvår senare befann hon sig i Umeå. Sjukskriven och slutkörd, i ett tillstånd liknande en pensionerad Wall Street-mäklare, med absurda mängder stresshormoner i blodet. Enda skillnaden var att hon inte var 65 utan 19.
– Jag var rädd för att betraktas som en quitter. Det var tio spelningar kvar på turnén, men det gick inte, säger Tove.  

Vi fick först möta Tove Östman Styrke som 16-åring, när hon tonårsnervös och med charmig norrländsk dialekt fick Anders Bagges ögon att förvandlas till dollartecken. Någon, fortfarande anonym, hade tipsat Idol-juryn. Hon själv hade inga planer på att söka till popfabriken. Med facit i hand avråder Tove minderåriga från att bege sig ner i musikbranschens ormgrop av avtal. När hon skriver kontrakt idag låter hon jurister granska det på ett helt annat sätt. 
– Det är oansvarigt att casta folk som är så unga, det kan jag tycka är fel med program som Idol – de lämnar över en bunt papper till en människa som inte ens är myndig och hens föräldrar. ”Tolka det här!”

Är det inte en bra inkörsport för personer som annars aldrig skulle få en chans?
– Jo, men det borde vara 18-årsgräns. Inte ens en vuxen människa kan förstå vad ett sådant avtal kan leda till. Hur ska barn kunna det? Det är också ett väldigt onaturligt sätt att komma in i musiken. Du får massa fame, men har inte bevisat någonting musikaliskt. Du måste nästan överbevisa dig efteråt, och det tror jag inte många förstår när de söker.

Vad blev resultatet av din bunt med papper?
– Inre trafikstockning. Jag hade aldrig stannat och reflekterat över vad jag gjorde. Det är obehagligt om du jobbar med något du brinner för och kommer till en punkt när du inte tycker det är kul. När du inte gör det för dig själv längre.

Hon kom trea i Idol 2009, men efter tävlingen stod det klart vem den egentliga segraren var (kommer någon ihåg vinnaren Erik Grönwall och tvåan Calle Kristiansson?). Albumet Tove Styrke sålde platina, hon vann priset Årets nykomling på P3 Guld, och nominerades till Rockbjörnen i kategorierna Årets kvinnliga liveartist och Årets nykomling. New York Post listade henne som en av tio intressanta artister att hålla koll på inför 2011. Det kunde inte ha börjat bättre. Men i juni 2012 toppades tidningars kultursidor av att Tove ställde in hela sin sommarturné och tog paus på obestämd tid. När hon ser tillbaka på beslutet idag känner hon att avbrottet var positivt. 
– Med facit i hand vet jag att det var rätt beslut. Och just då var jag för trött för att tänka efter. Jag behövde bara vila. 

19 år och sjukskriven, i en stad omgiven av sköldliknande kilometertjocka skogar, fann Tove till slut ro. I ettan hon delade med en arbetssökande kompis beskriver hon stämningen som ”en ouppblåst ballong”. För någon som levt i turnébussar och presterat livefram-trädanden inför tusentals, när jämnåriga mest koncentrerade sig på att jaga smuggelsprit, upplevdes stämningen som närmast nirvana. Samtidigt hade branschens tidiga intrång gjort avtryck och närapå skapat familjeliknande band.       
– Jag hade i princip uppfostrats av musikbranschen. När jag sedan plockade bort allt som var min värld, och stor del av min personlighet, var det plötsligt bara jag kvar. Vem var jag då?

När karriären sköt iväg efter Idol hoppade Tove av gymnasiet. I Umeå, tre år senare, gjorde kunskapsluckan sig för första gången påmind.
– Jag upplevde ett bildningskomplex. Under pausen hade jag mer tid än på väldigt länge att reflektera över vilken värld jag lever i och vilken plats jag har i den. Och fördjupa mig i ämnen jag tycker är viktiga. Jag skaffade mig till exempel en ordentlig feministisk analys. Jag har alltid kallat mig feminist, men utan att riktigt veta varför.

Vad kom du fram till?
– Framförallt blev olika strukturer tydliga för mig. När du väl sett dem och hur skevt vårt system är, hur olika rättigheter och förutsättningar vi har i Sverige kan du inte blunda längre. Jag kan dra upp exempel jag har stött på, men på ett sätt tycker jag det är kontraproduktivt för problemet är mycket större än så. Det handlar inte om individer, utan ett helt tankesätt. 

Är det inte exakt vad din låt Borderline handlar om: att vakna upp och se ojämlikheter?
– Precis! För mig ligger frustrationen nära till hands. Vilken plats får jag ta på scen som tjej? Vilka avfärdar mig bara för att jag är ung kvinna och håller på med popmusik, och vad anses smakfullt? Det har alltid vita män bestämt. Ta Iggy Pop till exempel. Han krälar runt på scen utan kläder, åmar sig och spelar på sin sexualitet. Han stämplas som kult, smakfull och äkta. Sen har vi Nicki Minaj. Inte mycket kläder, hon är svart kvinna och gör hiphop/pop. Och hon anses vara det minst smakfulla som finns. Jag tror inte det är en slump.

Rock har också traditionellt stått för politiska texter, medan pop mest skildrat kärlek och hjärtekross. Du lyfter in politik i en mainstream-genre, hur ser du på det?
– Det är hög tid! Mer pop vill någonting idag, det är inte bara ”la-la-la I love you so”. Och jag är inte ensam: Sia, Lorde, Seinabo Sey och Mø är andra exempel. Lana Del Rey är också intressant ur perspektivet vi pratade om tidigare: vem som anses äkta. Hela hennes grej är fake – och visar att det inte finns något oäkta i oäktheten. Hon är inte mindre äkta än andra eftersom alla väljer vilka delar av personligheten de vill visa för omvärlden. Hon gör det bara väldigt tydligt.

I låten Walking A Line sjunger du ”Hijack the idea of a girl that obeys, ha ha ha, oh my, laugh it in the face”. Är det lättast att skratta bort ojämlikheter?
– Den låten handlar om vad som förväntas av mig som kvinna och popartist. Att jag ska vara en förebild, le hela tiden och vara likeable. Charma alla och vara så himla härlig. Det starkaste vapnet jag har är att skratta det rakt i ansiktet. För om jag inte bryr mig har de idéerna ingen makt över mig. Det är ju löjligheter!

Jag har hört att du målar upp en person du skriver till.
– Ja, en boogeyman. Jag har tagit efter Kathleen Hanna från Bikini Kill, ett jättebra sätt att skriva på faktiskt. Egentligen är det inte en fysisk person, utan mer en struktur som ibland kan få uttryck på detaljnivå: snubbar i band som tycker det de gör är väldigt genuint, medan jag inte är det i deras ögon.

Året i Umeå blev på många sätt en ögonöppnare för Tove. Hon säger att det tillbringades med att inte göra någonting, och när jag frågar vad det innebär blir hon tyst.
– Det innebär tristess, säger hon till slut. Att ha riktigt tråkigt. Jag tror det är allt färre personer som värderar det idag, fler åldersnojar och tänker att de måste göra karriär som unga. Även jag! Det är egentligen riktigt drygt att tipsa om att ha tråkigt för folk har varken tid eller råd, men det lägger en grund för kreativitet som annars inte skulle vakna. 

För några år sedan pratades det mycket om ”slackergenerationen”. Om unga som festade i Asien tills mitten av 25-årsåldern. Idag känns det tvärtom, var och varannan 17-åring har ett företag som säljer någon färgglad pryl på fritiden.
– Haha, jag tror de andra fortfarande finns kvar. Men jag vill inte utmåla mig som en fanbärare för att ”den unga generationen” ska ligga på soffan mer. Utan snarare handlar det om att du inte ska vara rädd för att ta din tid. Om du är 18, 19 och har gått ut gymnasiet – det är ingen stress. Du behöver inte karriärsklättra nu. Jag är väldigt glad över att jag kom till den insikten.

Att göra ingenting innebar också mycket textskrivande, berättar Tove. Och att gå på spelningar.
– Umeå har ett rykte om sig att ha en stark rockscen, vilket stämmer, men det finns väldigt mycket annat också. Jag gick på allt – pop, rock, elektroniskt. Det var uppfriskande att se så unga band. Det gav mig energi och fick mig faktiskt att tänka, utan att låta dryg igen, att jag kan göra det bättre. 

Så gick tiden tills Tove till slut kände att motivationen hunnit ikapp den livsviktiga tristessen. Ett år hade gått och skrivbordet var fullt av kunskapsfyllda texter om allt ifrån feminism till arktisk räddning. Hennes lilla etta i Stockholm stod fortfarande tom och hon bestämde sig för att göra ett försök. Väl tillbaka visade sig även skivbolagets dörr fortfarande stå på vid gavel.
– De tog emot mig som en gammal familjemedlem. Vilket jag i och för sig kände mig som. Jag brukar säga att jag bara vill jobba med de jag skulle kunna bjuda hem till jul. I fallet med skivan gäller det bland andra Janne Kask, Johan T Karlsson från Familjen, Annika Norlin och Linnea Henriksson. 

Den 25 februari gjorde Tove sitt första svenska uppträdande efter breaket, på Grammisgalan i Stockholm. Låten Even If I’m Loud It Doesn’t Mean I’m Talking To You är den första singeln från kommande plattan, släpptes förra våren och blev genast hyllad på amerikanska bloggar – som säkerligen från början öppnade ögonen lite extra efter att ha förstått att hon var svensk och hette Tove. Låten är mer kompromisslös men också lekfullare än tidigare. På Grammisscenen backades hon upp av sex kvinnliga dansare i asymmetriska jeansplagg, som gjorde trubbiga gympapassliknande rörelser med större självkänsla än de flesta danssugna runt tresnåret.  
– Jag ville inte att ett gäng vältränade tjejer i perfekt form skulle göra en perfekt utförd dans bakom mig. Det finns alldeles för mycket alternativ koreografi som borde få synas mer, säger Tove.

Du verkar ha tänkt igenom mycket i Umeå. Från större till mindre saker.
– Ja, det måste jag säga! Det är verkligen så, ibland måste man stanna upp för att ta de stora kliven framåt.

Läs vår recension av Tove Styrkes nya platta "Kiddo" här.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2015.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!