THE-DREAM vill bli genrelös

Terius Nash har inte låtit sig nedslås av det ljumma mottagandet av hans femte album. Inför den nu avklarade Sverigespelningen berättar han om vikten av tajming,
överskattandet av hits och varför han skulle kunna pensionera sig imorgon.

Det är svårt att ha gått igenom livet utan att någonsin ha dansat till Single Ladies och Who Run the World (girls), hånglat till Touch my body, trallat ”umbr-ella, ella, ella, ey” i en evighet, motvilligt haft Justin Biebers Baby på hjärnan och diggat No Church in the Wild från Jay Z och Kanye Wests Watch the Throne. Det är r’n’b-mogulen Terius ”THE-DREAM” Nashs förtjänst.

Producent, låtskrivare, talangscout, soloartist och allt däremellan. Från sin plats, som ofta varit bakom kulisserna, i Def Jams finrum har han bland annat gett Jay Z och Rihanna en Grammy för Umbrella, hjälpt Mariah Carey att slå Elvis Presleys rekord med 18 listettor, producerat med Mary J Blige och sjungit med Kelly Rowland.

– Jag försöker ta semester ibland men det funkar aldrig riktigt. Min hjärna bara hör och ser musik, jag har alltid så många idéer som faller genom huvudet. Till och med när jag sover.

Hans solokarriärer består av fyra slicka album, varav det senaste, IV Play, lutar mer åt machokulturen och hiphophållet än de tidigare mer soulflirtande och känslotyngda. Hans låtskriveri har ofta hyllats för finess och en underfundig humor. Kelly’s 12 Play är exempelvis en hel låt om hur Terius Nash älskar att ha sex medan han, eh, lyssnar på R. Kellys album 12 Play. Men trots hyllningar från fans, recensenter och r’n’b-nördar har The-Dream nått förbluffande små kommersiella framgångar som soloartist. En aning bitterhet kan skönjas i raden “I know they ain’t gon’ play this on top 40 radio” som inleder singeln Slow It Down. Men han har stoltheten i behåll.

– Mina album Love/Hate och Love vs. Money var de sista två r’n’b-albumen som folk verkligen lyssnade på, från början till slut. Och de förändrade och omformade vad r’n’b är, hela genren är nu vad mitt album Love/Hate var redan 2007.

Den distinkta sydstatsaccenten avslöjar att han kommer från Atlanta, en stad med lång tradition av att spotta ut inflytelserika musiker. I bara hiphop- och r’n’b-spektrat kan nämnas hela The Dungeon Family, Usher, Toni Braxton, Kanye West, TLC och 2 Chainz. Det finns många fler. Jag frågar vad han tror att det beror på och lyckas undvika det töntiga skämtet om att det kan vara något i Atlantas dricksvatten.

– Jag vet inte riktigt, det kanske är något i Atlantas dricksvatten, hehe. Nej alltså, musik är allt vi vet och allt vi hört. Jag växte upp i en baptistkyrka där alla sjöng, inte bara kören. Jag började spela trumpet i trean och när jag var 15 studerade jag videokassetter av de där banden som marscherade ut i halvtidspausen på collegefotbollsmatcher. High school handlade bara om musik. Det var alltid en big deal, för alla i Södern.

Terius Nash säger sig nu få massage en gång om dagen, är ”Jay” och ”Bey” med Jay Z och Beyoncé och skulle kunna pensionera sig när som helst, om han ville.

– Allt jag gör nu är för att lämna något åt mina barn. Om det var upp till mig kunde jag sluta på en gång och bara titta på fotboll och spela golf.

CV:t kryllar av melodikrokar och höga listplaceringar, men han är lite kritisk till epitetet hitgeni. Alternativt ödmjuk.

– Vad är en hit? Det går inte att kontrollera populärkultur eftersom den bara handlar om tajming. De flesta poplåtar som går bra idag låter precis som typ nummer sju på någon urban chart för ett år sedan. Samma rytm, samma beats per minute, men det fungerade inte då. Men det betyder inte att det inte fungerade alls. Det var bara inte dags än.

Han tar pp Rick Ross singel B. M. F. (Blowin’ Money Fast) som kom 2010 och nådde blygsamma plats 60 på Billboards Hot 100-lista.

– Det var en jättestor hit i den genren, eftersom all den sortens rap började låta som B. M. F. Men skulle vi bedöma om det var en hit mätt i siffror, skulle vi säga nej.

Trots, eller möjligtvis på grund av, The-Dreams uteblivna egna listplaceringar har hans musik fått kramar från en del oväntade håll, som musiksajten Pitchfork.

– Haha, ja, jag har märkt att jag får mycket uppmärksamhet av hipsters. De förstår nog att även om jag begränsar mig till r’n’b musikaliskt, är jag är mer än så. Det jag jobbar på nu är förmodligen ännu mer ”hipster”, nästan mot folkgenren.

Han är inte ens säker på om det kommer att ges ut under namnet The-Dream.

– Jag vill inte behöva oroa mig över om The-Dream är r’n’b – bara ge ut musik. Jag vet exakt vad hiphop och r’n’b är, mycket av den skiten har jag lyssnat på sedan barnsben. Nu lyssnar jag mest på klassisk musik, älskar att gå på balett och vill skriva riktiga symfonier. Vi skrev ett 32 minuter långt stycke igår, faktiskt. Så jag försöker bli genrelös.

Inför Sverigespelningen har han höga förväntningar.

– Jag kommer att sjunga riktig, bra r’n’b. Inget överproducerat, bara verklig mänsklig kontakt. 

The-Dream spelade på Berns i Stockholm den 14 september.

Texten är också publicerad i Nöjesguiden #7 2013