Anna Bergengren om den hopplösa känslan av att ligga steget efter.
Jag ska erkänna att jag inte alltid har varit en helt och hållet husmoderlig kvinna. Under mina 20-nånting-år som singel fick karriär och fest ofta gå före städning, långkok och surdegsbakande. Köket i den pyttelilla bostadsrätten som jag köpte åt mig själv i samma vecka som jag fick min första fasta anställning kunde närmast betraktas som ett skämt för den matlagningsintresserade, och min middag bestod ofta av knäckebrödsmackor med keso, en kopp te och en proteinbar. På knytkalas har jag ofta varit den som erbjudit sig att gå förbi systemet på vägen dit, i stället för att dyka upp med goda hembakade pajer eller efterrätter.
Men så händer något! Man passerar 30. Plötsligt känns en icke-bakfull söndagsförmiddag mer lockande än att hänga på Trädgården till klockan 03. Plötsligt sitter man i soffan en fredagskväll, ser en story på någons 22-åriga lillebror och hans kompisar som precis har beställt in shotsbricka på ett uteställe som man aldrig har hört talas om och man tänker: ”Fy fan vad glad jag är att jag sitter hemma i min soffa och inte precis har beställt in shotsbricka på ett uteställe som jag aldrig har hört talas om”. Man kanske träffar någon. Man flyttar ihop, och för första gången på länge så har man någon att laga mat till. Någon att göra lite fint för. Någon som blir överlycklig över att någon annan än den själv har diskat. Man kanske till och med bildar familj, börjar skaffa små bebisar som ska bli små barn som behöver en allsidig och näringsrik kost. Det kanske inte händer alla, men det hände mig. Jag kände en tydlig förändring – det var dags att bli lite huslig.
Denna nya lust att förse min familj med en trivsam och städad hemmiljö och vällagade måltider visade sig i mitt fall till stor del genom att vilja göra saker från grunden. Likt en kille som grips av ett plötsligt sug att brygga sin egen öl, fann jag mig själv hållandes i majonnäsburkar och müsliförpackningar från Coop, tänkandes: ”Kan jag göra det själv?”. I de flesta fallen visade det sig att ja, det kunde jag, och efter majonnäsen och müslin och självklart det kalljästa brödet, tänkte jag att det skulle bli dags för något som jag sett fram emot länge – de syrade grönsakerna! Ni vet, den där härligt rosa pickade rödlöken som återfinns i var och varannan hamburgare sedan flera år tillbaka.
Men det skulle visa sig att jag, på ett ödesdigert, skräckfilmsliknande sätt, hade kommit precis för sent. För lite inspiration till min nyfunna huslighet, och i ärlighetens namn för att jag har gjort det varje dag sedan 2010, satt jag en morgon och scrollade mig igenom Sandra Beijers blogg, tidigare känd som Nio Till Fem, och upptäckte något som gjorde mig kall av fasa. I inlägget beskrev den mycket mat-medvetna Sandra ett restaurangbesök, och där, med tydliga svarta bokstäver mot den vita bakgrunden, stod orden: ”Jag åt en Ceasarsallad och den var god, men tråkigt med syrad rödlök. Vi måste avskaffa det snart, jag orkar inte mer.” Marken under mig sviktade. Världen svindlade för mina ögon. Här har man gått ett decennium och väntat på att ha tid och lust att syra grönsaker, och så kommer en av influencervärldens duktigaste hemmakockar och bestämmer att det är UTE MED SYRADE GRÖNSAKER. Fan också.
Jag vet, jag borde inte följa influencers. Jag är för ängslig och lättinfluerad. Jag förstår att det inte finns någon lag på att jag inte får pickla rödlök bara för att en känd person säger det. Men det blir liksom inte samma sak. Det blir inte lika kul om jag vet att jag är lite, lite för sent ute. Kanske är det mitt småstadskomplex som spökar. Det blir som i Fucking Åmål, ni vet, när Elin vill gå på rave, men till sin stora besvikelse upptäcker att det står i Veckorevyn att det är ute med rave.
Men, jag låter mig inte nedslås. Det finns ju fler sätt att vara huslig på än att pickla grönsaker. Man kan ha ett färgsynkat och välorganiserat linneskåp till exempel. Jag googlar på sängkläder i naturfärger, och tänker att i ett hem bebott av både en sambo och en katt som allt som oftast slänger sig på sängen för att vila en stund, och snart även ett litet barn, så kanske man inte måste bädda så strikt utan lite mer bohemiskt? Jag har ju sett fina bilder på hur Elsa Billgren har det i sitt Gotlandshus till exempel, med såna där medvetet skrynkliga linnelakan. Det kanske skulle kunna vara något för mig?
Men redan samma vecka blir min katastrofalt dåliga känsla för huslighetstrender ett faktum. Det som inte får hända händer när jag skummar igenom ett blogginlägg av just Elsa Billgren, innehållande en gammal hederlig ”inne- och ute-lista”. Jag scrollar förbi inne-listan (toppar utan ärmsöm, himmelsblått, blommiga badkläder) och fastnar vid ute-listan. Jag ser det som i slow motion, där jag sitter på min (trodde jag) charmigt slarviga säng. Mina ögon spärras upp. Min mun öppnas i ett tyst skrik. Det får inte vara sant. Men jo, där, under rubriken ”UTE”, precis mellan havrelatte och pyttesmå väskor, står det.
”STÖKIGA BÄDDNINGAR”.
Sedan blir allt svart.
INNE
Foppatofflor
Fisk
Lidl
Cigg
UTE
Picklad rödlök
Stökiga bäddningar
Khruangbin
Dubstep
Listorna uppdateras i realtid.
