Supergruppernas tid är nu - Om popstjärnorna själva får välja

Elina Wessman 12:57 28 Oct 2009


Såhär glada blir The Dead Weather av att spela tillsammans.

Det råder inget tvivel om saken: 2009 är supergruppernas år. Men medan pophistoriens monster sam-jammar och alternativrockens dito med glimten i ögat titulerar sig just Monsters of Folk håller de svenska drömkonstellationerna betydligt lägre profil. Vi frågade dem varför.

Okej att medlemmar från Foo Fighters, Queens of the Stone Age och Led Zeppelin har jammat ihop sedan mitten av 00-talet. Okej att Jack White redan har slampat runt med halva västvärldens musikscen. Men när James Iha från Smashing Pumpkins bildar ett band med den mest sammetsögde av Hanson-bröderna (Ja, de med Mmmbop); när Paul McCartney, Bob Dylan och Ringo Starr bildar ett nytt Traveling Wilburys, och när Kleerup tillsammans med diverse löst folk från Sahara Hotnights, Hellacopters, Melody Club och Space Age Baby Jane värvar AIK:s före detta fotbollsstjärna Mats Rubarth till en frontposition av musikalisk art, då måste vi börja prata trend.
Och pratar vi trend vill vi gärna prata orsak, eller åtminstone katalysator. Vad driver framgångsrika (nåja) musiker att ingå allstars-konstellationer av ovan nämnda art? Vill man sola sig i andras glans, eller bara avnjuta den delikata känslan av att vara stor nog att förtjäna reflektionen av denna? Rör det sig om att rädda en karriär på dekis?
När jag läser att Ringo Starr och Paul McCartney börjat prata samarbete efter ett gemensamt uppträdande i syfte att lansera nya Beatles-upplagan av underhållningsspelet Rock Band ligger ändå ökad cashflow-förklaringen närmast till hands. Är det något som får lågkonjunkturens musikälskande offer att gräva djupare i fickan så är det ett livefram-trädande med inte bara en, eller två, utan kanske rentav tre favoritmusiker.
Men att försöka applicera det resonemanget på de svenska band som mer eller mindre ofrivilligt har placerats i kategorin ”supergrupper” är att gå bet. Vore pengar drivkraften, hur kan det då komma sig att ovan nämnda Casablanca, som det har tisslats och tasslats om i över ett år, bara har siffror i sin MySpace-adress? Varför vill Brothers of End, med musiker från The Cardigans och Marit Bergmans kompband, varken lansera sig som supergrupp eller sidoprojekt, utan en helt ny trio? Och why oh why skickar Tutankamon – vars medlemmar kommer från Peter, Bjorn and John, Concretes, The Plan och Shout Out Louds – en helt anonym demo till skivbolaget, samt ber dessa tona ner samtligas bakgrund vid lanseringen av den första skivan?
När Nöjesguiden träffade två av banden visade sig orsaken vara av ganska simpel art. Och lika ren, pur och svensk som jantelagen.
–Vi hoppas ju att folk ska plocka upp musiken för att de faktiskt gillar den. Därför ville vi inte gå ut med vilka vi var och få den här supergruppsstämpeln som vi nu har fått ändå, säger Peter Morén, en av två sångare i Tutankamon.
Trummisen Niklas Korssell berättar att de lekte med tanken att ta andra namn och köra hela det konceptuella anonymitetskitet. Men det kom bort någonstans på vägen. Solglasögon på pressbilderna är den enda kvarlevan.
Å andra sidan var det nog kört lopp från första tonen. Peter Morén och Adam Olenius har två av indiesveriges mest särpräglade röster, välkända från Peter, Bjorn and Johns och Shout Out Louds alster. Att deras stämmor skulle passera P3-lyssnaren obemärkt är knappast sannolikt. Vilket de heller inte trodde.
–Det blir ju för töntigt om man ska hålla på och vara sådär utstuderat svår och superhemlig också, menar gitarristen Daniel Värjö, och får medhåll av Adam, som menar att de nu befinner sig i en slags skön limbo där de varken döljer vilka de är eller marknadsför sig som supergrupp.
Det sköter andra så bra åt dem. Både media- och musikbranschsrepresentanter får knipa ihop munnen så hårt att läpparna vitnar för att fradgan inte ska sippra ut vid tanken på ett indieallstarslag av Tutankamons kaliber.
Men något strilar avslöjande ur mungipan. I pressutskicket för bandets självbetitlade debut kan man läsa att ”Tutankamon bad oss ligga lite lågt med deras kopplingar till andra band (Shout Out Louds, Peter, Bjorn and John, The Concretes, The Plan) och det är inget som helst problem för oss. Tutankamon behöver inte den sorts namedropping. Deras låtar står på egna ben, med erfarenheter ur ett musikaliskt liv i med– och motgång.”
Den uppmärksamme läsaren ställer sig givetvis frågan varför föregående passage – och i synnerhet bandreferenserna i parentesen – överhuvudtaget finns med om man nu hade för avsikt att bemöta artistens önskemål.
Nåväl. Nu är det ju inte så att Tutankamon bemöter supergruppsetiketten med någon större aversion; den var bara inte ett mål eller en väsentlighet när de bildades. Det var däremot tanken om hur det skulle vara att spela ihop: fritt, spontant, jammigt – och mycket gitarrer.
–Med Tutankamon gör vi sådant man inte får göra i sina andra band, det vill säga spela gitarriff och solon, skrattar Daniel, och får medhåll av Peter, som framhåller inga-regler-mentaliteten som projektets allra främsta behållning.
–Jag var ute efter den där ögonblickskänslan man får av gamla jazzband, när man hör att det är fyra personer i ett rum som bara kör på, och så fångas det på skiva.
Var det så spontant och jammigt för er?
Niklas: Det var väldigt spontant. När vi skulle spela in Oh oh oh oh minns jag att jag frågade ”vad är det för låt?” – så bra förberedd var jag.
Blir ni inte pressade av att musikmedia redan har dubbat er till Sveriges Traveling Wilburys?
Daniel: Det är ju sjukt det där, att ens jämföras med Orbison, Harrison, Dylan och Lynne. På Stockholms indienivå, möjligen.
Lockade det aldrig att vräka på och lansera er som supergrupp och se vart det ledde?
Daniel: Hade vi varit i studion i ett halvår för att göra en skiva som ska sälja miljoner hade vi såklart valt den vägen, men nu började det inte där.
Peter: Fast du ville ju ha en gitarrhals med eld och grejer på omslaget…
Daniel: Ja, estetiken lockar ju mycket – superbandsestetiken, haha.
Kan ni förstå varför folk vill stoppa er i den kategorin?
Peter: Ja, och jag har inget problem med det egentligen. Men jag tycker att det är roligare att jämföra med en jazzkvartett. I jazzen byts medlemmar ut hela tiden, att spela med nya människor är inget konstigt. Men i rockvärlden är det så strikt. Alla har sitt band och sysslar med det, och om några kompisar går ihop för att göra något annat så är det plötsligt en supergrupp. Det är väldigt nyttigt och bra att spela med nya människor, och ens huvudband blir roligare att syssla med när man håller på med flera olika saker.
Varför kommer det så många allstars-band just nu?
Niklas: Det här att man ska göra väldigt mycket olika saker är ju en trend i sig; även om man heter typ Pernilla Andersson har man hundra bollar i luften – vilket är jättehäftigt, en bra och kreativ tendens!
Vad tycker ni om fenomenet supergrupper?
Peter: Om vi ska ta Traveling Wilburys då – jag gillar ju verkligen den första skivan; det är riktigt bra låtar, bra samarbete. Det låter inte som deras andra grejer, och det låter lekfullt. Då har man lyckats.


Monsters of Folk solar sig i varandras glans.

Daniel: Det kan vara ganska spännande. Medlemmarna i Monsters of Folk till exempel är ju gamla favoriter, man blir sjukt nyfiken på vad de ska hitta på tillsammans.
Man hoppas alltid att summan ska bli större än delarna.
Daniel: Det är nog att ställa för höga förväntningar.
Peter: Ja, jag tycker inte att det behöver vara så. Det viktigaste är att det blir något nytt, och något bra.
Hur långsiktigt tänker ni med Tutankamon?
Peter: Inte långsiktigt alls. Fem gig är allt vi hinner göra inom överskådlig framtid.
Daniel: Sedan vet vi inte. Tutankamons framtid är ett oskrivet blad. Det är det som är lite spännande också, att man inte vet vad det blir av det. Det finns inga krav.
Brothers of End kallas också för supergrupp, men verkar ha helt andra ambitioner.
Daniel: Ja, de är annorlunda än oss på alla vis. För dem är det ju ett nytt band de tänker satsa på, och de är väldigt mycket mer genomtänkta. The End är en fantastisk skiva för övrigt.
Och en skiva väsenskild från medlemmarnas tidigare bandsound. Brothers of End är Lars-Olof Johansson Ståle och Bengt Lagerberg från The Cardigans, samt Mattias Areskog som är journalist i grunden, men som också spelat med bland annat Anna Ternheim och Frida Hyvönen. Till skillnad från Tutankamon har ingen av dem erfarenhet av att fronta ett band, eller att vara den låtskrivande motorn.
När Bengt Lagerberg får frågan om bildandet av Brothers of End var ett sätt att få ta steget fram i rampljuset svarar han med viss tveksamhet.
–Jo… på sätt och vis. Fast när vi gjorde skivan var det inget medvetet, och jag hade verkligen inte som mål att sola mig i något strålkastarljus. Bara att sjunga inför mina bästa kompisar var skitläskigt. Alla tre har nog trivts ganska bra med sin position i bakgrunden. Det är både spännande och skrämmande att plötsligt vara den som bär upp alltihopa.
Vilket Bengt inte gör själv. Alla spelar allt i bandet, och likt Tutankamon låter man sig inte begränsas av stöpmallen med en självklar huvudsångare. Resultatet är drömsk och smått spöklik country-doftande pop; finstämda akustiska sånger med mjukt oslipad stämsång.
–Det här är första gången jag gör musik utan en tanke på att folk ska höra det, och det har varit oerhört uppfriskande. Med The Cardigans har det ju blivit ett helt annat tänk - man måste ha en singel, och det får inte dröja för länge innan refrängen kommer, säger Bengt.
The Cardigans ligger numera på is, och trion ser Brothers of End som sitt nya huvudband. Några spelningar är redan bokade, och material till ett halvt album ligger redan och väntar på att omhändertas. Tidningen Sonic ger debutskivan The End betyget 8 av 10, med tillägget "Jag hade bara skakat på huvudet om någon i början av året sagt att de två mest anonyma killarna i The Cardigans skulle stå för svenskhöstens stora överraskning på skiva.”
Bengt, känns det inte lite trist att läsa en sådan formulering?
–Haha, det kan man faktiskt tycka. Att ingen kunde tro det om oss är ju lite taskigt, varför inte det liksom? Å andra sidan är det kul att kunna överraska.
Ni har alla framgångsrika musikkarriärer bakom er, men medan somliga tar namn som Monsters of Folk undviker ni supergruppsstämpeln. Är inte det lite typiskt svenskt att aldrig vilja framhålla sin storhet?
–Jo, det är det säkert. Fast det handlar mest om att det nya ska vara något som står för sig själv, och som värderas utifrån det. Samtidigt är ju jag och Lasse de minst kända i vårt band, och Mattias har inte heller stuckit ut så mycket tidigare. Det är värre om man som frontfigur gör något nytt, då är pressen att leva upp till något betydligt större.
Vad tycker du själv om konceptet supergrupper?
–Det är helt naturligt att man träffar andra musiker som man blir kompisar med, och då är det klart att man vill göra saker ihop. Men resultatet blir ju sällan – eller aldrig – bättre än de individuellas insats. Ta Traveling Wilburys till exempel – deras sologrejer är mycket bättre än resultatet av deras samarbete.
Vilken supergrupp vill du själv höra?
–Om jag inte hade hört Traveling Wilburys hade jag nog önskat mig den sammansättningen, för det är ju favorit-artister. Men jag säger väl Bob Dylan och Neil Young då.
Och här möts de svenska supergrupperna anno 2009. Trots att resultatet av influenserna låter skapligt olika är förebilderna desamma. Efter flera mer eller mindre seriösa förslag, samt en diskussion som urartar i vilken namn-ordning som är den mest välljudande för en svensk supergrupp bestående av Ulf Lundell, Lars Winnerbäck, Brasse Brännström och Janne Loffe Carlsson (Peter fastslår att Uffe, Brasse, Lasse och Loffe låter bäst), konstaterar Tutankamon att Neil Young och Bob Dylan inte har gjort tillräckligt mycket ihop. Och så berättar Peter entusiastiskt om ett konsertklipp där Young och Paul McCartney spelar marimba tillsammans.
Daniel: Då har vi Paul McCartney, Neil Young och Bob Dylan…
Peter: Fa-an vad gubbigt!


UTLÄNDSKA SUPERGRUPPER 2009

Them Crooked Vultures
Josh Homme (Queens of the Stone Age), Dave Grohl (Nirvana, Foo Fighters)
och John Paul Jones (Led Zeppelin).

Tinted Windows
Taylor Hanson (Hanson), Adam Scheslinger (Fountains of Wayne) och James Iha (Smashing Pumpkins).

The Dead Weather
Alison Mosshart (The Kills), Jack White (The White Stripes, The Raconteurs), Jack Lawrence (The Raconteurs) och Dean Ferita (Queens of the Stone Age).

7 Worlds Collide
(återförening med delvis nya medlemmar)
Neil Finn (Crowded House), Johnny Marr (The Smiths, Electronic), Phil Selway och Ed O’Brien (Radiohead, Wilco).

Monsters of Folk
Mike Mogis och Conor Oberst (Bright Eyes), Jim James (My Morning Jacket) och M Ward.

Dylan, McCartney, Ringo
Bob Dylan och Paul McCartney trumkompas av Ringo Starr
(The Beatles).


SVENSKA SUPERGRUPPER 2009

Casablanca
Josephine Forsman (Sahara Hotnights), Strängen (Hellacopters), Erik Stenemo (Melody Club), Anders Ljung (Space Age Baby Jane), Mats Rubarth (före detta fotbollsspelare) och Kleerup.

Brothers of End
Mattias Areskog (journalist, har även spelat med bland annat Anna Ternheim, Marit Bergman, Frida Hyvönen och Consequences), Lars-Olof Johansson Ståle (The Cardigans, Up the Mountain och Cilihili), Bengt Lagerberg
(The Cardigans, Up the Mountain).
 
Tutankamon
Adam Olenius (Shout Out Louds), Peter Morén (Peter, Bjorn and John), Daniel Värjö (The Concretes, Marit Bergmans kompband) och Niklas Korssell (The Plan).

Bubblare: Skriet
Isak Sundström (Pascal) och Jacob Frössén (även dokumentärfilmare, senast med En film om Olle Ljungström).


…OCH NÅGRA SOM BORDE HA HÅLLIT SIG IFRÅN VARANN

Chickenfoot
(Chad Smith, Michael Anthony, Sammy Hagar och Joe Satriani).
 
Expo Sevilla ’92 Guitar Legends
(Brian May, Joe Satriani, Steve Vai, Cozy Powell, Nuno Bettencourt, Joe Walsh och Paul Rogers).
 
Friends in Need
(Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och Mattias Frisk).
 
Grymlings
(Göran Lagerberg, Magnus Lindberg, Pugh Rogefeldt och Mikael Rickfors).
 
Velvet Revolver
(Slash, Duff McKagan, Matt Sorum, Scott Weiland och Dave Kushner).


TIO FÖREDÖMLIGA SUPERGRUPPER

Blind Faith
(Ginger Baker, Steve Winwood, Rick Grech och Eric Clapton).
 
Broken Social Scene
(Kevin Drew och Brendan Canning plus ett tiotal andra amerikanska indiemusiker, med varierande grad av inblandning).
 
Electronic
(Bernard Sumner och Johnny Marr).
 
Gravediggaz
(Prince Paul, RZA, Poetic och Frukwan).
 
Hindu Love Gods
(Peter Buck, Mike Mills, Bill Berry, Warren Zevon och Bryan Cook).
 
Lucy Pearl
(Raphael Saadiq, DJ Ali Shaheed Muhammad och Dawn Robinson).
 
Madvillain
(Madlib och MF Doom).
 
The Good The Bad & The Queen
(Tony Allen, Damon Albarn, Paul Simonon och Simon Tong).
 
The Greedies
(Phil Lynott, Scott Gorham, Steve Jones, och Paul Cook).
 
Tin Machine
(David Bowie, Reeves Gabrels, Hunt Sales och Tony Sales).
 
Traveling Wilburys
(Roy Orbison, Tom Petty, George Harrison, Bob Dylan och Jeff Lynne).

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!