Stockholm filmfestival: Del II

23:49 17 Nov 2019

Det har aldrig varit skönare att bänka sig i biomörkret än under just det här årets pissnovember. När Stockholms filmfestival nu avrundas efter nära två veckors frossa har jag, förutom en animation om en avhuggen hand, en dokumentär om nedläggningen av en fransk bilfabrik och en våldsamt vacker skildring av Neapels yngre Camorragenerationer, sett så mycket film med marint tema att jag snart kommer få skörbjuggssymptom.

I Mati Diops Atlantics spelar oceanen en av huvudrollerna. Dess rastlösa vågor och genomträngande ljud tar människors liv och erbjuder i gengäld de dödas andar en evig rastplats och en chans till försoning och revansch. Den Netflix-producerade filmen har fått oerhört mycket beröm sedan den visades i Cannes och det är bara att stämma in i hyllningskören. Fatima Al Qadiris soundtrack är makalöst och likaså Mati Diop och Olivier Demangels manus om tonåriga Ada (Mame Bineta Sane) som balanserar på gränsen mellan den verkliga och metafysiska världen, mellan en sorglös barndom och smärtsam vuxenhet styrd av kvävande patriarkala normer.

Havet låter lika förlösande som hotfullt i bakgrunden av Melina Leóns svartvita skildring av 80-talets Peru, A song without a name, som belönades med Bronshästen för årets bästa film. Året är 1988 och Peru befinner sig mitt i en stor politisk kris. Knappt tjugo år gammal föder fattiga Georgina, spelad av den fenomenala amatörskådespelaren Pamela Mendoza, ett barn som blir stulet ifrån henne av en adoptionsmaffia. Hon inleder en desperat jakt och får hjälp av journalisten Pedro (Tommy Párraga), inspirerad av Melina Leóns far, som nosar sig fram till att en stor härva av politiskt falskspel ligger bakom flera kidnappningar. En stillsam film om det brinnande behovet av att mitt i sorgen och misären hitta en livlina.

Den korniske regissören Mark Jenkin levererar ett annat svartvitt havsdrama som han själv filmat med en vev-Bolexkamera på svartvit 16mm film. I Bait blandas bilder av nätintrasslade fiskar och humrar i en fälla med vardagen i en gentriferad fiskarby. Martin (Edward Rowe) kan inte acceptera att hans bror omvandlat sin båt till ett turistfartyg och att hans barndomshem numera är pensionat för uttråkade britter som inreder den tillfälliga bostaden med fiskeprylar köpta på nätet. Utan att döma och demonisera manövrerar Jenkin mellan alla fallgropar och skapar en kärleksfull reflektion över en värld som är på väg att falla in i det förflutna.

I förbifarten såg jag den amerikanska dokumentären Blow it to Bits av Lech Kowalski. Regissören bakom D.O.A.: A Right of Passage -– en skildring av den tidiga punken – har lyckats med konsten att få den franska fackföreningsrörelsens protester mot nedskärningar och bilfabrikanställdas kamp om bättre villkor att handla om honom och hans oändliga romantiserande och ”revolutionerande” insikter om arbetets etos och hur unik solidariteten mellan de utsatta arbetarna är. Istället för att bygga upp ett narrativ som håller för en film.

Samma självupptagenhet kan man inte anklaga Jérémy Clapin som regisserat en annan Netflixproducerad film för. I sin animation I Lost My Body tecknar Clapin med hjälp av en avhuggen hand som försöker hitta resten av sin kropp en historia om det unga vilsna pizzabudet Naoufel som söker efter meningen med tillvaron. Den övergivna handen som flyr från en laboratoriefrys är en otroligt skicklig guide genom livets fasor och blir en lysande personifiering av längtan, ensamhet och de fantomssmärtor som förr eller senare tränger sig tillbaka till medvetenhet.

Mer rakt på sak jobbar Claudio Giovannesi i sin senaste film Camorras barn, baserad på Gomorra – författaren Roberto Savianos bok om 15-åringar som drömmer om att bli maffiakungar i Neapel. De är charmerande, målmedvetna och har de skickligaste av mentorer så det är bara en fråga om tid innan de kan köpa alla sina drömmars sneakers och Daytona-klockor för flera tusen euro. Giovannesis resa genom Neapel drar omedelbart in en och förblir rafflande fram till slutet. Kombinationen av fullständig illusionslöshet och självdestruktiv ungdom är omöjlig att inte älska.

Vinnare på Stockholms internationella filmfestival 2019


Bästa film: Song Without a Name av Melina León

Bästa regi: Mark Jenkin för Bait

Bästa debutfilm: You Deserve a Lover av Hafsia Herzi
Bästa manus: Synonyms av Nadav Lapid och Haim Lapid

Bästa kvinnliga skådespelare: Nina Hoss för The Audition

Bästa manliga skådespelare: Bartosz Bielenia för Corpus Christi

Bästa foto: Inti Briones för Song Without a Name

Bästa dokumentär: One Child Nation av Nanfu Wang och Jialing Zhang

Stockholm Impact Award: Kantemir Balagov för Beanpole

Bästa kortfilm: Kingdom Come av Sean Robert Dunn
Stockholm Rising Star 2019: Celie Sparre.
Fipresci-pris för bästa film: I Guds namn av Francois Ozon 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!