Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Robert Mapplethorpes bilder föreställande blommor och nakna män fick delar av den amerikanska kongressen att rasa i slutet av åttiotalet. Anders Karnell tog med sig två Pride-besökande gayporrstjärnor till Fotografiskas Mapplethorpe-utställning i Stockholm för att undersöka hur kontroversiella bilderna är idag.
”Jag tycker inte om att se mina vänners sexscener.”, säger Scott Spears. Inte intervjuobjekts heller, tänker jag. Åtminstone inte tills efter intervjun. För tänk om det skulle bli som den där gången jag såg en granne bli slickad i soffan en måndagskväll. På tisdag kväll möttes vi tvättstugan och det kändes som jag stulit något från henne. Jag har stämt träff med två av världens största gayporrstjärnor för att tillsammans kolla på Fotografiskas Mapplethorpe-utställning. Inför det hela har jag försökt att undvika alla XXX-bilder på dem när jag har gjort research. Men det visade sig vara svårt. Att söka information om de två amerikanerna utan att se något naket, är som att vara vegetarian på AG i Stockholm: visst får man något att äta, men man blir fan inte mätt.
Michael Brandon, en legend i branschen med sina dryga 25 centimeter mellan benen och intensivt blå ögon, berättar att han är född och uppvuxen utanför Los Angeles, men är sedan många år tillbaka baserad i San Francisco. Scott Spears är stor, stark och hårig, med en lädermössa och svart tank top (han berättar att han ska plåtas för en fetischtidning lite senare). Han är även en oerhört mjuk och vänligt pratsam man från Atlanta.
Robert Mapplethorpes bilder blev kända på sjuttio- och åttiotalen för att vara provocerande. Nu har 187 av dem samlats i en utställning i Stockholm. De svartvita fotografierna är grupperade under titlar som ”Självporträtt”, ”Nakenstudier”, ”Sex” och ”Blommor”. Tydligt, men kanske inte helt revolutionerande. Som vanligt på Fotografiska är det mörklagda rum med bilderna stiligt punktbelysta (tänk NK:s Juvelsalong möter sexklubb). Michael Brandon stannar och läser noggrant väggtexten i entrén innan vi fortsätter in. När han läst klart vänder han sig till mig och säger att det är konstigt att de skriver ”Hans bilder är kända för att chockera betraktaren och kommer säkerligen chockera även nya generationer av betraktare”, när det meningen efter står, ”För ARTnews berättar Mapplethorpe i slutet av 1988 att han inte gillar ordet ’chockera’.” Michael har rätt. De borde nog inte använda det ordet då. Och är det verkligen chockerande idag?
I avdelningen med självporträtt kan man följa konstnärens liv från en ung man till hans död i AIDS 1989, 42 år gammal. Han har bland annat gjort bilder av själv med horn i pannan och, mot slutet av sitt liv, endast som ett huvud med en dödskalle intill. Det är symbolik som skulle få en ångestladdad tonåring att dra efter andan. Det hela skriker: ”jag är katolik!”. Michael håller med och tillägger ”om han avbildar sig själv som en djävul, betyder det att han måste tro på Gud.” Intill självporträtten med den katolska symboliken är en bild av en söndersliten amerikansk flagga i motljus inhängd. Jag förstår inte riktigt. Jag pekar ut den för Scott och Michael som genast citerar den amerikanska trohetseden – den ed som generationer av barn har lärt sig svära, med handen på hjärtat, i klassrummet på morgonen. I kör svär man varje dag till flaggan och ”en nation under Gud”. Alltså: flaggan är landet, som i sin tur är Guds land, som är du. Flaggan är då alla amerikaners. Klart det är ett självporträtt.
I avdelningen ”Sex” är det väldigt lite faktisk sex, även om det är sexuellt. Och framför ett självporträtt där Mapplethorpe har en tjurpiska uppkörd i röven, jobbar en lattemamma febrilt med att lugna sin baby. Scott tittar runt och säger sedan ”Jag förstår inte att det här skulle vara så upprörande i dag. Jag menar, på hotellet jag bor på kan jag få in allt det här på tv:n. Och mer därtill!”. Bara det faktum att våra medbesökare – medelålders turister, lattemammor, suredegspappor, far- och morföräldrar – lätt kryssar sig fram mellan ståkukar, djävlar och rövar är väl bevis nog för att det inte längre är så uppseendeväckande.
En stor del av utställningen är blombilderna. Scott berättar att han har sett dem tidigare hemma i Atlanta. När Fotografiska nu visar dem, är de kanske lite väl pedagogiska när de har hängt upp en bild av en slokande tulpan bredvid ett tungt rabarbersvaj. Det är som om de sa ”Fattar ni?! Stånd – Ståndare!” Det hela faller platt när vi vänder oss runt och tänker att det är kukar i vaser. Nej, det funkar liksom inte. Det är magnifika bilder, men det är blommor.
Nakenstudierna från åttiotalet skulle idag lika gärna kunna vara reklambilder för ett gym. Väldefinierade kroppar där varje hårstrå har tagits bort för att förtydliga alla fysiska företräden. ”Vet du, när jag började i porrbranschen för 23 år sedan, ställde de mig i ett badkar och rakade av allt hår från halsen och nedåt”, säger Michael när vi ser på de statyliknande nakenstudierna. ”Jag gjorde det en gång, och aldrig mer”, fyller Scott i, ”jag trodde aldrig att det skulle sluta klia”. ”När jag sedan startade mitt eget filmbolag”, fortsätter Michael, ”sa vi till aktörerna att absolut inte raka bröst, mage, armar, ben eller skinkor. Hår är sexigt och manligt.” Kommer snart till SATS-annons nära dig.
Innan vi lämnar utställningen kastar jag ett öga på en bild av ett praktstånd med en djävul intill. Jag kan inte låta bli att tänka på ett citat från filmen Priest: ”Bryr sig Gud om vad män gör med sina kukar?” Jag gissar att Mapplethorpe trodde det. Jag gör det inte och nu känns det också okej att titta på vad Michael och Scott gör med sina. Det kommer inte att chockera mig.
Fotografiskas Mapplethorpe-utställning pågår till den 2 oktober.
