Min psykolog frågade en dag om saker som påverkat mig som barn. Jag svarade att väldigt lite spänning finns att finna i min barndom. Det mest omskakande skedde när mina föräldrar, i all välmening, introducerade mig till det Svenska Scoutförbundet.
Jag lämnade väldigt tidigt denna lilla sekt efter att noggrant krossat käken på en pojke som ville byta ut min Pierre Cardin-skjorta mot något som egentligen bara kan beskrivas som en träkåsa. Det blev inga tygmärken för unge herr Reinholdtzon.
Så, min bristande, ihåliga personlighet utsmyckad med bitterhet och förakt har istället närts fram av att se en världsbild växa fram, ivrigt påhejande ungdomar som tror att Newlyweds och MTV är en återspegling av livet. Där sitter de och sjunger med till ett obegripligt kulturutbud av förutsägbara handväskor och tomma bokhyllor. Hade jag varit född lite dummare hade jag suttit bredvid och sjungit med. Tänk så det slumpar sig.
Jessica Simpson är den moderna symbolen för den utbredda dumheten och vår tids rädsla för pretentioner. Med sin, i era ögon, charmiga dumhet har hon nått era hjärtan och in på kultursidor och nöjesmagasin. Nu senast i Rodeo där Simpson hyllas över två sidor.
Något hemskt händer med populärkulturen och världen och jag känner det. Min mentala fasad håller på att krackelera. Joyce Carol Oates känner det också. "Ingen ser hur vulgär och hemsk världen blivit och hur det kommer bli värre", säger hon i en intervju i Vanity Fair.
Jag skulle kunna bemöta ondskan, motarbeta Jessica Simpson, genom att, föraktfullt och raljant, beskriva hennes man, Nick Lachey, som den största bög jag sett leva ett heterosexuellt liv, förknippa honom med rosa luftiga slott, fotmassage och frukt, jämföra honom med någon som har litet könsorgan, sticker in hårda föremål i stjärten och samlar på krukväxter, men det vore bara onödigt och lite plumpt.
Det räcker med att konstatera att populärkulturen har underminerat sig själv så kraftigt att det nu är så tabu att vara intelligent och pretentiös att vuxna kulturjournalister endast kan hylla något som tankeväckande om det är tecknat, humoristiskt och vänder sig till små, små barn. Som tv-serierna South Park och The Simpsons. Eller dölja det via hänvisningar till upptåg av Jon Stewart, Ricky Gervais eller Conan O'`Brien.
Eller hylla en lat, illitterat dokusåpakändis som ideal för dagens unga flickor.
Det är så roligt och farligt det får bli inom svensk populärkultur.
Jag avskyr och föraktar den ytliga och tomma bevakningen av populärkulturen.
Svenska kulturjournalister debatterar huruvida The Strokes har gjort en bra eller dålig låt samtidigt som en hel generation håller på att gå förlorad. Jag gråter när jag tänker på det.
Svenska kulturjornalister debatterar bloggar som om det vore något viktigt, analyserar förutsägbara och ofarliga engelska modemagasin, försvarar Paradise Hotel-värderingar, skriver artiklar om Idol, diskuterar en ointressant krönikörs texthärkomst när den riktiga fienden, Jessica Simpson, skrattar och växer sig allt starkare. Det är hemskt.
Jessica Simpson talar till det lägsta inom oss och när du och dina vänner lyssnat och funderat klart kring The Strokes Juicebox har tre flickor hunnit köpa en Louis Vuitton-kopia, hoppa av gymnasiet och börjat gå på gatan.Stad:
Kategori:
