Santiago Mostyn ställer ut på Moderna Museet (Malmö)

Den 14 mars började det videobaserad projektet THE NEW HUMAN på Moderna Muséet i Malmö. I två omfattande kapitel, You and I i Global Wonderland och Knock, Knock, Is Anyone Home? kommer människans föränderliga livsvillkor utforskas, samtidigt som olika föreställningar kring framtiden presenteras. Den nu pågående kapitlet You And I in Global Wonderland berör främst migration, extremism och etableringen av nyfascistiska/nationalistiska rörelser i Europa. 

Konstnären Santiago Mostyn deltar i utställningen med sitt verk Delay, ett musikvideoinspirerat videoverk i samarbete med SW. I videon ser man Santiago röra sig längs gatorna kring Stureplan i Stockholm och slumpmässigt göra fysisk smekande kontakt med främmande människor. En kontakt som lämnar ett spektra av reaktioner hos mottagaren. Jag träffade Santiago i samband med vernissagen av utställningen och växlade ett par ord om den kreativa organiska processen, utanförskap och att våga bryta sociala koder.

Hur uppstod samarbetet mellan SW och verket Delay?
– Jag och Susanna Jablonski (en av personerna bakom SW) lärde känna varandra då vi gick på Konsthögskolan i Stockholm och vi gör en del samarbeten ihop. När jag kom på idén om en musikvideo började jag lyssna på olika låtar av SW, och Delay fastnade. Susanna skrev Delay efter ett av våra många skypesamtal när vi bodde på olika platser. 

Hur kom idén om att göra ett musikvideoverk till?
– För mig är det något som jag kände att jag måste göra, jag kunde inte inte göra det. Det handlar inte om att ha en idé och sedan genomföra den. Det är mer något som du har inom dig som måste ges uttryck. Omständigheterna kring ett samarbete bör vara, och är väldigt ofta, en organisk process. I detta fallet var det att vi befann oss på olika ställen, skapandet av låten, min återkomst till Stockholm och känslan av att känna sig hemma på en plats men ändå som en främling. 

Vad är din relation till Stockholm nuförtiden? Känner du dig fortfarande som en främling?
– Jag känner mig inte nödvändigtvis som en outsider i Stockholm längre. Det har blivit min plats, där jag känner mig bekväm att verka och bo i. Jag tänker inte lika mycket nu som förr på vilken plats och stad som är bäst för mig att bo i. Ett tag blev det nästan som om jag kolonialiserade mig själv, och det kändes inte som rätt sak att göra. 

Finns det någon baktanke till varför du valde att uttrycka dig genom formen av musikvideo?
– Budskapet blir mer tillgängligt då det är något vi är vana vid att se. Och då Delay handlar bokstavligt talat om att få kontakt valde jag medvetet att göra min vision mer åtkomlig rent visuellt. En musikvideo är något som människor kan relatera till då du vet hur du ska titta på det. Det är inte som viss annan videokonst, där du nästan känner att du måste vara invigd för att verkligen förstå, och därmed känner dig exkluderad när du inte är det. 

Hur kom du i kontakt med de som medverkar i videon, och vad var deras reaktion när de upptäckte din närvaro?
– Jag gjorde det jag behövde för att få bäst effekt. Jag bara dök upp framför en främmande människa och inväntade reaktionen. Det handlar om att bryta gränser och regler för den personliga sfären och vänta ut interaktionen som uppstår. Det jag tycker är så intressant är vad som händer när du befinner dig i någons personliga sfär, och inte enbart ser en reaktion utan ett spektra av reaktioner. Vissa blommade verkligen upp och ville bli rörda, somliga blev arga, medan andra bara försökte skratta bort det hela. Du kunde verkligen se ångesten och nervositeten som drabbar personen.

Och hur kände du inför situationen?
– Jag var fokuserad på min uppgift och reflektionerna kom senare. Jag försökte bara hålla mig själv trygg. 

Vilket av de andra verken i utställningen får vi inte missa?
– Jag kan identifiera mig mycket med Isaac Julien och har sett flera av hans verk innan. I hans verk Paradise Omeros använder han diktverk från Derek Walcott, som föddes i närheten där jag kommer ifrån, Trinidad. Jag tycker att hans verk speglar mycket av det jag kände när jag kom till Europa och USA. Jag kände mig tom, och jag försökte fylla tomheten jag kände genom att skapa konst. Genom konsten försökte jag förstå det utanförskap jag kände, som liksom alienerade mig och fick mig att känna mig som en outsider. 

Santiago Mostyns verk Delay visas från 14/3 till 10/5. Se visningperioder för övriga verk här.