Sanna Lenken vill motverka stereotyper

Vi kan tacka Teaterhögskolan för att Sanna Lenken inte fick utbilda sig till skådespelerska. Istället utvecklade hon färdigheter för regi och manus som nu hyllas i samband med långfilmsdebuten Min lilla syster. Sebastian Lindvall träffade henne. Det blev ett samtal om ätstörningar och kvinnoförtryck.

Snuvig, lätt febrig och småtrött på döda genier. Regissören och manusförfattaren Sanna Lenken har just överlevt Bergmanveckan, där hennes långfilmsdebut Min lilla syster har visats.
Inte för att alla aktiviteter på den årliga Fåröveckan behöver vara besläktade med Ingmar Bergmans demoner, men hur kommer det sig att hennes film hamnade där? Hon själv föredrar ju Bo Wideberg och är inte särskilt förtjust i det teatrala spelet i Bergmans filmer. 
– Sen kom jag på att jag har en jättestark koppling till Bergman! Rebecka som spelar huvudrollen i filmen är barnbarn till Erland Josephson (en av Bergmans mest älskade skådespelare, red. anm.).

Rebecka Josephson. Debutanten spelar 12-åriga Stella, en charmig tjej som söker bekräftelse från sin konståkande storasyster Katja (Amy Deasismont). Men snart inser Stella att något inte står rätt till med systern. Hetsiga springrundor, utbrott över ett uppätet ägg och kräkljud från restaurangtoaletten. Historien är personlig, delvis inspirerad av Sanna Lenkens egna erfarenheter av ätstörningar.
– Eftersom jag själv varit sjuk har jag grubblat väldigt mycket på varför. Det är mycket mer än en sjukdom. För mig är det ett symptom på ett samhälle som är sjukt, och om jag ska hårdra det: ett förtryck av kvinnor. Utifrån min egen erfarenhet och de intervjuer jag gjort handlar det om att känna sig oälskad och ofri. Det har att göra med bilden av vad en kvinna förväntas vara för att bli älskad: vacker, behagfull, mjuk, skör. Känner du dig istället arg, klumpig, högljudd och ful så blir livet rätt svårt eftersom du inte lever upp till de förväntningar som finns runt dig. 

Sanna Lenken ville länge bli skådespelerska. Från att hon var tolv till 22 år var det hennes största dröm, men när hon sökte till Teaterhögskolan sprack den redan i första provet. Istället för att deppa ner sig stöttade hon sina vänner.
– Jag hjälpte folk att komma in, men det var ändå inte i min tankevärld att jag skulle regissera.
Men kan vi inte säga att det var då du började regissera?
– Ja. Jag var otroligt intresserad av hur de andra spelade och hur de gjorde. När jag såg att någon inte var bra kunde jag hjälpa dem att hitta rätt. Det kan jag se nu, men det gjorde jag inte då. 
Sedan hon gick ut Dramatiska Institutets regilinje 2008 har hon hjälpt många fler att hitta rätt. Hon har bland annat regisserat två säsonger av SVT:s ungdomsserie Dubbelliv samt den Guldbagge-nominerade kortfilmen Äta lunch, om fem 15-åringar som försöker få i sig mat inför sköterskorna på en ätstörningsenhet. 
Min lilla syster fortsätter delvis på temat. Den handlar dels om att leva med ätstörningar, men också om att vara ung, utsatt och vilsen i skarven mellan barn- och vuxenliv. En förvirrande tid när man är på väg att lära sig att hålla tillbaka och hålla masken, något som visualiseras i filmen.

För förutom Rebecka Josephson ser vi även Amy Deasismont, mer känd under artistnamnet Amy Diamond, popstjärnan som slog igenom som 12-åring med hitlåten What’s In It For Me. Trots tidigare tv-roller och dubbningsjobb har hennes skådespelarmuskler aldrig spänts lika hårt som i Min lilla syster. Men det krävdes mycket slit innan allt föll på plats.
– Jag ville ha människor som jag själv kan relatera till. Inga modeller, inga stereotyper för hur vi ska se ut. Det var väldigt viktigt för mig att först upprätthålla den bilden, jobba med stereotypen och klichén för hur allt ska vara, och sen dra bort allt.
När jag först såg Katja i rinken, en extrem prestationsmiljö, där hon gör piruetter till en poplåt… För mig fanns det en tydlig koppling till Amy Diamond.
Tyckte du att det var bra då? 
– Jag tyckte att det fungerade till filmens fördel. När vi castade rollen som Katja var mitt mål att hitta helt okända skådespelare. Jag och min rollsättare Catrin Wideryd höll båda på att leta som galningar, det var så otroligt nervpressande. Då ringde Catrin: ”Amy Diamond har hört av sig.” Min bild av Amy var att hon var glad, käck och stod för någonting som jag först inte alls kopplade till filmen. Jag tyckte att det lät helt fel, men Catrin ville testa henne. Hon gjorde det och ringde upp: ”Idag blev jag berörd av en person. Det var Amy Diamond.”

Till slut föll bitarna på plats och filmen har fått fina recensioner i internationella branschtidningar. Så kanske var det lika bra att Sanna Lenken övergav skådisdrömmen? Om inte annat har hon valt ett enklare jobb att åldras med, menar den 37-åriga regissören.
– Nu är jag precis i den åldern när det börjar bli svårare att få roller för kvinnor. Jag hade blivit galen på det. Bli bedömd så mycket efter det där yttre? Nej, jag är glad att jag inte blev skådespelare! Nu kan jag istället själv berätta om just medelålders kvinnor. Min nya film som jag skriver handlar om moderskap och åldrande.