Saft boy summer

Vad gör man när precis allt får en att antingen vilja dö eller lämna samhället? Saft!

Kanske det senaste året, kanske längre, har jag känt en växande vrede. Mot allt. Allt som inte är alkohol, familj & vänner eller rymden. Min vrede väcks, och växer, varje gång jag kommer i kontakt med den allt mer motbjudande samhällskroppen. Varenda självbetjäningskassa, varenda telefonväxel, varenda politiker, varenda nyhetsinslag, varenda usel film, varenda usel influerare, varenda hjärndöd person i servicebranschen som besvarar mitt tack med ”ingen fara” istället för ett VARSÅGOD får mig att:
a)  Vilja dö 

b)  Vilja döda 

c)  Vilja lämna samhället 


Det här är så klart fruktansvärt. För mig. Vissa dagar när kontaktytorna mot samhällskroppen varit för många och långa måste jag kolla om Interstellar för att ens kunna umgås med min dotter utan att börja gråta. Vreden förtär mig. Den grumlar mina sinnen och kanske är det därför jag inte lyckas förstå om problemet är mitt, att jag är gravt deprimerad som direkt följd av mitt åldrande och den tilltagande livsledan som följer i dess spår eller om det faktiskt är samhället som har blivit omöjligt att leva i. Att leva med.

I jakt på svar/tips/råd läste jag Tao Lins Leave society. Det gav ingenting. Istället åkte vi upp till Norrland. Till Höga kusten. Där koncentrationen av samhälle är lägre per kvadratcentimeter jämfört med många andra platser på denna vår jord. Till en tomt attackerad av nässlor, sly och tistlar så långt ögat kunde se. Herregud, vilken dröm. Jag vände mig till min sambo och sa med undertryck att jag skulle vara tvungen att gå in i mig själv och kanalisera mina förfäder från savannen för att lyckas vinna den här uråldriga kampen mellan natur och människa. Jag fyllde tanken på röjsågen, tryckte tre gånger på gummibubblan som laddar motorn med bensin och drog ett ryck i snöret. Den startade direkt, min älskade, älskade röjsåg. Sen kommer jag inte ihåg någonting på 48 timmar. Det var bara jag, röjsågen och nässlorna. Hjärnan lika vit som en snö. Har jag varit lyckligare. Kanske inte.

Vinbärsbuskarna bågnade av mogen frukt. Röda vinbär. Svarta vinbär. Jag plockade grenarna kliniska rena. Jag var en maskin och mina fingrar rörde sig utan min inblandning. Liter efter liter efter liter. Vi kokade saft, vi gjorde sylt och marmelad. Varenda glasburk som någonsin funnits i huset desinficerades och fylldes med bär i olika förädlade former. Jag hade aldrig gjort varken saft eller sylt innan. Så jag googlade och fann till min stora glädje att nördlobbyn, aka killar, inte claimat saften och sylten. Alla recept som finns är typ såhär: koka, häll på socker, puttra, sila och häll upp i glasburk. Så simpelt! Så underbart! Första batchen saft silade jag genom ett blommigt örngott som luktade tvättmedel. Det blev den godaste saft jag någonsin druckit i mitt liv.

Så här höll vi på. Dag ut och dag in. Med olika projekt i trädgården. Ibland flyttade vi tunga stenar. Jag klippte grästet. Jag klippte ner stora buskar. Jag ville fälla stora träd också men det fick jag inte göra. Tyvärr. På kvällarna grillade vi och kollade på film på dvd. Filmer som vi köpt på loppisar i trakten. Efter en vecka eller två var det inte så mycket kvar att göra. Vi hade sett tranor, älgar, uttrar, örnar och True Romance. Vi hade återtagit tagit tomten från naturen och skördat alla dess godsaker. Projekten som fanns kvar var antingen för stora eller för små. Då var det någon som sa, det kan ha varit jag, men det var det inte, det var min sambo.
– Jag börjar känna mig ganska färdig, sa hon.

Eftersom jag innerst inne kände likadant så blev jag direkt irriterad och fräste till henne att hon måste hålla sånt inom sig för annars skulle jag bara känna av hennes rastlöshet vilket skulle få min egen rastlöshet att skena och då skulle det vara omöjligt att bara driva omkring här och ”chilla” utan att få molande och svårdefinierade känslor av olust och krypande ilningar långt nere i djupet av benmärgen men jag visste ju. Vem försökte jag lura. Hon hade rätt, vi var färdiga.

Vi åkte hem på en torsdag. Solen sken. Jag körde. Min sambo och dotter sov i baksätet. 55 mil. Jag kunde bara tänka en tanke på hela vägen. Varför går det inte att leva i samhället men varför går det inte heller att leva i utkanten? I höjd med Gävle började jag skratta maniskt, ett glädjelöst skratt som inte ville ta slut. Som tur väl var dränktes min galenskap i ljudet av saftflaskor som klingade i takt med E4:ans ojämnheter.