Röyksopp är alltid lyckliga

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 14:49 7 Apr 2009

År 2001 blev succédebuten Melody A.M. lika obligatoriskt på caféer som Lauryn Hill hade varit några år tidigare. Nu är de tillbaka med tredje skivan Junior. Nöjesguidens Nicholas Ringskog Ferrada-Noli blev uppringd av Röyksopps Svein Berge för att snacka om den.År 2001 blev succédebuten Melody A.M. lika obligatoriskt på caféer som Lauryn Hill hade varit några år tidigare. Nu är de tillbaka med tredje skivan Junior. Nöjesguidens Nicholas Ringskog Ferrada-Noli blev uppringd av Röyksopps Svein Berge för att snacka om den.

En dag hördes något blippande på radion. Det var ingen som sjöng men det var ändå väldigt catchy. Dagen efter hördes samma låt igen. Och sedan hördes den igen och igen. Det här var 2001 och låten var Eple, Röyksopps andra singel och den första som fick ordentlig distribution. Den signalerade en ny tid. Röyksopp och deras generationskamrater – för de var ingalunda ensamma om sitt sound – ville göra musik som var både soft, sofistikerad och samtidigt funky. Det blev givetvis en succé, och debutalbumet Melody A.M. blev lika obligatoriskt på caféer som Lauryn Hill hade varit några år tidigare. Röyksopp fick plötsligt stadiumstatus och valde att följa upp den försiktiga debuten med den mer bombastiska The Understanding. Nu är de tillbaka igen med tredje skivan Junior.
Det första som hörs på Junior är ett skratt. Sedan börjar singeln Happy Up Here. Är ni ovanligt lyckliga på den här skivan?
–Vi är alltid lyckliga! Vi är inte så melankoliska av oss faktiskt.
Men ni kommer ju från Tromsø, allra längst upp i Norge, norr om norra polcirkeln. På vintern är det extremt kallt och bara ljust två timmar om dagen. Man kan ju tycka att man borde bli deprimerad av en sådan miljö, men er musik låter inte alls deppig.
–Vår musik är allt som Tromsø inte var. Men jag har inget bittert förhållande till staden. Jag har många vänner kvar där, och jag är där ungefär var tredje månad och hälsar på dem.
Happy Up Here använder samma sampling som Nice & Smooths gamla hiphopklassiker Funky For You. Lyssnar ni mycket på gammal hiphop?
–Ja, vi lyssnar på gammal hiphop, men vi föredrar hiphop som är lite yngre än Nice & Smooth och sådant som fanns i början av nittiotalet. Jag är mer inne på det som kom runt 1996 och åren efter.
På er första skiva hade ni tre låtar med sång på. På den andra var åtta av fjorton låtar vokala. Och på den nya skivan har alla låtar utom två sång. Börjar ni tröttna på att göra instrumental musik?
–Så här är det: Junior är en skiva som är medvetet poppig, med många låtar med sång, den riktar sig till en yngre publik. Men vi håller på med en tvillingskiva som heter Senior som är mer instrumental och introvert. Äkta alkoholistmusik. Så oroa dig inte. Den ska släppas i slutet av det här året.
Robyn, Lykke Li och Karin Dreijer Andersson är alla med på er nya skiva. Ni verkar gilla svensk musik…
–Oh, ja.
Vad tycker du är skillnaden mellan norsk och svensk musik?
–Alltså, jag kanske ger mig in på djupt vatten nu, men Sverige är helt enkelt ett kulturellt sätt mycket rikare land än Norge. Det finns så många fantastiska svenska artister, det går ända tillbaka till Evert Taube, och sedan Cornelis Vreeswijk, och…
Men hallå, ni har ju Henrik Ibsen, Edvard Grieg, Edvard Munch och Jan Garbarek! Är du inte stolt över den norska kulturskatten?
–Jo då, men de där människorna tillhör en annan tid. Och vadå, ni har ju motsvarigheter till allt det där, vi hade Ibsen men ni hade Strindberg, och så vidare. Men jag tror att jag är lite indoktrinerad av min pappa, som alltid matat mig med svensk kultur. Sedan jag var liten ser vi till exempel på Karl Bertil Jonssons julafton varje jul som en ritual. Vi använder min pappas slitna VHS. Han bandade det en gång i tiden.
Vissa av era låtar, som Röyksopp Forever eller Triumphant, är dramatiska och har mycket stråkar, de låter som filmmusik. Skulle ni vilja göra riktig filmmusik någon gång?
–Ja, det vore mycket spännande. Men vi är väldigt försiktiga. Det ska vara ett projekt som känns spännande och där man får utmana sig själv, vi vill liksom inte göra soundtrack till en actionfilm typ The Matrix, där det bara slängs in lite förutsägbar big beat i en slagsmålsscen.  Om vi skulle göra filmmusik skulle vi göra något i stil med det som Angelo Badalamenti gjorde tillsammans med David Lynch. Ett riktigt samarbete, där man får full kreativ frihet.
På er första skiva samplade ni Burt Bacharachs Blue on Blue till låten So Easy. Ni har vissa likheter med Burt Bacharach – han fick kämpa för att bli tagen på allvar, eftersom hans musik är så lätt och melodiös, många såg den som easy listening från början. Nuförtiden är det är många caféer och affärer som spelar Röyksopp i bakgrunden, precis som de spelade Burt Bacharach för 40 år sedan. Finns det en fara med att göra musik som är för lätt att tycka om?
–Definitivt. Och vi har kämpat hårt för att ta oss ur chill out-facket som alla placerade oss i när vårt första album kom. Vi tycker faktiskt inte bara om vita triphop-artister! Vi gillar soul och disco och en massa annat.
Var det därför som ni valde New Births It’s Been a Long Time som sista låten på er Back to Mine-skiva, där ni valde era favoritlåtar? Det kändes lite som ett statement.
–Ja, absolut. När vi gjorde den skivan tänkte vi medvetet att vi ville visa vår bredd. Så därför blev det en hel del homofil italodisco och sånt.
Många av era låtar har använts i reklamfilmer. Tycker du att det finns en fara med att ens musik blir alltför förknippad med kommersiella saker?
–Ja, det gör jag. Och vi tackar faktiskt nej till nästan alla som frågar om de kan använda våra låtar i reklamsammanhang. Å andra sidan tror jag att det där var känsligare för 20 eller 10 år sedan. Idag finns musik överallt, i tv-serier och i mobiltelefoner och vad som helst, så man reagerar inte så mycket när man hör den i reklamfilmer.
Påverkas ens musikskapande av att man spelar live mycket? Jag tycker att ni gör fler upptempo-låtar.
–Det är precis som du säger, när vi spelar live använder vi mest upptempolåtar, och då blir det att man vill göra mer sådant material.
Vem tycker du gör snyggast trummor i hela världen?
–Oj, svår fråga. Å ena sidan finns det ju de som gör gedigna feta trummor, som Dr. Dre eller J Dilla eller Timbaland. Å andra sidan finns det ju de som Aphex Twin som gör sjukt genomtänkta och unika trummor. Men det som influerat mig mest personligen är nog trummorna på Kraftwerks gamla skivor, innan Electric Café. Och John Bonham från Led Zeppelin. Om han hade varit en robot hade han varit världens bästa trummaskin.

Hela Röyksopp-intervjun i all sin härlighet finns på nojesguiden.se. Där finns också recensionen av Junior från förra numret av Nöjesguiden.
Stad: 
Kategori: