Avhopp och brutna vänskapsband har präglat Mando Diao de senaste åren. Men motgångarna har inte hindrat dem från att fortsätta och nu släpper de sitt nionde album Bang.
Året var 2006 när jag hörde Long Before Rock 'n' Roll första gången och blev golvad. Jag fördjupade mig snabbt i bandets tidiga släpp, memorerade låttexter och läste artikel efter artikel om Björn Dixgård och den före detta frontmannen Gustav Noréns relation. Idag går det inte en längre bilresa utan att jag och min kille skriksjunger You Can’t Steal My Love. Jag känner ett inre lugn i min annars ängsliga kropp när jag träffar Björn Dixgård och Jens Siverstedt. Kanske känns det som att vi redan känner varandra.
Vad är Bang för er?
Björn: Bang är en skiva om frihet och lust. Det som främst skiljer den från gamla skivor är att vi har varit helt känslostyrda. Vi har inte grottat ner oss i tekniken. Det som känts bra har vi kört på och fokuserat på det som fått fram känslorna bäst snarare än att det ska vara perfekt. Det är mycket skavanker.
Varför har ni inte varit lika noga som innan?
Björn: Vi har haft ett sundare mindset, både till skivan men också vad det är att vara ett band. Vi har tillåtit oss själva att känna efter och göra det vi vill, inte det vi måste.
Jens: Vi har lyckats hålla oss till ursprungsidéen eftersom vi gjorde precis som vi ville hela vägen. Till exempel stekte vi alla ballader och valde att producera helt själva, vilket var varit lärorikt och utmanande. Men viktigast av allt har det inte funnits någon att förhålla sig till.
Idén till skivan har kommit från många roliga festkvällar och stora festivaler. Jens berättar att Björn är väldigt bra på att hålla låda efter spelningarna, dra skämt och sjunga på turnébussen. Mellan skämten, spriten och sömnen kommer det fram melodier som spelas in på röstmemo, och som de försöker tyda vid ett nyktrare tillfälle. Jag frågar trevande om de fortfarande spelar gamla Mando Diao-låtar på konserterna, ovetandes om dåtidens banduppsättning är ett känsligt ämne eller inte.
Jens: Vi pratar om det ibland, att det finns låtar vi tröttnat på. Vi kanske spelar 50-60 gig på ett år vilket betyder att vi spelat en låt lika många gånger, och det är mycket. Men oftast så har den som kommer på spelningen inte sett oss i år, eller på två år om inte längre och därmed inte hört låtarna på länge. Och för de fansen måste vi visa respekt och spela det de vill höra.
Björn: Precis, vi såg Paul McCartney för ett tre-fyra år sedan och då körde han Beatles-låtar. Det var fan fantastiskt, man blev så jävla glad. Vi vill helt enkelt inte vara assholes mot publiken. Sen underlättar det att göra nya låtar som ger ny energi till dem gamla.
Finns det någon låt som ni är extra trötta på att spela?
Björn: The Band. Det känns som att jag spelar att jag är 19 år när vi kör den låten och det känns inte bra.
Jens: Det roliga med att spela live är att vi förändrar låtarna hela tiden. Kanske är det ett sätt att fortsätta hålla dem vid liv, eller bara förbättra dem. När man tror att man inte kan komma på något nytt sätt att spela eller sjunga en låt på så gör man alltid det. I grunden rör det sig om spontanitet och ett abstrakt förhållningssätt till musik.
Förutom Björn och Jens består Mando Diao idag av Carl-Johan Fogelklou, Daniel Haglund, och Patrik Patso Heikinpieti. Jag frågar hur sammanhållningen i bandet ser ut efter alla turer.
Björn: Det är tryggt nu, och det är så jävla skönt. Vårt band är vår arbetsplats och det är viktigt att alla trivs.
Jens: Vi har förstått nu att man antingen är inne eller ute, och alla som är med i Mando Diao nu vill vara med.
Vad är den primära orsaken att någon surar?
Jens: Alla har sina egenheter i bandet med personligheter som kommer fram i tid och otid.
Björn: Mycket beror på hunger, sömn och blodsocker.
Jens: Vi är bra på att inte spåra ut men det har också lett till konflikträdsla, vilket vi jobbar på. Det är viktigt att deala med det direkt.
Björn: Till exempel är både jag och Jens explosiva och behöver vara arga i tio minuter för att sedan släppa det helt, medan Daniel och Patso blir nervösa av utbrotten och vill lugna ner. Och “lugna ner dig” är kanske det värsta att höra när man är förbannad. Just nu finns det dock bara försonande personer i bandet och det är fantastiskt. Alla är alltid sugna på att bli sams.
Ni har varit igenom mycket som grupp, har ni något tips till nya band?
Björn: Gruppterapi, det är inte ens ett skämt.
Jens: Älska det man gör, för det fortsätter alltid att samla gruppen hur jobbigt allt annat än är.
Björn: Bandrelationer kan vara livslånga och det måste handla om respekt och acceptans. Inte hålla på att förändra en annan person, uppfostra och läxa upp.
Bang släpps den 18 oktober. Mando Diao spelar på Cirkus i Stockholm 22 oktober, på Kulturbolaget i Malmö 25 oktober och på Pustervik i Göteborg 26-27 oktober.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2019.
