Det finns en inbyggd konflikt i reklamaryrket, den handlar om dröm och verklighet, kreativitet och sälj, integritet och sellout. Reklamarbetarens tillvaro är en klaustrofobisk värld av ytterligheter.
Det finns en inbyggd konflikt i reklamaryrket, den handlar om dröm och verklighet, kreativitet och sälj, integritet och sellout. Reklamarbetarens tillvaro är en klaustrofobisk värld av ytterligheter. Carl Fredrik Holtermann funderar över reklamarens själsliv.
Reklam the Streets. Stockholm tillhör reklamarna. Herregud, vi lever ju i en reklamarkultur i den här stan. Reklamar-klubbar, Reklamarkrogar, Reklamarbarer, Reklamarkonserter, Reklamarfestivaler, Reklamarvernissager, Reklamarutställningar, Reklamar-ståuppare, Reklamarhappenings, Reklamarbloggare, Reklamargubbar, Reklamarbrudar, Reklamarpoeter, Reklamarsommelierer, Reklamarsomalier, Reklamar-DJ’s, Reklamarstureplan och Reklamarnytorget.
Reklam vs. Kultur. När Reklamförbundets avgående styrelseordförande höll tal på Guldäggsfesten, och sa att Reklambranschen borde lyda under Näringsdepartementet och inte Kulturdepartementet, då blev det plötsligt tyst i salongen. Det finns reklamare som vill vara författare eller konstnärer. Författare och konstnärer som vill tjäna pengar som reklamare. Fröet till den inneboende bitterheten hos många reklamare är känslan av att bara vara den simpla dammsugarförsäljaren. Å andra sidan ser många reklamare sig själva som dammsugarförsäljarnas Picasso.
Hat. Och varför är reklamarna så arga? Kommentarfunktionen på Resumé.se är en testosteronosande pissoar som osar av hat tjugofyra timmar om dygnet. Ett ständigt inbördeskrig — reklamare mot reklamare. Anonyma så klart. På de stora företagen i Japan lär de ha halmdockor som de anställda får slå med träpåkar för at bli av med sina aggressioner. Kanske något för Reklamförbundet att ta fasta på.
Tafsa! Ibland tänker jag att reklamarna är ett slags föredöme när det gäller hur livet ska levas. De är ju så ohämmat nyfikna. Nyfikna på människor, på olika världar, kulturer, prylar, djur… Men sen tänker jag att den där nyfikenheten inte sträcker sig så långt och att den egentligen drivs av en rastlöshet. En nyfikenhet som bara tafsar sig fram.
Olla! Jag tycker ibland att reklamarna ”ollar” verkligheten. När jag ser vissa platser och personer i reklamsammanhang, eller hör favoritmusiken användas i en reklamfilm känns det ibland som att reklamarna besudlar allt de älskar. De konsumerar det vackra i livet. Får oss alla att känna den otrygga känslan att allt kan köpas.
Skiss. Reklamarna kilar stadigt med nuet och tafsar på morgon-dagen.
Ad hoc. Reklamare brukar säga att kampanjer och annonser kommer till ad hoc, det vill säga lite hur som helst. Hux flux. Och visst känns det så ibland när man ser den reklam som görs. Det är lite si och så med idén och utförandet. Det synkar liksom inte. Något saknas, är inte färdigtänkt. Samtidigt: Det enda reklamaren inte gör ad hoc måste vara utformandet av den egna outfiten, det egna egot.
Oberoende till salu. När jag såg sångaren i Doktor Kosmos ta emot ett guldägg slog det mig att Reklamarkulturen i Sverige är så stor och utbredd att det finns en hel rad subkulturer — också bland reklamarna själva. Indie-reklamare till exempel. De är kommersiella och kan köpas — men inte hur som helst. Väntar med spänning på indie-telefonsäljarna.
Stånd. Reklamkreatörerna kan delas in i tre stånd. Präster, clowner och soldater. Prästerna är inåtvända, stränga och dömande. De står för den intellektuella intelligenta reklamen. Clownerna däremot är idévildar med göteborgshumor-tourettes, som tycker allt är skitkul. Humor säljer allt! Soldaterna, till sist, är reklambyråernas fotfolk. De utför order. De larmar av och larmar på.
Bara vara. Det är väldigt många i reklambranchen som bara vill ha tillvaron ”Reklamare”: Looken, skrivbordet, visitkortet, espressomaskinen, bilen, frun/mannen. Men så är det väl i många branscher…
Klippet. Reklamare skvallrar väldigt ofta om pengar, berättar hisnande historier om enorma summor som spenderats eller erövrats på något oväntat snabbt sätt. En del reklamare lever inte det här livet som pågår just nu. De väntar på det som skall komma. Livet efter Klippet.
Koll. Förr var det viktigt för de kreativa reklamarna att ha ”Das Totale Koll” — att veta what’s hot och what’s not. Nu är det istället nischad hyperkoll och den smala vägen som gäller. Man är superinitierad på några få områden – resten av världen vänder man ryggen.
Opera och balett. Reklamare är ett ballerinayrke. Idéer och kreativitet är färskvara. Vid fyllda 35 är det bara en sak som gäller: ”Gå till Operakällaren, gå direkt till Operakällaren, utan att passera Gå”.
Missbrukarkaraktär. Reklamarna sysslar med något som ger ett väldigt kort lyckorus. Snabba kickar. Det handlar om bekräftelse med kort hållbarhet. Vips är den egna annonsen i tidningen borta och reklamfilmen ute ur rutan. Och eftersom reklamaren ofta drivs av en törst på bekräftelse blir jakten på nästa kick ofta hetsig.
Slut. När en reklamare börjar använda uttrycket ”Been there, done that” är han eller hon antagligen på väg att lämna branschen. Det brukar nämligen vara det första ålderstecknet.
Poesi. Jag har aldrig kunnat släppa tanken — idéerna har ersatt poesin. Eller kanske snarare: Idéerna har dödat poesin. Vilka ska hållas till svars för det?
Ständigt misstänksamma. Det gäller att ha koll på de kreativa möjligheterna. Men också de karriärsstrategiska hotbilderna! Reklamarna är paranoida!
Internhumor. Det är egentligen märkligt hur ofta allmänheten pådyvlas reklamarnas, i många fall obegripliga, internhumor. Det reklamarna skrattar åt över en lunch tillsammans blir ofta filmer och annonser. Ibland är det smart humor. Ibland är det inte ens humor. Idéerna får vingar, reklamarkompisarna associerar vidare och vips är man väldigt långt från målet. Men ingen vågar ifrågasätta den som skrattar högst. Lite så tror jag det funkar.
Klaustro. Reklamarbetarens värld är en klaustrofobisk värld av ytterligheter. Störst, snyggast, dyrast, snobbigast, fulast. Mest cheesy och mest sleazy. Äger, duger, suger — från morgon till kväll.
Reklamarmelodi: ”I min lilla lilla värld av Schulman” (alternativt Resumé).
En massa japanska plastdockor. Reklamare har i alla tider haft ”roliga saker” på skrivbordet. Jag tror att de fungerar som ett slags kreativa gradbeteckningar.
Cool bil. Reklamkreatörer har i alla år drömt om att äga en AMC Pacer. Googla så förstår du varför.
Dorian Grays reklamarporträtt. Oscar Wildes roman om Dorian Gray och hans porträtt handlade nog om en reklamare. Och, jo, The Talented Mr Ripley skulle nog också kunna handla om en reklamare. Hm.
Ryggrad of varumärken. Ju större och ju mer kända företag en reklamare jobbar med (eller ju fler reklampriser och utmärkelser) desto rakare hållning.
It takes one to know one. (En del av de här reflektionerna är självupplevda. Andra är ett resultat av år av fältstudier.)
