För första gången har en dokumentär gjorts för att kartlägga kvinnliga musikers bidrag till musikhistorien. Women Who Rock ger äntligen en grundlig, men framförallt rättvisande, bild av populärmusikens första årtionden.
Vi är många som alltför länge väntat på en korrekt historieskrivning av musikindustrin. Hittills har kvinnliga musiker behandlats som undantagen som bekräftar regeln, att musikindustrin är och alltid har varit en manlig domän. Flera dokumentärer har gjorts de senaste åren där kvinnliga artister som Amy Winehouse, Taylor Swift och Billie Holiday fått upprättelse. Men de har snarare fokuserat på individer än branschen i sig, vilket presenterar dem som isolerade fenomen eller slumpmässiga lyckoträffar och har resulterat i traumafrosseri istället för att lyfta fram deras gärningar.
Den nya dokumentären Women Who Rock vill ändra på det. Musikkritikern och regissören Jessica Hopper som jobbat för bland annat Pitchfork, MTV och Rookie, har regisserat den fyra avsnitt långa dokumentärserien. Under fyra timmar lotsas tittaren från 50-talet till nutid. Utmaningarna och sexismen slätas inte över, men det får inte heller överskugga allt annat. Den gräver också mycket djupare än kuriosa, till roten av samhället och det politiska, som det alltid innebär att vara kvinnlig artist och musiker, särskilt om du är rasifierad.
Serien tar avstamp i Mavis Staples. Det kanske verkar oväsentligt, men det är oerhört viktigt för att korrigera musikindustrins historieskrivning till att inkludera svarta kvinnors musik. Det har jag aldrig sett förut. Det är ju nämligen från blues och soul som den vita populärmusiken föddes. Därifrån målas dokumentären fram som en tankekarta, en välkonstruerad väv där den ena artisten krokar i den andra.
Gemenskapen och systerskapet blir extremt tydligt och artisterna framstår inte längre som ensamma öar. Det är ju ingen nyhet, men det är faktiskt något helt annat att få se det representerat på det här sättet. Särskilt i en bransch med ett behov av att alltid ställa kvinnor mot varandra och tvinga fram konkurrens. Att bildsätta musikhistorien gör det mer konkret och därmed svårare att värja sig ifrån.
För ovanlighetens skull är alla experter som bjudits in också kvinnor. De pratar om sina vänner och förebilder ur ett förstahandsperspektiv. Dessutom medverkar en lång rad artister som St Vincent, Joan Jett, Chaka Khan, Tori Amos och Kathleen Hanna. Det är ingen som talar för dem, som i de senaste stora musikdokumentärerna om Britney Spears och Spice Girls, de får föra sin egen talan vilket leder till många nya intressanta perspektiv. De presenteras inte heller som pjäser på en spelplan, maktlösa sångerskor som genomför någon annans vision, utan som musiker, producenter, ljudtekniker och låtskrivare. Framförallt dras inte alla över en kam in i popfacket.
Dokumentären har dessvärre ett väldigt amerikanskt perspektiv, de medverkande är till en majoritet amerikaner med några mycket få undantag, som till exempel Björk. Det är väl delvis förlåtligt eftersom USA satte tonen för 1900-talets populärmusik. De gör dock ett bra jobb med att pricka av så många som möjligt. Utöver de tjugotal som medverkar inkluderas i stort sett alla större kvinnliga artister från perioden. Så fort man tänker att någon saknas flätas den snart in. De mer överexponerade artisterna har utelämnats, vilket är en avvägning jag kan hålla med om, men att inte ens nämna Amy Winehouse skaver lite. Det amerikanska perspektivet gör också att vissa mindre artister inte får någon presentation alls eftersom det förmodligen ansetts överflödigt, men det hade kunnat behövas för en mer begriplig överblick.
Av de fyra avsnitten är det första svagast. Det tar ett tag innan det kommer igång på riktigt, men ju fler artister som dyker upp längs med tidslinjen desto mer fängslande blir det. Dokumentären knyts ihop med ett lite väl överslätande slut. För att få en uppmuntrande slutkläm enas de alla om att branschen ser annorlunda ut i dag för kvinnliga musiker. Visserligen är det så, men dokumentären hade knappast fyllt en funktion om det var helt jämställt. Det känns inte heller hjälpsamt att hävda att vi nått hela vägen fram när det inte är sant.
Men i sin helhet är det en extremt välkonstruerad och grundlig dokumentär. Den är faktatung men ständigt underhållande. Att lyckas vara så inkluderande och behålla en röd tråd är mer än imponerande. Att ingen gjort det här innan är ju förståeligt eftersom det funnits så många luckor att fylla i, men de lyckas fylla alla. Det är inget litet påstående, men jag tycker verkligen det.
Det finns så mycket medvetenhet, eftertänksamhet och omtanke i hur den här dokumentären gjorts. Även om det är något väldigt sorgset över att titta på dem här legendariska kvinnorna som fortfarande behöver argumentera för sin plats i musikhistoriens kanon, är det också något väldigt kraftfullt. Dokumentären kommer ta många från obskyra referenser till frontlinjen. Det känns som att den äldre generationens kvinnor lämnar över sina berättelser till de yngre, en slags bruksanvisning ihopsnickrad av hemligheter. Women Who Rock är ett helt ovärderligt tidsdokument.
